Sov gott A.J!

Under uppesittarkvällen med bingolotto kollar jag läget på Facebook ser då att en gammal klasskompis fått ett tråkigt besked under kvällen då dennes bästa vän gått bort. Tröstar så klart med att skicka styrkekramar. Får då veta att det är en gemensam klasskompis som gått bort.

Detta  var egentligen inte oväntat men det slår hårt mot en. Fällde så klart några tårar som jag även fick när jag insåg att en annan klasskompis nyligen avlidit.

Jag stod ingen av dem nära men det är ändå 2 stycken som man har vuxit upp med i många år. Så att bli ledsen för dom är inte konstigt alls.

A.J som nu lämnat oss var en person som inte umgicks med samma sort personer som jag gjorde. Jag var ju långt ifrån en tuffing som man kan säga att A.J var.  Men trots det så pratade vi ibland och jag kände mig omtyckt. Jag tyckte självklart om A.J med trots våra olikheter.

För ca 8 år sedan  så fanns A.J för mig. Min sambo var borta på jobb i närheten av där A.J bodde, alltså långt ifrån där jag bor. Vi pratade lite på Facebook, MSN messenger och mail. Jag hade själv nyss varit där med min sambo och vi pratade om hur det var där. Jag mådde dåligt av att klara mig själv under 2 veckor då jag mådde betydligt sämre än vad jag gör nu. A.J stöttade mig då och det betyder väldigt mycket för mig. Personen jag skulle trösta tidigare ikväll fanns faktiskt för mig också då vid den tiden  och har funnits för mig fler gånger.

Jag har alltid tyckt att vår klass har haft en bra sammanhållning trots olika gruppindelningar. Men jag tror att jag är en av få som faktiskt fungerade med alla på något sätt. Och forfarande kan prata med dom flesta fortfarande. Men detta är min bild av det  hela, andra kan ha en annan.

Men jag måste säga att jag trivdes i min klass och har många gånger känt saknaden av dom alla.

Men nu är det A.J  som saknas  och verkligen inte bara av mig utan av sina barn, familj och vänner.

Det är julafton och igår lämnade en klasskompis till mig jordelivet på tok för tidigt.

A.J har lämnat ett avtryck hos mig och jag hoppas att vi en dag kommer att ses igen i Nangijala. 

Sov gott!

Vila i frid NG vi ses igen ...

Det var ett tag sedan jag spelade FarmHeroes som är ett facebookspel och nu när jag skulle göra det så ser jag ett namn bland spelkompisarna. Ett namn som jag inte har sett spela på ett bra tag. Nu vet jag varför.

Min kära klasskompis N, gick bort för lite mer än 1 månad sedan. Det gör riktigt ont i mig trots sedan mellanstadiet fått veta att N.inte skulle leva så länge. Men N.levde på övertid och det gladde mig för trots sin sjukdom så tror jag att N.levde livet fullt ut.

Mitt största minne från skolan var att N. väldigt ofta motade in mig i ett hörn med sin permobil där jag hade mitt skåp i högstadiet. N. gillade att retas med mig en hel del. Och N.var omtyckt av klassen då alla, speciellt killarna i klassen hjälpte honom så fort vi var någonstans och det var svårt att ta sig fram.

Men jag har även några minnen från efter skoltiden, som under våra klassträffar så pratade vi en del och en gång fick jag hjälpa till på toaletten. Men det var inget konstigt med det, det var N. som behövde lite hjälp.

När jag jobbade på dagis så såg jag plötsligt N.ute på gården och jag blev så klart tvungen att rusa ut och hälsa. Det visades sig att N. hade fått barn, en dotter ett år yngre än min ena dotter och dom båda hade fått samma namn. Gången innan vi träffades var på en klassträff och då väntade jag min dotter. Det finns minnen från den klassträffen med då jag fick åka med i hans buss till ett uteställe.

Jag nämnde för en annan klasskompis om att N.fått barn då jag var så glad för det. Denna klasskompis som jag förövrigt inte har någon som helst kontakt med, inte ens på FB slänger ur sig: :Va kunde N.det? och skrattade, vidrigt tyckte jag då.

Även om vi aldrig var vänner utanför skolan så blev vi båda alltid lika glada när vi väl sågs. Jag slängde mig alltid runt halsen på N. och gav en kram även om N.inte kunde ge någon tillbaka så vet jag att N.var minst lika glad att se mig. Jag till och med sprang in på ett bageri där N.s mamma jobbade för att krama och hälsa när jag såg N. där.

