Moment 22!

Oj vad jag promenerar till och från sonens skola varje morgon. Jag blir hur svettig som helst då min kropp är helt ovan av detta. När jag kommer hem igen så kan jag i stort sett vrida ur tröja och bh. Det bevisar att jag rör på mig men hur kul är det att drypa av svett varje dag?  Jag hoppas att det går över snart då jag inte kan gå någonstans förutom direkt hem.

Jag har under veckan hamnat i moment 22 gällande förnyelse av recept på min medicin. I våras fick jag sluta på psykiatrin mot min vilja.  Det skickades en remiss till vårdcentralen som bad mig höra av mig om ca 8-9 veckor. Jag missade att höra av mig inom dom veckorna och ringde för sent. Jag ringde dom då för provtagningen till Obesitasmottagningen och nämnde tidigare remiss. Fick lite skäll för det men hon kunde lägga remissen ihop med provtagning remissen.  När jag sedan träffar läkare om provsvaren så är hela det besöket så konstigt så den andra remissen tänker ingen på.  Har bloggat om det besöket här.

Nu börjar det bli lite bråttom med att förnya mitt recept så jag kontaktar en ny vårdcentral i närheten där jag bor. Eftersom jag inte är listad där och dom inte har mina papper så kan dom ej hjälpa mig. Vänder mig då till psykiatrin men blir på vägen dit stoppad av kontaktpunkten som svarar i telefonen för psykiatrin. Dom vägrade släppa mig vidare eftersom jag inte är patient där längre. Inte klokt!  Jag vill inte tillbaka till den där läkaren som jag träffade sist så jag hoppades på en ny remiss till det nya stället. Men ack vad jag bedrog mig!  Min sambo körde mig till psykiatrin där jag lämnade ett meddelande till den person som jag har gått på terapi hos i 10 år.

Det har gått 1 vecka nu och personen har inte hört av sig. Skit i hjälpen med medicinen! Men hon kunde höra av sig och säga att det inte går osv. Det gör så ont i mig att veta att den personen som jag har vänt in och ut på mig inför i 10 år inte bryr sig om att hjälpa mig att skaffa en ny remiss. Det gör mig så jävla besviken och ledsen.

Igår bet jag i det sura äpplet och ringde upp den vårdcentralen som har remissen och försökte få en ny tid.  Hon hittade inte remissen men gav mig en ny tid. Även hon tyckte att jag borde ha fått hjälp med en ny remiss. Nu får jag visserligen vänta i en månad för besöket men det blir nog bra ändå.

Men jag kan ha rört till det ändå mer då jag listade mig på den nya vårdcentralen flera dagar tidigare innan jag fick en tid.

Ja jag kan ha rört till det för mig ändå mer fortsättning följer ..........

Obesitasmottagningen!

Nu måste jag sitta tyst och stilla här hemma då äldsta dottern har ett filmteam här. Hon läser film media på gymnasiet och dom har ett projekt. Det är andra gången dom är här och förmodligen den sista. Så jag får passa på att blogga lite om hur det går med allt.

Efter möte på skolan om sonen så är nu en fullständig utredning beställd.  Det känns väldigt bra då det ska bli skönt att få den hjälp som min son behöver. Tyvärr så kan det dröja ett helt år innan utredningen startar då det är en lång kö. Det känns lite jobbigt då min son ligger ca 1 1 / 2 år efter redan och jag vill inte att han ska förlora mer.

När det gäller mig själv och min vikt som bloggen borde handla om så har jag nu fått en första tid till Obesitasmottagningen. Första gången är en introduktion på 1 1/2 - 2 timmar och jag antar att jag inte kommer att vara ensam då jag ska till en aula på Sahlgrenska. Det känns lite nervöst men samtidigt skönt då jag äntligen kommer att få den hjälp jag behöver och framför allt stöd.

När det gäller stöd så stöttar jag och min sambo varandra så gott vi kan. Men jag är svagare än honom och behöver mer stöd.  Förr så kämpade vi aldrig samtidigt då vi inte hade orken på samma gång. Så med att jag nu får stöd från annat håll så kommer det underlätta för oss båda två. Jag är riktigt svag jämfört med honom.  Så det ska bli skönt att få ta tag i vikten igen även om det innebär 12 veckors pulver.

