Deprimerad ...

Bloggens utseende borde vara klart vid det här laget, men jag är inte på humör. Det har varit tufft dom sista dagarna och en del handlar om sonen som kom hem upprörd från skolan härom dagen. Han har fått en plågande efter sig i skolan och min son som har svårt att återberätta hela händelsen blir rätt uppriven. Vi har tagit tag i det hela och sonen mår bättre. För nu i alla fall,  förhoppningsvis så får han sitt extra stöd i skolan väldigt snart.

Men sedan grubblar jag mycket på saker omkring mig och det gör mig så deprimerad. Jag är väldigt ensam och två underbara tjejer sträckte ut sina händer till mig i somras vilket gjorde mig så väldigt glad. Men jag tog inte emot dom som jag borde ha gjort. Vi pratar via Facebook då och då och inget mer än så. Jag ville skynda långsamt vilket dom båda godtog. Jag vill börja träffa dom men det känns så jobbigt då jag inte är den personen jag en gång var. Jag vet inte ens vem jag är. Samtidigt som jag bara vill här ifrån så är jag livrädd för livet där ute.

Jag känner mig inte omtyckt och världen verkar inte ens sakna mig. Det finns personer som aldrig frågar mig om hur jag har det och mår. Jag har stött på det några gånger nu på en väldigt kort tid och från olika personer.  Inte dessa 2 tjejer jag nämner ovan. Detta får mig att undra om någon ens bryr sig och saknar mig eller ens tycker om mig.

Detta inlägg får man ta som man vill och varför jag säger så är pga ett inlägg jag skrev i somras om att jag inga vänner har och att dom få jag har haft försvann när jag blev sjuk. Jag fick då höra från min en gång bästa vän som jag hoppades i somras att hon ville träffas igen. Med det inlägget i somras hoppades jag på att hennes utsträckta hand skulle komma.

OM DEN GJORDE!  En rak höger fick jag och den svider fortfarande.  Jag fick höra att jag själv hade valt bort mina vänner bla henne. Det svider fortfarande men samtidigt är jag glad över att ha fått se den sidan av henne. Varför hon sa detta är för att jag inte kunde vara hennes vän och ge henne stöd för att hon mådde lite dåligt just då. Men jag kunde inte för jag hade brutit ihop totalt och kunde inte ta hand om mig själv och inte ens mina barn. Blev ju även inlagd under en helg. Så hur kan man säga att jag valde bort mina vänner?  Att vara sur för det i 11 år är hur långsökt som helst. Hon hade nog längtat efter att få ge igen.

Jag har tänkt en del på detta hon gjorde mot mig dom senaste dagarna och börjat undra om det var jag som gjorde fel. Men jag kommer inte på hur för hur ska jag ha gjort detta med vilje?  Jag hade bara en som stöttade mig under dessa 11 år,  min sambo. Inte ens min familj eller släkt fanns där. Och bara det sänker en och det djupt.

Men jag är starkare nu men samtidigt så osäker och rädd.  Livrädd för vad folk tycker om mig är nog det jobbigaste.  Vilket får mig att tänka på när jag gick på terapi så ville dom att jag skulle börja med gruppgympa med andra patienter. Första gången så satt jag utanför tillsammans med terapeuten och stor tjöt halva lektionen. Jag var livrädd för att gå in.

Som nu jag är livrädd för vad andra ska tycka om mig. Dom få jag pratar med ibland är långt ifrån intresserade av mig. Och då menar jag inte dessa två tjejer jag nämner ovan och verkligen inte min nyfunna släkting som jag ska blogga mer om så småningom.

Vad fan är det med mig egentligen!

Som skrivs ovan vad fan är det med mig egentligen! Nu på förmiddagen satt sonen och kollade på tv, sambo sitter bredvid med sin laptop och jag sitter där med. Dom båda för oväsen och jag blir lätt uppstressad. Har ju levt med bara mina egna ljud under ett tag.

KAN SÄGA REDAN NU ATT VARA LJUDKÄNSLIG ÄR ETT AV MINA STÖRSTA PROBLEM JAG HAR OCH JAG LIDER VERKLIGEN AV DET. Först av ljudet och sedan för att jag ber dom att sänka m. m

Otåligt frågar jag min sambo vad han vill hitta på idag som han genast svarar på. Jag ogillar inte hans svar men på något sätt så händer det något mer med mig. Jag vill börja gråta då ångest och stress tar över min kropp. Jag vill göra dessa saker som föreslås men min kropp skriker STOPP!

Vad är det med mig egentligen? Kan jag inte bara få vara normal?

Min sambo äter just nu en macka brevid mig och jag sitter och håller för öronen och gråter. så illa är det visst idag. Jag gråter för att jag inte står ut men det jag gråter mest för är för att jag känner mig elak mot min sambo.

Denna dagen är inte min dag idag tyvärr och jag är så trött på mig själv.

Så fan vad jag är trött på mig själv!!

Stress kan öka ljudkänslighet - Läs gärna!

Här finns ett litet klipp om stress och ljudkänslighet ...

Om det nu vill synas

Min inre styrka!

Att aldrig säga ifrån och bara ta emot är något som jag levt med i hela mitt liv.  

För 11 år sedan hände det något och jag fick en styrka att äntligen kunna säga ifrån.  

Dessvärre betalade jag ett högt pris.  Men jag är ändå nöjd och glad med att kunna säga ifrån när jag blir orättvist behandlad.

Svag känner jag mig ofta men lyckas ändå hitta styrkan att kunna säga ifrån när det väl gäller och det är något jag är överlycklig över att kunna göra. 

Även om det ibland kan innebära att själv bli sårad. Men dessa 11 åren har jag lärt mig att repa mig snabbare vilket jag kan känna att jag kan göra nu.

Att vara på botten som jag  var behöver inte alltid vara något dåligt. Jag har under tiden lärt mig saker om mig själv och även hur andra fungerar. Jag har lärt mig att se på saker på ett helt annat sätt.

Även om jag inte riktigt än vet vem jag är så vill jag ändå inte vara den jag en gång var.

