Min son då?

Deppigt var det innan och deppigare blev det igår.

Fick ett samtal från skolpsykologen om att mötet med rektorn blir inte av då vi skulle få veta om sonen ska få ett extra stöd. Rektorn är delvis sjukskriven och kommer inte vara på skolan. Men det är bestämt att det ska bli en extra pedagog i klassrummet för hela klassen.

Där bröt jag ihop totalt, sonen behöver en egen, det tycker ju även skolpsykologen. Men skolan gör som dom vill tyvärr. Sonen behöver hjälp nästan hela tiden då han inte kan koncentrera sig på vad som sägs framme vid tavlan. När dom sedan ska jobba så har han ingen aning vad han ska göra.

Rasterna mår jag illa av att tänka på. Han blir indragen i allt möjligt och får så klart skulden för det. Han har svårt att förmedla vad som hänt och dom vuxna vägrar att lyssna på honom. Jag vet inte hur många gånger detta har hänt honom nu och senaste gången var tidigare i veckan. Han sprang hem utan sin jacka efter lunchen och var helt uppriven. Han hade blivit slagen och en vuxen hade hållit fast honom då denne ansåg att han var den som bråkade.

Han litar bara på en vuxen på hela skolan då han har blivit sviken av dom vuxna sedan start. Och nu ska denne lärare gå på pappaledighet.

Konstigt men sant så fick vi post i morse (lördag) och det var papper på det hela. Det står att skolan ska se till att han når upp till målen när han går i 6:an Men vad jag vet så tror skolpsykologen att han förmodligen inte kommer att klara det, därför behöver han en egen vuxen person hos sig. Men hur dom funderar kan man ju undra då dom säger att det ska bli extra stöd till klassen och att han ska uppnå målen. Jag kan inte förstå hur det ska gå till ....

Vi har mjäkat med skolan  sedan sonen gick i 0:an han går nu i 4:an samt har gått om 1 år.  Han har fått göra 2 utredningar ändå har han aldrig nått upp till målen. Han har haft det väldigt tufft med kompisar och har nu fått sig en ny plågoande som slår på honom i stort sett varje dag. Han hade en annan innan som fick flytta och nu under hösten kom en ny ...

Men nu är det slut på mjäkandet kan jag säga för vi kommer att överklaga detta beslutet. jag hade tänkta börja och njuta denna december av att julen är på gång. Jag brukar inte kunna det, men iår hade jag bestämt mig för det. Ack vad jag bedrog mig ...

Så deprimerad blev ännu mer deprimerad .....

Deprimerad ...

Bloggens utseende borde vara klart vid det här laget, men jag är inte på humör. Det har varit tufft dom sista dagarna och en del handlar om sonen som kom hem upprörd från skolan härom dagen. Han har fått en plågande efter sig i skolan och min son som har svårt att återberätta hela händelsen blir rätt uppriven. Vi har tagit tag i det hela och sonen mår bättre. För nu i alla fall,  förhoppningsvis så får han sitt extra stöd i skolan väldigt snart.

Men sedan grubblar jag mycket på saker omkring mig och det gör mig så deprimerad. Jag är väldigt ensam och två underbara tjejer sträckte ut sina händer till mig i somras vilket gjorde mig så väldigt glad. Men jag tog inte emot dom som jag borde ha gjort. Vi pratar via Facebook då och då och inget mer än så. Jag ville skynda långsamt vilket dom båda godtog. Jag vill börja träffa dom men det känns så jobbigt då jag inte är den personen jag en gång var. Jag vet inte ens vem jag är. Samtidigt som jag bara vill här ifrån så är jag livrädd för livet där ute.

Jag känner mig inte omtyckt och världen verkar inte ens sakna mig. Det finns personer som aldrig frågar mig om hur jag har det och mår. Jag har stött på det några gånger nu på en väldigt kort tid och från olika personer.  Inte dessa 2 tjejer jag nämner ovan. Detta får mig att undra om någon ens bryr sig och saknar mig eller ens tycker om mig.

Detta inlägg får man ta som man vill och varför jag säger så är pga ett inlägg jag skrev i somras om att jag inga vänner har och att dom få jag har haft försvann när jag blev sjuk. Jag fick då höra från min en gång bästa vän som jag hoppades i somras att hon ville träffas igen. Med det inlägget i somras hoppades jag på att hennes utsträckta hand skulle komma.

OM DEN GJORDE!  En rak höger fick jag och den svider fortfarande.  Jag fick höra att jag själv hade valt bort mina vänner bla henne. Det svider fortfarande men samtidigt är jag glad över att ha fått se den sidan av henne. Varför hon sa detta är för att jag inte kunde vara hennes vän och ge henne stöd för att hon mådde lite dåligt just då. Men jag kunde inte för jag hade brutit ihop totalt och kunde inte ta hand om mig själv och inte ens mina barn. Blev ju även inlagd under en helg. Så hur kan man säga att jag valde bort mina vänner?  Att vara sur för det i 11 år är hur långsökt som helst. Hon hade nog längtat efter att få ge igen.

Jag har tänkt en del på detta hon gjorde mot mig dom senaste dagarna och börjat undra om det var jag som gjorde fel. Men jag kommer inte på hur för hur ska jag ha gjort detta med vilje?  Jag hade bara en som stöttade mig under dessa 11 år,  min sambo. Inte ens min familj eller släkt fanns där. Och bara det sänker en och det djupt.

Men jag är starkare nu men samtidigt så osäker och rädd.  Livrädd för vad folk tycker om mig är nog det jobbigaste.  Vilket får mig att tänka på när jag gick på terapi så ville dom att jag skulle börja med gruppgympa med andra patienter. Första gången så satt jag utanför tillsammans med terapeuten och stor tjöt halva lektionen. Jag var livrädd för att gå in.