Så att nu få inse att N. nu inte finns med oss längre så gör det ont, men samtidigt så har man vetat om att detta skulle ske. Det var N. som gav sig fan på att överbevisa läkarna med att leva så länge som möjligt fullt ut.

N.har på FB ett citat "Jag är inte som alla andra, Jag är mig själv"

N. var en grym och stark person, tänk om jag hade kunnat vara hälften så stark som N. var.

Vila i frid NG vi ses igen ...

Utrensning!

Så skönt att rensa ut och städa bort onödigt skräp ....

-2,4 kg Jippy!

Ja då har man gått ner i vikt igen. Jag var hos dietisten i morse och fick så mycket beröm, samt en uppmaning om att jag borde röra mig även om jag går ner utan motionen. 

-2,4kg sedan sist och jag är hur glad som helst över det.

Fick veta två saker och det är att dom är mer än nöjda med min viktnedgång och att jag verkar ha en väldigt bra ämnesomsättning eftersom det går så bra trots att jag inte rör på mig.

Så en liten klapp på axeln till mig själv om jag får säga så. 

Hur mycket ska ett barn behöva utstå?

Ärligt talat vet jag inte hur jag ska börja detta inlägget för jag är så arg så jag kokar och det på mer än en person.

Förra måndagen kom ju sonen hem alldeles upprörd under skoltid och utan sin jacka. Han hade blivit slagen av några elever därav en som går i hans klass.

Idag ringde han hem lika uppriven och berättar om att två av dessa elever var på honom igen. En av dom gör något mot honom i stort sett varje dag.
Jag väckte min sambo (jobbar natt) och vi åkte till skolan, dessvärre var där bara vikarier. Men vi gick till en som är inblandad i sonens situation. Så vi har nu fått göra en anmälan till en trygghetsgrupp som finns på skolan. Vi fick även veta mer om varför beslutet om extra stöd till sonen inte blev som tänkt. Den tillfälliga rektorn VILL INTE TA BESLUTET!

Vi ringde henne och hon anser att han inte bara kan få en egen person som stöd för klassen behöver stöd. Sedan är sonen för gammal för att få en ... och hon tycker inte att hon ska ta beslutet för hon är ju bara tillfällig rektor.

Vi åkte direkt till Göteborgs Stad för att få prata med rektorns chef, som dessvärre satt i möten hela dagen. Och nu väntar vi bara på att personen ska ringa.

Vi har fått nog nu, hur mycket ska ett barn behöva få utstå? När ska han få känna att skolan bryr sig om honom?

Jag är så arg och frustrerad på både den tillfälliga rektorn och på detta barn som inte bryr sig om vad hen gör mot min son och andra. Det värsta är att dennes förälder inte bryr sig då vi har även försökt att prata med denne. Är helt talat helt likgiltig när vi undrar om denne har pratat med sitt barn .

Lite mer svammel ...

Med mitt förra inlägg så ville jag i alla fall säga att jag önskar att jag hade kunskaperna kvar att kunna skapa min egna blogg från scratch. Html kunskaperna finns kvar, i alla fall det mesta men det dynamiska som Jacascripten är inte så mycket kvar av i minnet, Jag hann bara lära mig grunderna och nu vet jag inte vad som gäller och inte i kodningen.

Men jag önskar att jag hade dom för att få bloggen som jag vill.

Nattsvammel ...

Vad gör man när man inte kan sova?
 Blogga!

Jag är aptrött men tankarna far omkring och jag känner mig konstigt pigg.

Jag började fundera på om jag ska göra klart bloggens utseende imorgon. Ju mer jag tänker på den desto mer missnöjd blir jag över den. Svart är på tok för deprimerande för att rasa min blogg.  Så det blir till att leta efter en ny mall till den imorgon. Och det är inte kul alls då det kan ta en hel dag innan jag kan bli någorlunda nöjd.

För ca 12 år sedan så hade jag just avslutat komvux där jag hade läst webbdesign i 2 år. Jag älskade det och hade mer än gärna fortsatt men min dåvarande sambo ville inte att jag skulle ta lån för att kunna göra det. så jag fick helt enkelt söka mig ett jobb jag inte ville ha.

Detta arbete förändrade mitt liv för all framtid och det på både gott och ont.