Den andra sidan vakar över mig!

Tror du på det andliga? Det gör jag och att den andra sidan finns vet jag då jag har bevis. Jag har varit med om lite olika saker som får mig att tro på det och jag ska berätta om dom två största bevisen jag har.

Som ni vet så släktforskar jag och har gjort det i väldigt många år. Jag har alltid varit nyfiken på mina mor och farföräldrar då jag växte upp utan mormor, morfar, farmor och farfar. Två av dog innan jag föddes och dom andra två träffade jag ca 1 gång när jag var liten och sedan fick jag det aldrig mer. Den sista av dom, min farmor dog för 1 år sedan. Men jag blev dessvärre avråd att träffa henne som jag tyvärr har ångrat.

Min morfar dog när jag var lite över 10 år och jag har aldrig fått veta hur han ser ut förutom på ett gruppfoto där man knappt ser hur han ser ut. Så när jag mådde som dåligast så tänkte jag på honom och min mormor och hoppades på något sätt att dom fanns för mig. En dag fick jag veta hur min morfar såg ut då jag frågat en avlägsen släkting om det fanns något foto. Men det räckte inte för mig så jag tog reda på var han var begravd någonstans. Min mormors grav kunde jag gå till i sömnen och där var han inte så mycket visste jag. Hittade tillslut hans grav och åkte dit vilket var riktigt mäktigt. Det ligger två andra Seger där, och det är ju en Seger jag är. Dagen efter besöket till graven kom beviset från andra sidan.

Min morfars brorson som jag ALDRIG har träffat innan ringer mig och ville träffas. Han hade hört talas om att jag släktforskade och var nyfiken på min morfar. Vi träffades och jag berättade att jag just hade besökt graven. Jag fick veta lite om honom men det som var mest spännande var att min morfar och hans bror var i USA när andra världskriget bröt ut. Min morfar åkte hem medans hans bror stannade och blev torpedad 3 gånger.

Tror min morfar fick sin brorson att kontakta mig. Okej detta är kanske inte är ett bra bevis men det finns mer. Ca 1 år efter vi hade träffats dog hans pappa och det sista han hade sagt var att min morfar var där för att hämta honom, och att det var dags för att lägga ut. Dom var båda sjömän.

Nu kommer det största beviset av alla, enligt mig.

Denna släktforskning ledde mig till en riktigt avlägsen släkting, boendes i Nora. Detta var för ca 10 år sedan. Hon blev det största stödet för mig förutom min sambo som jag har haft. Hon bjöd hem oss till henne i en vecka. Vi mailade jämt och mådde jag riktigt dåligt så ringde hon mig. För några år sedan avtog kontakten lite men en dag så tänkte jag att nä nu ska jag sticka en sjal till henne då hon ofta skickade stickade saker till min son när han var bebis. Hon fick sjalen och blev jätteglad, hon var sjuk men berättade aldrig hur sjuk hon var. Några månader senare så dog hon.

Jag blev hur förstörd som helst men var glad över att jag hade hunnit göra sjalen till henne. När hon hade varit död i ca 6 månader så fick jag en riktig dip och bara grät efter henne. Jag var helt förstörd över något och bara önskade att jag kunde få hennes tröst och stöd. Och det fick jag!

Morgonen efter så fanns ett stort handavtryck på min datastol och INGEN i familjen hade gjort det. Vi till och med försökte göra ett utan att lyckas. Jag hade suttit på stolen natten innan och var den som lade mig sist. Stolens tyg är lite plyshaktigt och det är omöjligt att göra ett handavtryck som skulle stanna som detta gjorde. Det försvann efter några timmars sittande på det. Men för att verkligen förstå att det verkligen inte var någon i familjen så önskade jag att jag kunde få ett nytt bevis på att det verkligen var hon. Nästa morgon var det två nya avtryck.

Både hon och jag älskar att jobba med händerna så jag tror att händer var ett sätt att visa mig att hon fortfarande finns för mig.

Ett tag senare såg vi dessvärre två handavtryck dragna neråt på ett fönster som fick sonen att bli riktigt rädd så dom tvättades snabbt bort.

Ni får vara skeptiska men jag tror på att det finns något efter detta och jag vet i alla fall att det finns 2 st som vakar över mig. Och vem vet en dag kanske jag får bevis från min kära moster som dog nyligen.

Handavtrycket gick inte bort när man gnuggade , men efter att ha suttit på den under flera timmar var det borta. 
Egna avtryck lyckades vi inte göra.

Det är guld värt!

Igår så frågade jag mig själv varför jag hade skrivit detta inlägg som fick mig att fälla så många tårar? Mådde jag bättre av att göra det? Just då svarade jag "nähä verkligen inte, det är för jävligt nu". Men ju mer dagen fortsatte desto mer insåg jag att jag hade gjort rätt. Visst jag blev väldigt sårad och kommer att vara under en lång tid men jag upptäckte att även om jag inte direkt har en "Vän" så finns det flera personen som visade mig att dom faktiskt finns. Dom alla är från min uppväxt förutom en som har varit mitt personliga stöd. Jag känner mig inte lika ensam längre och det värmer oerhört mycket. 

Så TACK! alla ni som visade mig igår att ni bryr er om mig.

 Det är guld värt.

Igår avlutades dagen med lite prat på FB om tiden med vårt handbollslag och våra resor vi gjorde och vad som hände m.m Fast vi verkade minnas olika saker, men vad gör det? Jag hade trots allt en mysig stund.

Mera pulver ... Mums! Eller?

Hade detta som just varit hänt innan jag började med pulverdieten så hade jag tröstätit tills jag hade kräkts.

Först tröstäta för att det varit något jag alltid gjort, sedan tröstäta för att vara ensam hemma, och sedan på det hade jag tröstätit för att "jag själv har valt att inga vänner ha". Jag hade bergis gått upp flera kilon dessa 2 veckorna.

Men min tröst igår och idag är detta vatten. Mums! Kall med flera isbitar ...