Vad har jag gjort nu medan jag väntade på att bli patient på Obesitasmottagningen. Ja jag får erkänna att jag inte har kämpat som jag borde ha gjort. Men jag har inte överdrivet intaget av kakor och glass.  Men jag har en kväll tryckt i mig en påse godis. Jag var otröstlig då och sket i allt det har ju varit en del nu på sista tiden som har fått mig på fall. Det var dumt att äta godiset men jag upptäckte att det smakade inte så gott egentligen. Och det lär nog dröja till nästa gång vilket jag är stolt över. I julas åt jag godis sist och då hade jag ätit godis i stort sett varje dag. Så jag är nöjd och glad över mig själv trots allt.

Men för ca 3 veckor sedan vägde jag mig när jag tog lite prover och jag har gått upp igen tyvärr och väger 120 kg igen. Jag deppar inte för det då jag vet att det kommer ske en förändring åt rätt håll.

Kan lägga till att jag rör mer på mig igen då jag börjat följa sonen till skolan varje morgon. Den vägen jag tar ger mig en väldigt tuff backe att gå upp för på vägen hem igen.

Allt är upp och ner .....

Jag har fått en del stöttande kommentarer som jag inte har svarat på. Inte för att jag inte vill svara utan för att jag har helt enkelt inte orkat svara eller ens orkat blogga.  Så tack för ert stöd!  :-)

Men jag tänker att göra ett försök nu med att börja säga att jag mår riktigt dåligt.  Vikten är åt helvete och jag har ingen ork alls till något.

Saker bara bygger på min depression just nu och det var längesedan jag mådde som jag gör nu. Dessvärre mår min sambo inte heller så bra just nu och det är extra jobbigt. Men vi stöttar varandra så gott vi kan.

Situationen med min mamma är som den är och jag vet inte om hon har cancer eller inte eftersom vi inte pratar och min pappa verkar inte heller veta.  Han säger olika saker varje gång så jag förstår inte riktigt vad som händer. Han snurrar till allt när vi pratar och upprepar sig. Så jag är även orolig för honom nu.

Inte nog med det min underbara son ställde till det i skolan en dag så man får skämmas samt att man blir riktigt orolig för honom.

Jag har ju tagit en del tester med som oroade mig. Och förra veckan så gick jag dit igen för som jag trodde skulle få provsvaren. När jag kommer in till läkaren så säger han att vi ska fylla i formuläret till Obesitasmottagningen på Sahlgrenska. Blev lite förvånad över det då jag trodde det redan var gjort. Jag nämner provsvaren och han säger att vi ska gå igenom dom med sedan.  Han börjar fråga lite saker som jag svarar på och sedan undrar han om blodtrycket och jag svarar att det kan vara lite högt ibland. Han tar då och kollar det utan att berätta om resultatet sätter sig och skriver under 5 minuters tystnad.  Sedan så säger han att allt är klart och att han ska skicka det till Sahlgrenska.

Förvånad över dagens sk. Läkarbesök fick mig att fråga om blodtrycket medans han nästan skyfflar ut mig. -Ja det var lite högt fick jag till svar.  Provsvaren då? undrade jag snabbt. -Ja dom var bra säger han och läkarbesöket var över. .....

Jag var så förbannad när jag gick därifrån och började undra om han ens var en läkare. Kanske sekreterare .. Inte för att jag vill ha diabetes eller fel på njurarna så kan ju alla dessa tester inte visa bra när jag faktiskt är överviktig som med kolesterolet tex det kan ju inte ha visat sig vara bra?  Så jag är fortfarande ganska ovetande och orolig för mig själv.

Men igår så fick jag äntligen veta att Obesitasmottagningen mottagit min remiss och kommer att ge mig en besökstid om ca 90 dagar.  Så i all elände så finns det en liten ljusglimt framför mig.  Som jag sagt tidigare så är jag inte ute efter en nagsäcksoperation från allra början. Men blir det så blir det. Men jag fick lite mer info nu om att dom har olika hjälp att ge som tex 12 veckorspulverdiet. Inget jag ser fram emot men är det så det blir så . Jag är öppen för allt bara jag får hjälp och stöd.  Vilket det nu blir med läkare,  sjuksköterska och dietist.

Jag är svag och min depression gör mig svag.  Jag har perioder där jag är stark men dom är korta.  Så jag hoppas att jag kommer att lyckas med deras hjälp hur jag än väljer att göra det på.

Dom två senaste veckorna så tar jag mig en promenad till och från skolan med sonen så jag har kommit igång med lite motion.  Och jag vet att jag måste jobba för att lyckas med vikten men jag klarar det inte själv.  Att göra en magsäcksoperation är inte att få det hela gratis för man kan inte äta som tidigare och man måste ändå kämpa med att hålla sig igång med motion.

Jag det var min lilla uppdatering på hur det är just nu.