Flera personer där ställde till det för mig och en av dom är en av dom personerna som borde ha stöttat mig mest. Men personen valde att föra sitt egna 3: de världskrig mot mig. Inte ens den dagen jag bröt ihop på arbetstid fick jag något stöd. Det knäckte mig. Har inte arbetat sedan dess och under det första halvåret så fick jag fortsätta att utstå detta 3: de världskrig.

Men det var inte bara elände på detta arbete för jag lärde även känna min nuvarande sambo där, och han har stöttat mig hela vägen.

Vad vill jag med detta inlägget då? Ja det börjar jag med undra då det verkar som att jay bara svamlar på. Den röda tråden i det hela måste ju vara att det jag svamlat om leder mig lätt in på nytt spår.

Godnatt! eller Godmorgon! välj själv...

Jag känner mig lurad ...

Jag känner mig så himla lurad och jag tror att många med mig känner som jag eller åtminstone förstår vad jag menar.

Här har man växt upp med helylle pappan Dr. Huxtable, alltså Bill Cosby på tv. Man älskade programmet på alla möjliga sätt. Han var en rolig pappa som fanns för sina barn och man ville vara en del av hans familj. Man ville att ens egna familj var den familjen.
Men nu känner jag mig så himla lurad och äcklad av det hela. Helylle pappan är ju ett riktigt svin, en snuskgubbe. Visst man ska inte tro på allt man läser men dessvärre tror jag på detta då han har gjort en väldigt konstig intervju nyligen där han vägrar säga något om det hela och sedan säga till reportern att inte ens visa denna intervju när han säger att han inget vill säga om dessa anklagelser. Bara den grejen är ju hur skum som helst.

Hollywood vaknade idag upp med att Bill Cosbys Stjärna på Walk on fame har blivit vandaliserad, med att någon skrivit Rapist några gången på den. Det är inte okej men om det hela stämmer så förstår jag mycket väl.

Det bästa för honom nu är väl egentligen att åtminstone neka till det hela om det nu är så att han inte har gjort det. För som han beter sig just nu så verkar han väldigt skyldig och det har faktiskt gett mig mardrömmar.

Drömde en dröm om något helt annan än honom men plötsligt i drömmen dök han upp på gatan och jag försökte passera honom med att gömma mig bakom en massa olika saker som butiker hade ute för försäljning. Först blev jag glad över att se honom  men kom på vad han hade gjort och jag ville inte bli hans nästa offer. Det var allt om honom i den drömmen.

Är han oskyldig så hoppas jag verkligen att han säger det och visar det så jag kan få tillbaka helyllepappan jag har växt upp med.

Min son då?

Deppigt var det innan och deppigare blev det igår.

Fick ett samtal från skolpsykologen om att mötet med rektorn blir inte av då vi skulle få veta om sonen ska få ett extra stöd. Rektorn är delvis sjukskriven och kommer inte vara på skolan. Men det är bestämt att det ska bli en extra pedagog i klassrummet för hela klassen.

Där bröt jag ihop totalt, sonen behöver en egen, det tycker ju även skolpsykologen. Men skolan gör som dom vill tyvärr. Sonen behöver hjälp nästan hela tiden då han inte kan koncentrera sig på vad som sägs framme vid tavlan. När dom sedan ska jobba så har han ingen aning vad han ska göra.

Rasterna mår jag illa av att tänka på. Han blir indragen i allt möjligt och får så klart skulden för det. Han har svårt att förmedla vad som hänt och dom vuxna vägrar att lyssna på honom. Jag vet inte hur många gånger detta har hänt honom nu och senaste gången var tidigare i veckan. Han sprang hem utan sin jacka efter lunchen och var helt uppriven. Han hade blivit slagen och en vuxen hade hållit fast honom då denne ansåg att han var den som bråkade.

Han litar bara på en vuxen på hela skolan då han har blivit sviken av dom vuxna sedan start. Och nu ska denne lärare gå på pappaledighet.

Konstigt men sant så fick vi post i morse (lördag) och det var papper på det hela. Det står att skolan ska se till att han når upp till målen när han går i 6:an Men vad jag vet så tror skolpsykologen att han förmodligen inte kommer att klara det, därför behöver han en egen vuxen person hos sig. Men hur dom funderar kan man ju undra då dom säger att det ska bli extra stöd till klassen och att han ska uppnå målen. Jag kan inte förstå hur det ska gå till ....