Jag har hittat en inre styrka som får mig att fortsätta med mitt pulver, jag vill gå ner och det ska INGEN förstöra för mig.

Så i fredags innan ena dottern gick till sin pappa så gick vi och hämtade ut ett nytt stort paket med Modifast. Dessvärre är ju den den gröna ärtsoppan med igen, men det är bara att bita ihop. Fick så klart med en ny shaker så nu har jag fem st tror jag ....

Fick just ett peppande meddelande från mitt personliga stöd jag har haft. Hon hjälpte mig att ta mig ut och vi gjorde en del roliga saker, så det var kul att få mer positiv energi idag.

Så tack ni 3 som har gett mig positiv energi idag då det har behövts för att jag ska hitta styrkan att gå vidare.

Min karriär som handbollsmålvakt .....

Jag har gråtit både igår kväll och tidigare idag. Men nu har jag bestämt mig för att negativa personer inte ska få dra ner mig. Nu vill jag bara ha positiv energi vilket jag faktiskt har fått från 2 personer idag och det väger mer än det som är negativt.

En tjej är en gammal klasskompis från lågstadiet som sedan blev brevvän. Och den andra skrev jag lite om i ett annat inlägg. Vi har spelat handboll tillsammans.

Ja jag har sprungit, jag som hatar att springa har sprungit efter en vit boll. Något duktig var jag inte heller men jag gillade tjejerna i laget. Flera stycken gick på samma skola, andra gick i min klass. Sedan var en del grannbarn med i laget med. Tror nog att det var mer mamma som ville att jag skulle spela men efter några år fick jag nog. Men innan jag slutade så fick jag en knäpp idé att testa på att vara målvakt ...

Ha ha vad knäpp jag var! :-D Under en träning och förmodligen min sista så fick jag testa på att vara målvakt. JAG VAR LIVRÄDD! Tyckte det var jätteläskigt med alla hårda bollar som kom flygande, det var ju ingen vanlig passning direkt. Så min karriär som handbollsmålvakt tog slut innan den ens hann börja.

När jag ser bilden på mig själv så ser jag min son och min bror. Och se vad tanig jag var ....

Detta är inget som jag har valt ...

Efter mitt inlägg "Apan känner alla men ingen känner apan" så har jag fått 2 utsträckta händer och en rejäl käftsmäll.

Att få höra att inga vänner ha "är något jag själv har valt". Det gjorde rejält ont att höra det för jag har inte valt detta och jag tror faktiskt inte att det finns någon som väljer det heller.

Jag var på botten, så långt ner man kan komma i stort sett. Jag klarade inte av att sköta mig själv, jag klarade inte av att sköta mina barn. Jag MISSADE min sons första år för att jag var så sjuk. Hur kan jag då ens klara av att behålla vänner?

Att få skäll för att min sambo hade tagit mig till Ullared istället för att jag fikar med en vän var något jag mådde riktigt dåligt över. Barnen behövde kläder och min sambo ville få ut mig. Då gick jag bara utanför dörren om han var med. Jag gick aldrig själv! Jag var sjuk! Jag fick skäll och skällde tillbaka. Valde jag då bort en vän, som totalt vägrar förstå hur sjuk jag var?

Jag ville dö! Så fort jag gick ut så kunde jag tänka att kan inte något bara falla ner så jag kan dö. Kan inte den bilen köra över mig. Åh där är en bro, undra om jag ska hoppa därifrån? Så var det hela tiden, varje gång jag gick utanför dörren.

Jag överdoserade mina tabletter en gång och min sambo fick ut dom igen. Efter det fick jag hämta min medicin på psyk varje vecka. Och jag gick på terapi 2 gånger i veckan i några år.

Jag själv var viktigast då och mina barn. Att välja bort vänner har jag inte gjort. Jag var riktigt sjuk!

Nu får detta bära eller brista över att jag har skrivit detta men jag blev så sårad över att ha läst att jag "har valt det själv". Jag valde inte att må som jag har gjort. Jag valde inte ens bort min sons första år men det är något som tyvärr blev och jag mår riktigt dåligt över det.

Jag är inte ens samma person som jag en gång var, allt bara försvann och jag vet inte ens vem jag är nu.

Detta är det tuffaste inlägg jag skrivit tror jag för tårarna bara rinner på mig ...

Sveriges första seriemördare

Jag mår ganska bra trots att gubben åkte igår, vilket är ett gott tecken. Det går bättre och bättre för varje gång och dels för att jag mår bättre och dels att mina barn är stora och självgående.

Jag följde min son till fritids nu på morgonen och på vägen hem så gick jag en extra lång runda. Men när jag var på väg hem så gick en person bakom mig , visserligen 10 meter bakom. Trots det så blir jag spänd och bara känner avsky. Jag klara inte av att folk går bakom mig och så har det varit i ungefär 20 år.

För 20 år sedan så trodde jag att man kunde vara säker trots att man var 2 st när man var på väg hem mitt i natten. Ack vad man bedrog sig, min kamrat blev överfallen och jag skulle hjälpa henne men far illa av det själv. Mer än så går jag inte in på det, men vi klarade oss bra trots allt. Hade vi inte varit 2 just då så hade det gått riktigt illa. Så så sätt var det bra att vara två, men att vara två är INGEN garanti till att inte bli överfallen.

Några år senare var det dags igen, för mig och mina 2 små barn, en tidig morgon får vi en drogad knivman efter oss. Men vi var ganska säkra där ändå då polisen var alldeles i närheten och hade koll på honom. Han hade just då knivskadat en person riktigt illa. Men jag var riktigt skakig under en lång tid efter det.

Så att ha någon bakom mig är riktigt obehagligt, speciellt när jag är ensam. Den känslan lär nog aldrig försvinna.

