torsdag 17 oktober 2013

Det är en del nu ...

Att blogga är inget jag lägger tid på nu för tiden märker jag. Att lova ändring är inget jag kan lova just nu.

Idag var det droppen för mig när telefonen ringer och det är min terapeut som jag dessvärre har slutat hos i våras. Allt hon sa var att hon hade ringt fel och jag hann inte ens säga något förrän hon hade slängt på luren igen. Jag började stor gråta då jag kände mig snuvad på att få prata med henne. Jag fick sluta mot min vilja och jag känner ofta att jag har behov att få prata med henne. Så när hon ringde så blev det en chock och besvikelse.

Det är mycket nu mamma som opereras titt som tätt. Marsvin som blir sjuka och avlivas.  En son som har det kämpigt i skolan.

Så vikten är åt helvete då jag inte orkar att kämpa just nu.  Sedan har jag gjort mammografi så jag väntar på svar.  Med min otur så har jag väl cancer ... dumt att säga så jag vet men jag känner mig inte ett enda dugg positiv just nu. Jag har även tagit prover för att kolla njurarna,  blodsocker,  kolesterol m.m för att jag förhoppningsvis blir patient hos obesitas på Sahlgrenska.  Men jag är livrädd för provsvaren är rädd att jag har diabetes och att det är något med njurarna. Jag är inte löjligt rädd utan det är så att ofta att jag blir helt skakig och får svårt att prata ordentligt när jag är hungrig.
Njurarna oroar mig för att jag samlar på mig vätska,  speciellt i fötterna som ofta är svullna. Jag har fingrar som domnade bort för ca 1 1/2 år sedan och har inte blivit bra alls.  Två olika läkare anser att det är pga vätska jag samlat på mig. Får vätskedrivande tabletter för det men det hjälper inte direkt. Har en skena på handen just nu då det värkte som fan i lillfingret tidigare.  Förra året hade jag högt blodtryck enligt terapeuten men läkaren tyckte att den var okej just då. ..

Så jag har en hel del i huvudet just nu och mycket känns jobbigt. Men är glad att det tas prover äntligen på mig och håller tummarna på att obesitas tar emot mig och hjälper mig.  Även om det så innebär magoperation men är inget jag räknar med. Bara jag får ett riktigt bra stöd med min vikt så blir jag glad.


1 kommentar:

  1. Jag vill bara ge dig en STOR KRAM!!! Jag förstår att det känns tufft och jobbigt, men tro mig. Det blir bättre!! <3 M.

    SvaraRadera

-

-