Vi har mjäkat med skolan  sedan sonen gick i 0:an han går nu i 4:an samt har gått om 1 år.  Han har fått göra 2 utredningar ändå har han aldrig nått upp till målen. Han har haft det väldigt tufft med kompisar och har nu fått sig en ny plågoande som slår på honom i stort sett varje dag. Han hade en annan innan som fick flytta och nu under hösten kom en ny ...

Men nu är det slut på mjäkandet kan jag säga för vi kommer att överklaga detta beslutet. jag hade tänkta börja och njuta denna december av att julen är på gång. Jag brukar inte kunna det, men iår hade jag bestämt mig för det. Ack vad jag bedrog mig ...

Så deprimerad blev ännu mer deprimerad .....

Deprimerad ...

Bloggens utseende borde vara klart vid det här laget, men jag är inte på humör. Det har varit tufft dom sista dagarna och en del handlar om sonen som kom hem upprörd från skolan härom dagen. Han har fått en plågande efter sig i skolan och min son som har svårt att återberätta hela händelsen blir rätt uppriven. Vi har tagit tag i det hela och sonen mår bättre. För nu i alla fall,  förhoppningsvis så får han sitt extra stöd i skolan väldigt snart.

Men sedan grubblar jag mycket på saker omkring mig och det gör mig så deprimerad. Jag är väldigt ensam och två underbara tjejer sträckte ut sina händer till mig i somras vilket gjorde mig så väldigt glad. Men jag tog inte emot dom som jag borde ha gjort. Vi pratar via Facebook då och då och inget mer än så. Jag ville skynda långsamt vilket dom båda godtog. Jag vill börja träffa dom men det känns så jobbigt då jag inte är den personen jag en gång var. Jag vet inte ens vem jag är. Samtidigt som jag bara vill här ifrån så är jag livrädd för livet där ute.

Jag känner mig inte omtyckt och världen verkar inte ens sakna mig. Det finns personer som aldrig frågar mig om hur jag har det och mår. Jag har stött på det några gånger nu på en väldigt kort tid och från olika personer.  Inte dessa 2 tjejer jag nämner ovan. Detta får mig att undra om någon ens bryr sig och saknar mig eller ens tycker om mig.

Detta inlägg får man ta som man vill och varför jag säger så är pga ett inlägg jag skrev i somras om att jag inga vänner har och att dom få jag har haft försvann när jag blev sjuk. Jag fick då höra från min en gång bästa vän som jag hoppades i somras att hon ville träffas igen. Med det inlägget i somras hoppades jag på att hennes utsträckta hand skulle komma.

OM DEN GJORDE!  En rak höger fick jag och den svider fortfarande.  Jag fick höra att jag själv hade valt bort mina vänner bla henne. Det svider fortfarande men samtidigt är jag glad över att ha fått se den sidan av henne. Varför hon sa detta är för att jag inte kunde vara hennes vän och ge henne stöd för att hon mådde lite dåligt just då. Men jag kunde inte för jag hade brutit ihop totalt och kunde inte ta hand om mig själv och inte ens mina barn. Blev ju även inlagd under en helg. Så hur kan man säga att jag valde bort mina vänner?  Att vara sur för det i 11 år är hur långsökt som helst. Hon hade nog längtat efter att få ge igen.

Jag har tänkt en del på detta hon gjorde mot mig dom senaste dagarna och börjat undra om det var jag som gjorde fel. Men jag kommer inte på hur för hur ska jag ha gjort detta med vilje?  Jag hade bara en som stöttade mig under dessa 11 år,  min sambo. Inte ens min familj eller släkt fanns där. Och bara det sänker en och det djupt.

Men jag är starkare nu men samtidigt så osäker och rädd.  Livrädd för vad folk tycker om mig är nog det jobbigaste.  Vilket får mig att tänka på när jag gick på terapi så ville dom att jag skulle börja med gruppgympa med andra patienter. Första gången så satt jag utanför tillsammans med terapeuten och stor tjöt halva lektionen. Jag var livrädd för att gå in.

Som nu jag är livrädd för vad andra ska tycka om mig. Dom få jag pratar med ibland är långt ifrån intresserade av mig. Och då menar jag inte dessa två tjejer jag nämner ovan och verkligen inte min nyfunna släkting som jag ska blogga mer om så småningom.

Triss Adventskalender

Idag blev jag väckt med en överraskning.

Min underbara sambo hade köpt mig en triss lott som ska vara ända fram till jul.

Håll nu tummar och tår på att jag vinner något. Om jag fattar rätt så kan man vinna upp till fem gånger på den.