Jag ska sätta mig med min släktforskning nu tror jag och där har jag inga direkta mördare än så länge. Men en del av släkten tillhör en känd släkt som kallas för Ingevaldssläkten. En Olof Ljung ska ha forskat fram detta på 1700-talet . Och den släkten påstås vara släkt med  en kyrkoherde på 1540-talet ska ha förgiftat flera personer i sin församling. Hans namn var Anders Lindbäck och man kan läsa mer om honom här. Tyvärr finns det inga bevis på den forskningen som Olof Ljung gjorde så man få ta det hela med en nypa salt. Men om det nu stämmer så är det ju väldigt spännande och intressant.

Del 5 - Om mig - Tack mina Älsklingar!

Med förra inlägget så kom en bra förklaring på mina handikapp stress och koncentrationssvårigheterna.

Jag läsa igenom inlägget innan jag postade det.

Det börjar så här: Utan min underbara sambo ... Men när jag läste blev det Att min underbara sambo, det kändes fel och jag läste om det flera gånger Att min underbara sambo .... Jag fick ta blicken från datorn andas djupt och så såg jag tillslut  Utan min underbara sambo ...

Det är väldigt jobbigt när det blir så och det är lika dant när jag skriver då jag missar hela ord.

Jag älskade att läsa böcker förr, jag var en riktig bokmal men nu går det inte att läsa då jag inte kan koncentrera mig, jag läser ofta om meningar om och om igen så det funkar inte så det är något jag sörjer väldigt mycket. Men mina flickor har i alla fall ärvt den lusten att läsa böcker, dom är riktiga bokmalar när dom har tid. Det är min pappa lycklig över med då han är den största bokmalen som finns. Men jag hoppas att jag kan komma dit att börja läsa igen, en dag kanske.

Titta på filmer går inte så jättebra för mig heller då jag ofta har svårt med koncentrationen och somnar istället. Så serier är mer min grej och då självklart Star Trek men jag älskar även Tudors. Och många genre där emellan ...

Under dom här 11 åren har även jag fått diagnoser: Depression, Personlighetsstörning lite åt borderline och problem med Ångest.

Ångest har jag inte skrivit så mycket om men attackerna kommer även om det inte är så ofta nu för tiden.

Vi brukar försöka semestra utomlands och för mig kan det ställa till det. Som förr förra året som gick resan med bil ner bra till Italien, men första kvällen fick jag en svår ångestattack på den stora gågatan som fanns där. Det var lugnt men plötsligt så spelades det musik ur butikerna, lampor blinkade och det började bli en del folk där. Jag kunde inte vara kvar tårarna sprutade och jag hade svårt med andningen. Jag gick inte ut en enda kväll på hela veckan. Och utflykterna vi gjorde blev inget bra, då jag fick panik inne i en grotta och var bara tvungen att ta mig ut så fort jag kunde. Problemet var att jag var flera kilometer in ...

Så förra året undvek jag dessa saker med att sitta mycket i lägenheten som vi hyrde. Men jag var glad att komma ifrån mina väggar här hemma och glad över att barnen hade det bra ihop med min sambo och badade mycket.

Jag har faktiskt inte åkt spårvagn eller buss på 11 år heller då jag ofta fick ont i magen och fick slänga mig av och leta upp toaletter. Så det undviker jag numera.

Men det finns saker som har gett mig orken och glädjen att vilja fortsätta kämpa och det är blandat våra marsvin vi har haft och som jag saknar så. Drömde om att jag hörde dom inatt men kunde inte se dom ... Men dom gav mig mycket glädje. Sedan allt pyssel har hjälpt mig med under åren då jag inte har behövt grubbla så mycket då när jag håller mig sysselsatt.

Men sedan är det så klart mina barn och min sambo som ska ha den största äran över att jag är där jag är idag.

Tack mina älsklingar!

Men det finns faktiskt en sak till som sysselsatt mig och det är att spela dataspel och det jag spelar är faktiskt The Sims 3, har även The Sims 1 och The Sims 2 och snart The Sims 4. 

En del kan ju tycka men hallå! Väx upp! 

Men det är faktiskt så här att jag är inte ensam att spela detta roliga spel och vara över 40 år. Det finns betydligt äldre då jag pratat med flera över internet. En jag pratade med nyligen då det gällde ett annat spel, det var en som tipsade mig om legospelen men jag tänkte att det är väl inget för mig. Klart det är sa personen, hon spelar ju med sitt barnbarn ... barnbarnet är 30 år. Jag har inte köpt dom spelen utan det blev SimCity istället den gången.

Jag brukar hålla till i ett forum för The Sims och även varit med och skött forumet. Och där inne så är det inte bara tips och råd som gäller eller bara vanligt snack. Man skriver även historier om sitt spelande och väldigt många följer dom från början till slut. 

Jag har haft en story som blev väldigt populär men den populäraste simmen dog en tidig och grym död så hon har numera fått sig en ny chans i min relativt nya story. Fast hon är inte med från början dock. Kan erkänna att hon har hjälpt mig att bli av med lite aggregationer.

Så har nu henne Lucinda Vader. Den gamla storyn med henne finns inte kvar men är ni nyfikna så kan ni börja läsa i den nya här. A Sims Crazy Life! Varför hon är ett orange spöke är för att hon dog när hon fick en meteorit över sig ... men i den nya är hon för tillfället en barn.

Del 4 - Om Mig - Världens bästaste sambo

Utan min underbara sambo så hade jag inte överlevt det är jag säker på.

Han är 8 år yngre än mig, bara det störde en viss person sig på.

Han slängde sin in i ett förhållande med mig som mådde så dåligt samt att jag hade 2 barn som han skötte om när dom var hos mig. Jag klarade inte det själv då. Sedan får en gemensam son som han får ta hand om i det stora hela.

Han är bäst, världens bästaste sambo

Men hans mamma i sin tur skulle även hon ställa till det för mig och oss. Hon anklagade mig för att göra henne sjuk i Fibromylagi, INTE KLOKT! Så när hon kom oinbjuden till oss så slängde jag ut henne, varför skulle hon komma till oss när jag inte fick komma till henne för hon blev så sjuk. Så jag fick den där kraften igen och slängde ut henne med hennes sambo och deras son. Sonen slängde jag inte ut men han tog det så och har därför aldrig hört av sig till sin bror på 11 år. Ändå har sambo försökt att kontakta honom.

Så efter detta vad händer?? Kärringen anmäler oss till socialen om att vi inte tog hand om sonen. Anmälan var anonym men innehöll saker som bara hon kunde veta samt att den var postad från hennes ort. Men sociala insåg att anmälan var en överdrift så den lades ner igen efter flera möten med dom.

Ja så nu hade vi inte ens hennes stöd, men vi har klarat oss, det har varit tufft att ta oss igenom alla dessa 11 år utan ens en enda barnfri dag. Nu på senare tid har sonen varit hos sin farfar några gånger, men han är ett eget kapitel för sig. Men det håller jag för mig själv.

Trots all skit vi har gått igenom under 11 år så står jag och min sambo starkt kvar tillsammans, i allt elände så är jag lycklig med honom och älskar honom så att det gör ont.

Vår underbara son har haft en tuff tid själv sedan han började skolan och då jag har många gånger fått lägga mitt tillfrisknande åt sidan för att göra det bra för honom. Och förhoppningsvis så är hans utredning snart klar och han kan få den hjälpen han behöver, för någon diagnos har han, frågan är bara vilken.

Min relation till pappa har bättrats dom sista åren och lika så med min bror.

Min en gång allra bästa vän har jag kontakt med via blogg och facebook.

Släkten träffade jag under min mosters begravning och där såg jag ju vilka som var glada att se mig och inte. Men Moster hade varit glad, det vet jag och det var hon nog när hon satt och kolla ner på oss från sitt rosa fluffiga moln.

Del 3 - Om Mig - Vem är jag?

Ja jag var väl inte direkt anonym utan mer rakt på sak i det förra inlägget. Hade inte tänkt att jag skulle nämna mamma men hon är faktiskt en stor del av mitt mående idag och det kan jag inte ta bort.

Glömde nämna att jag var gravid igen när jag bröt ihop totalt. Allt skedde under 1 år och var ärligt talat ett helvetes år. Men det tog inte slut där ....

******************************************

Jag var ingen fan av mat men godis har jag alltid älskat men åt inte så mycket av den varan. Tills nu då jag var gravid och tröst åt och mitt tröstätande har inte slutat förrän nu 11 år senare.

När jag bröt ihop så var jag bara i en dimma, jag satt hela dagarna och kollade på tv utan ljud och utan att ens veta vad jag kollade på.

Under den tiden försvann en vän till mig, jag hade 2 bra vänner och den ena övergav mig ganska snabbt.

Även att jag hade brutit ihop ställde mamma till med ännu mer oreda utan att gå in på exakt vad. Men hon sårade inte bara mig utan även min nuvarande sambo och det rejält. 

Ingen i släkten ville tro att hon kunde göra det hon gjorde så därmed uteslöt faktiskt jag dom alla men detta var efter att jag hade fött min son.

Jag var ett vrak och var verkligen på botten men mamma gav sig inte då hon bara fortsatte att bråka med mig. Till slut hamnade jag på psyket under en helg med hjälp av min sambo och Pune min allra bästa vän. Vad händer? Min mamma ringer och beordrar mig att komma hem för där hörde jag inte hemma samt att hon ville att jag skulle ta tag i vissa saker.

Strax efter fick jag nog, på något sätt fick jag kraft att en gång för alla att säga ifrån och jag portade henne från mitt liv, där åkte pappa med då han inget gjorde för att hjälpa.

Något år senare försvann även min bror då han vägrade inse hur hon var.

Min allra bästa vän försvann med då vi kom ihop oss då jag ville att hon skulle förstå mig medans hon behövde mitt stöd då hon inte mådde bra heller. Vi stångades gul och blå efter stöd från varandra men kunde inte hjälpa själva.

Tillslut fick jag riktig hjälp och stöd från psykvården men det tog 10 år för mig att klara mig utan dom så jag hade en lång väg att gå i uppförsbacke.

I början av denna resan så var jag så ljudkänslig att mina två döttrar inte vågade röra sig ens. En boll rullandes på golvet fick mig att flippa ut totalt. Jag var en riktig hemsk mamma men jag tog ett beslut för deras skull och för min att låta dom bo hos sin pappa på heltid under 6 månader. Jag led av det men jag kunde inte vara mamma alls då. Och sonen var mest med sin pappa, dock fortfarande hemma. Men när julen kom så lovade jag flickorna att dom skulle få bo hos mig igen och det fungerade bra. Men jag var fortfarande ljudkänslig och är fortfarande. Men vi har lärt oss att handskas med det. Blir det för jobbigt så säger jag till dom fast mer lugnt samtidigt som jag säger att felet är mitt och inte deras. Och dom tar det bra.

En dag mådde jag så dåligt och var upprörd för något minns inte vad så jag stoppade i mig alla mina tabletter som jag hade min sambo var snabb och körde in sin stora näve och grävde ut dom flesta. Efter det fick jag gå och hämta tabletter en gång i veckan hos en sjuksköterska och gjorde nog så i ca 1 år. Sedan fick jag tabletterna från apoteket i portionspåsar för två veckor och hade det fram tills ett halvår sedan. Så jag har alla tabletter hemma nu men jag mår mycket bra nu jämn fört med hur jag har mått innan. Men helt bra mår jag inte då jag har fått flera handikapp.

Ljudkänslig, stresskänslig och svårigheter med koncentrationen. Att laga mat har jag inte gjort på 11 år för det går inte. Det blir för många moment på en gång och det blir bara kaos och jag mår bara skit. Det jag lider mest av nu är stress då jag stressar upp mig för allra minsta sak. Jag kan inte plötsligt bara lämna hemmet utan att ha planerat det noga. Så när sambo vill göra något av en impuls så skriker hela min kropp NEJ! Eller om barnen vill för många saker samtidigt så blir jag så stressad så jag inte ens klarar av en av sakerna dom vill. Stressen gör mig blind och det är inte som att leta efter något som man inte hittar utan saker kan stå mitt framför mig och jag ser det inte då stressen är så stark så inget fungerar. Och det är hemskt jobbigt.

Det har tagit 11 år och jag är inte helt bra och kommer förmodligen inte att bli det heller.

Jag är inte den personen jag en gång var och vem jag är nu? Det vet jag inte än och det är tufft!

Del 2 - Om Mig - Det rann över

I en kommentar i förra inlägget om mig så skrivs det "Där är du ju min "Sune" Kram på dig"  det är från min gamla allra bästa vän som jag har upplevt allt som går att uppleva med. När jag först blev korthårig så skojades det om att jag hette Sune och då blev ju kamraten Pune. Vi har haft uppehåll i vår relation och idag känner hon inte igen mig till varken utseende och sätt. Jag har blivit en hel annan person ... Men tiden med henne var riktigt roliga tider i mitt liv, för det mesta.

Men åter till det jag egentligen tänkte skriva.

******************************************

I min tid i England så fick jag med mig en Engelsman hem som är pappa till min två stora döttrar. Men jag blev inte lycklig och mådde väldigt dåligt.

Jag jobbade på daghem som det hette då som barnskötare under 10 år och jag trivdes med det tills när jag fick mina egna barn. Lämna dom på ett dagis för att åka till ett annat för att ta hand om andras barn och sedan inte orka med mina egna när jag väl kom hem kändes inte bra alls. 

Så jag kom på en dag att jag skulle skola om mig, jag skulle börja plugga webbdesign vilket jag gjorde under 2 år och stormtrivdes med att plugga och gjorde riktigt bra ifrån mig. Jag fick bidrag under dessa 2 åren och när bidragen tog slut så tog pluggandet slut ... jag ville fortsätta men min andra hälft vägrade låta mig ta lån för att plugga 2 år till. Så den lyckan var kortvarig och jag gjorde sedan ett val som förändrade mitt liv totalt och som aldrig kommer att bli detsamma igen.

Jag valde att jobba under 1 år på min mammas arbetsplats, vilket var lite av lycka men mycket sorg. 

Det skars mellan mig och min mamma då jag var 30 och inte 15 som hon trodde. Arbetskamraterna stötte ut mig, förutom en. Den personen fanns för mig och finns fortfarande för mig. Han är numera min sambo sedan ca 11 år tillbaka. 

Jag lämnade min sambo, inte för en annan, men jag vet att många tror så. Men han och jag var vänner från början som min mamma vägrar att tro på, och ändå trodde hon först att jag lämnade min dåvarande sambo för en ytterligare kille ..... 

Så jag hade mamma som ställde till med ett helvete för mig. Skrek på mig inför alla på jobbet flera gånger. Mina sk arbetskamrater stötte ut mig. Till och med vägrade stå bredvid mig under ett arbetspass, vilket Chefen godtog! Och sedan vilsen över att jag hade lämnat min sambo.

Min nuvarande sambo var kär i mig redan då men det visste jag inte först. Men han fanns för mig och stöttade mig i all skit så mina känslor för honom skapades. Så vi blev ett par ganska snabbt ändå men jag lämnade inte den andre för honom. Jag hade redan mått så dåligt i den relationen under flera år.

Jag blev gravid och fick missfall under ett arbetspass och min mamma var där. Hon såg till så att jag kom hem och mer var det inte från hennes sida. Hon var bara glad. 

Mina arbetskamrater blev bara värre mot mig och en dag så bröt jag ihop totalt. Mamma ansåg att jag skulle torka mina tårar och jobba vidare. Det var droppen, min nuvarande sambo kom, tog mig till högste chefen som såg till att jag fick träffa läkare.

Under hela mitt liv hade bägaren sakta fyllts på, tillslut var den inte stor nog då det plötsligt rann över och jag fixade inte mer.

Del 1 - Om Mig

Nu kommer ett inlägg som jag har funderat på att skriva i flera veckor. Det har varit saker som har gjort att jag inte riktigt kommer till skott. Sedan har jag funderat en himla massa hur jag ska skriva och lägga upp det. Men jag har inte kommit fram till något.

Jag brukar skriva som anonym i bloggar jag har haft tidigare men denna har jag lyckats sprida till ALLA på facebook då gamla klasskamrater och släktingar ser när jag gör mina inlägg och kanske förmodligen också läser. Så gör ni det, ge er gärna till känna i en kommentar eller så, så jag vet, skulle vara kul att veta.

Jag måste inte göra detta inlägget men jag känner att jag inte har berättat OM Mig, vem jag är osv. Så jag vill göra det nu och det kanske kan få vissa att förstå mig bättre.

Jag vet inte ännu men detta inlägg kan förmodligen bli uppdelat i flera.

    ************************************

För 11 år sedan rasade jag ihop då flera saker skedde på en och samma gång. Då vägde jag 55kg och åt som en mygga.

Då tyckte jag att jag åt mycket men nu har jag insett att jag var väldigt liten i maten. Under låg och mellanstadiet kämpade skolsystern med att få mig att äta på morgonen då jag helt enkelt inte kunde det. Mamma gjorde sina små försök, men till ingen nytta. Jag kunde inte äta, maten i stort sett växte i munnen på mig. Och när jag väl åt lunch och middag åt jag som sagt som en mygga.

Jag har nu under dessa år insett jag har levt med depression under hela min uppväxt, jag förstod det aldrig och vad jag vet så verkade ingen annan heller se det, eller i alla fall inte hjälpa mig.

I skolan så hade jag kompisar och pratade gärna med alla i klassen men tuff och cool var jag verkligen inte och en Nörd kan man verkligen inte säga att jag var. För plugga gjorde jag aldrig, jag fick inte den pushen eller stödet för det. Så jag gick ur 9:an med 2,9 vad det är idag vet jag ej, men då var det inte bra. Men min dotter som inte kan vara min gick nu ut 9:an med 285 poäng och det är väldigt bra. Men jag har pushat henne att inte bli som mig och jag har nog lyckats.

Under lektionerna så räckte jag aldrig upp handen, varför? Jag var hur blyg som helst när vi alla satt i klassrummet, livrädd för att säga fel osv. Och på mellanstadiet fick jag gå till talfröken då skolan trodde att jag INTE kunde prata.

Gymnasiet gick väl som grundskolan men efter studenten hände något. Att dricka blev man ju modig av och en kamrat och jag festade nästan varje helg både fredag och lördag. Vi reste utomlands och lämnade en röra efter oss ...

I dom djupaste vatten simmar dom fulaste fiskarna ...

Att skriva om hur jag mådde hemma är det svåraste för mig då jag inte skriver anonymt men en sak kan jag säga, jag mådde inte bra.

Ångest attacker fick jag redan som barn men det är nu under dessa senaste 11 åren som jag har förstått att det var just ångestattacker. Mitt tidigaste minne av det är på mellanstadiet då skolsyster ansåg att jag skulle röntga min ena lunga då jag hade så ont i den. Nu vet jag det var en ångestattack, för läkare visste inte alls varför jag fick så ont ibland.

Även när jag var i England som Au-pair så fick jag en och familjen jag bodde hos skickade efter en läkare som gav mig en varmvattenflaska att lägga på magen då jag hade problem med matsmältningen. Då förstod jag ännu inte vad det var men problem med matsmältningen hade jag verkligen inte. Den attacken var riktig hemsk då jag inte kunde andas, men jag vet nu var det var.

Här är jag för 20 år sedan i England

Jag har en älskare .

Ja vad ska man göra när man är så dum att man inte tar sin medicin i tid och har svårt att somna nu?

Jag kan ju ta tillfället i akt med att berätta att jag faktiskt har en älskare. Även om vi inte träffas så ofta så kan jag inte sluta att älska honom. Han är riktigt söt och rolig och skulle vilja träffa honom mer än vad jag redan gör.

Här är han Quark och han bor och jobbar på Deep Space 9 - DS9. Och finns i en av Star Trek serierna.

Jag fullkomligt älskar Star Trek och Quark😍

Nostalgitrip som heter duga ...

Idag tog jag en promenad med sambo och son och jag ville visa sonen var jag växte upp och det blev en riktig hit. Sonen önskade att han bodde där nu och jag förstår honom mycket väl. Jag tog lite foton men många av dom är äldre snodda av min bror .... ursäkta bror men jag orkade inte rota efter mina när dina låg så snygg på Facebook ...... Men har i efterhand fått veta att det är ok, så tack min lille bror.

Dungen på bilden är det första jag såg med en stor nostalgi och jag hade nyligen läst på FB att min bror brukade gunga där då det fanns ett rep i ett av träden. Jag minns inte detta och var inte där så ofta och lekte då dungen ligger mellan parkering och vägen.

Här är vi på samma plats då vi väntar på att åka iväg för att spela handboll, jag och min kamrat, då var jag hurtig minsann. Denna dagen så fyllde även min bror 7 år. Jag sitter i mitten ...

Här har vi upplevt väldigt mycket jag och min bror. Vi har lekt alla lekar som finns, gömme, saxen klipper, spelat kula, kastat ESS, grävt och lekt i sandlådan i massor. Nedanför lekplatsen hoppades hopprep och twist. Hoppade kråka och även lekt leken "jag begär krig". Gårdens alla barn hade stor sammanhållning och vi var i alla åldrar.

På bilden har jag märkt ut mitt gamla rum som jag än idag minns i detalj hur det såg ut. Nu är husen renoverade och såg inte alls ut så när jag var barn, inte ens gården.

Min bror och kamrat på samma lekplats fast med en annan klätterställning/rutschkana.

Träskor, ett mode jag saknar ...

Samma lekplats fast då fanns det andra saker att roa sig med. Så innan dagens lekplats så har jag minnen av två andra utseenden på den.

Så här såg det ut förr

Då jag förmodligen kommer att säga fel för min brors stora förtret så hette katten .... Emil ... eller Nisse. Vi har haft båda men jag chansar på Emil den senaste. Har alltid svårt att se vem som är vem på korten medans broder min har stenkoll.

Nisse som vi hade tidigare var världens underbaraste katt. Som alltid kom springandes från någon buske när man var på väg hem från skolan och följde med hem. Eller så satt han utanför fönstret vid tvättstugan och väntade på att mamma skulle bli klar ...

Emil är vårt lille hittebarn ...

Nästa bild tänkte jag sätta ram på men den lilla ekorren syntes knappt då....

Vi fick ofta besök av den och den gömde gärna mat i mammas blomkrukor. Och jag berättade om det idag för sonen sedan hade min bror denna bild.

Baksidan var minst lika viktig som framsidan var, Den blå pilen visar där vi åkte pulka varje vinter, och vi var hur många barn som helst från flera olika gårdar. Den lilla röda pilen visar var vi bodde. Backen ser ingen vidare ut nu då dom förstörde den under renoveringen, den var lite högreoch brantare. Denna lyktstolpe har gett många barn flera skador. och lite nedanför den röda pilen finns ett grönt rör som man också skulle undvika att köra på. Så här har jag svischat ner med min snowracer som mina barn har ärvt. Jag har även åkt på mina oranga miniskidor som var gjorda av plast. Men pulka och snowracer var ju den största hitten. Vi hade en backe till som jag inte har fotat men där åkte man inte ofta då den var mycket större och brantare. Dödsbacken kallades den och man åkte ut på en väg varje gång ...

Som riktigt liten bodde vi på nedervåningen i samma trappuppgång och baksidan var ett ställe att sola på. Gick förbi där idag och det ser inte klokt ut där då folk har planterat buskar där för att markera sin plätt, men det är bara det att det har vuxit vilt och såg ärligt för jävligt ut. Förr höll man inte på så att, MIN PLÄTT, KOM INTE HIT! Utan vi alla delade på allt.

Min favorit väg som många inte verkar använda sig utav längre är genom skogen där det finns en stor lekpark. Det var den vägen jag tog flera gånger om dagen, till skolan och affären. Det var riktigt magiskt att gå där idag, det var som att jag kände igen varenda rot och sten som låg där. Men när jag kom ut på andra sidan blev jag hur paff som helst. Lekparken var inte sig lik alls.
 Som liten har mina tänder åkt hiss upp och ner då jag slog i tänderna  ganska ofta. Några gånger kom det skottar dit med kilt och allt och framförallt med sina säckpipor. Gissa vem som sprang dit fortast? Ja min mamma så klart. Alla gårdens ungar samlades där mer än gärna med.
I den stora sandlådan hade vi påskbrasor bestående av allt mellan himmel och jord. Ett år dök grannens soffa upp då den hade hoppats sönder under en hockeymatch. Senare så flyttades påskbrasan och en fritidsgård byggdes upp.

Och idag så blev jag så paff då byggnaden var borta och även den buckliga rutschkanan som alltid fanns där jag kom ut när jag hade genat. Den rutschkanan var bergis lika gammal som hela området var.

Vid den oranga fyrkanten fanns rutschkanan. Idag kunde jag inte se någon ny. Men deras klätterställning som ersatt fritidsgården var väldigt kul och spännande enligt sonen.

Dom gamla gungorna fanns inte heller kvar, här är jag med min bror, och kolla! röda snygga träskor...

Här visar var gungorna en gång fanns och dom nya som såg spännande ut. Men vad är fel med gamla hederliga?

 Vi gick till affären och köpte oss glass och loka, jag drack så klart bara Loka. Men vid affären så var det så annorlunda. Trapporna jag cyklade nerför med en kusin på pakethållaren och jag slog upp ena knät och fortfarande har ärr, dom var borta. 3 butiker, bageri, mataffär och tobaksaffär fanns där en gång men nu var det bara en mataffär. men stenplattorna gav mig minnen. Man gick ofta på dom på sommaren, barfota för att köpa glass och dom var glödheta ...

Ja det var en nostalgi tur för mig idag samtidigt som jag fick min motion.

Ha en bra kväll!

Blogglista 1

Blogga om ...

• Grillning
• Trött & arg
• Stavar
• Lurar
• Svärsöner
• Pyssel
• Ont
• Om mig
• Tumblr
• Pulver &Vikt
• Studentpresent
• Coca Cola
• Folk stjäl ..

Ja jag har en del just nu jag vill blogga om men det får nog bli i flera inlägg. Har även för mig att det är mer än detta jag tänkt på men jag fyller i när jag kommer på det.

Denna bilden togs på ett museum förra sommaren i Tyskland när vi bilade ner till Italien. Jag blir kallad för Mammut ibland så det var lite kul att fota den.

Lite om mig!

Jag kan inte slappna av. Vet inte om det började när min Moster dog eller efter det. Men den sista veckan så har jag inte kunnat koncentrera mig på något. Det går bara inte, så det blev väl värre efter begravningen men jag tror att även min pulverdiet kan vara orsaken, eller båda saker tillsammans ... jag vet inte. Men koncentrationen är inte som den ska.

Koncentrationen är inte bra annars heller men inte så här illa. Sedan jag rasade ihop för ca 11 år sedan så försvann allt. Personen som jag var då försvann helt mer eller mindre. Jag klarar ingen som helst stress och koncentrationen försvann. Jag har långsamt försökt bygga upp mitt liv igen men helt bra kommer jag inte att bli men jag hoppas innerligt att det i alla fall kan bli bättre än så här. Jag har inte längre min teraput som jag hade i 10 år då jag numera måste klara mig själv och jag försöker verkligen men jag önskar så att jag hade det stödet kvar.

Jag hoppas även att gå ner i vikt kommer att få mig att må bättre psykiskt. Det är ju min depression som fick mig att tröstäta från första början och gav mig 70kg till på min 54kg kropp.

Denna kroppen jag har nu är inte min kropp, då jag under 30 år varit nästintill underviktig Till och med efter att ha fött 2 barn så gick jag ner alla kilon, och då blev jag stor. Men jag blev sjuk samtidigt som jag väntade barn nr 3 och jag bara tröståt hela graviditeten och efter det så fortsatte jag bara.

Jag äter fortfarande min medicin då jag inte känner mig redo att försöka trappa ner än. Men jag har just bytt till att köpa hem den i sina vanliga medicin askar för att sedan själv portionera dom i asken med dagar, vilket jag just gjorde. Innan så fick jag dom i färdiga portionspåsar då jag tidigt i depressionen tryckte i mig ett helt paket på en gång i min mun, jag lyckades knappt svälja någon då min sambo körde in hela näven i munnen på mig och tog ut dom igen. I början fick jag gå och hämta min medicin hos en sköterska en gång i veckan. Sedan fick jag två veckor i taget via apoteket och det gjorde jag nog i 9 år. Så det är skönt att slippa det nu i alla fall.

Jag ska egentligen ha 2 intag om dagen, men jag har kollat med läkare om jag kan ta dom en gång om dagen istället och det var ok, men då är det kvällstid som gäller. Den ena är ingen sömntablett men den har lite sömnmedel i sig och jag blir helt dåsig av den. Tyvärr hade jag innan jag började med pulverdieten stoppat i mig en massa godis när jag blev dåsig för att hålla mig vaken längre. Men det värsta var att jag blev så sötsugen och kunde trycka i mig en hel chokladkaka på bara någon minut och då pratar jag 200g. Så för ett år sedan drog jag ner på den medicinen men fick så svårt med sömnen så jag fick allergitabletter som har samma effekt när det gäller att bli dåsig. Men som sagt jag fortsatte min dåliga ovana att trycka i mig en massa just innan jag skulle sova.

Jag har tagit min medicin och jag känner ett stort sug nu, men nu har jag inget att tugga på och har bestämt mig för att inte göra det heller. Min nästa måltid blir imorgon kl.9-10 som då består av en Shake.

Oj vad långt det blev hade tänkt att skriva om något mer men det får bli ett annat inlägg, förmodligen imorgon då jag börjar känna mig dåsig.

GODNATT!