Som nu jag är livrädd för vad andra ska tycka om mig. Dom få jag pratar med ibland är långt ifrån intresserade av mig. Och då menar jag inte dessa två tjejer jag nämner ovan och verkligen inte min nyfunna släkting som jag ska blogga mer om så småningom.

Har gått ner lite till ...

Suget över att blogga är inte stort just nu. Känner mig lite nere och det är inte oväntat för att vara mig.

Men det går bra med vikten då jag fortfarande går ner men problemet är att jag går inte ut och rör på mig som jag borde göra. Men jag hoppas att jag kommer igång med det igen så småningom.

Jag var hos dietisten den 21/8 och vägde då 101,3 så jag har gått ner 2,4 trots att jag hade börjat att äta frukost. Sedan vägningen har jag nu även börjat att äta lunch och det är hur gott som helst.

Men jag har en liten oro och det är för att jag tror att jag vill börja med godsaker igen. Jag har inte gjort det, men jag är rysligt sugen igen och det är jättetufft.

Så håll tummar och tår för mig att jag ska klara detta.

NANO! NANO! på dig Robin Williams! King of Comedy!

Jag är väl den enda i blogg världen som inte har bloggat om Robin Williams död.

Jag har alltid gillat honom men man har inte suttit och tänkt på honom varje dag. Men när man väl har sett honom på film så har han ju alltid fått mig att le. Nu när man fått veta att han inte längre finns bland oss så har man insett hur stor han egentligen var. Man kan ju undra om han ens visste det själv?

Han var ju komedins Michael Jacksson, alltså the King of Comedy! I alla fall i mina ögon.

Han har gett oss alla i familjen stora minnen, sonen älskar RV (Familj på väg), döttrarna älskar Mrs Doubtfire och hos mig så älskar jag allt med honom. Min mitt bästa minne är ju så klart Mork & Mindy och det antagligen för att det var där man fick uppleva honom först. Jag älskade den serien, Nano Nano!. Den hade jag gärna sett igen då jag älskade alla hans upptåg och konstigheter som att sitta fel i en soffa.

I filmen RV som sonen älskar när den kom så hyrde vi den och nästa gång vi skulle hyra film så vägrade han gå därifrån utan att hyra den igen. Nu har vi den i hyllan och den har blivit väldigt tittad på av sonen. Han kallade filmen för bajskorvfilmen då Robin Williams ska tömma husbilen på avföring och får allt över sig. Sedan så kallade väl barnen i filmen husbilen för bajskorven. Så dess riktiga namn kan vi knappt här hemma.

Jag läste idag att Robin Williams tog inte sitt liv utan han dog av depression. Och det stämmer, det var hans depression som ställde till det och inte han själv. Man väljer inte att ha en depression utan det är en sjukdom som är tuff att leva med, jag om någon vet.

Men hur det än är så kommer han bli saknad och det finns några filmer kvar med honom i som ännu inte är släppta, men förhoppningsvis så gjorde han klart dom så man får chansen att se dom då vi kommer att sakna honom och hans filmer.

NANO! NANO! på dig Robin Williams!

Både saknad och älskad!

R.I.P

1951-2014

Mat, massor utav mat!

Ja jag har varit lite tyst i ett tag och jag har fått en förkylning men det är inte därför jag har hållit mig undan. Jag har och är så himla trött och det är mer psykiskt. Varje sommar så blir jag så trött på detta sätt då jag har det ganska lugnt under resten av året. På sommaren så är jag inte ensam speciellt mycket och alla vill göra en massa olika saker. Och det slutar med att jag helt enkelt blir totalt hjärntrött.

I år har det varit extremt mycket, min moster dog, begravning och träffa släkt man inte har sett på 10-11 år. Träffat mamma på begravning och student. Stress inför studenten. Sambo åker iväg och jobbar 2 veckor i Tyskland under sommaren vilket aldrig skett tidigare. Oro för sonen och hans diagnos. En jag hoppades på att personen ville bli min vän igen svek mig totalt med ett högg i ryggen samtidigt som person vred runt den. Äta bara pulver under 3 månader, bara det har varit tufft jag som älskar godsaker mer än mat.

Ja det har varit extremt mycket denna sommaren och jag har förmodligen glömt något av det. Sedan lite semester då på det. Min hjärna är så himla trött så jag vet ärligt inte vad jag ska ta mig till just nu. Men idag har det varit bara jag hemma äntligen så jag har fått andats och fixat med lite foton jag ska visa här bla.

Under vår 6 dagars tripp runt i Europa så blev det ett tema när det gäller mat. Vi prickade in 3 st. Hard Rock Cafe. Åt jag? Nä jag gjorde ju inte det, utan jag drack vatten medans dom andra åt och sedan i bilen tog jag min shake. Men medans jag går ner så verkar dom andra gå upp med tanke på vad dom har stoppat i sig.

Första stoppet blev Berlin ...

Andra stoppet blev Krakow, och där sov vi 2 nätter och varför berättar jag om i ett annat inlägg.

Lunch i Krakow

En hur mysig restaurang som helst, ska blogga mer om den.

Nästa stopp blev tillbaka in till Tyskland och i Munchen.

Här ville barnen ha drinkar och helst den blå, men dom två yngsta fick hålla sig till Alkoholfria men dom är nöjda än då då vi lät dom få behålla sina glas.
Som ni ser här har jag sedan skakat mig en drink i bilen ...

På en rastplats i Tyskland. Här flippade jag ut, var trött på att se dom äta en massa mumsigt. Det konstiga är att jag flippade ut när dom åt detta och inte när dom åt den andra maten ... knäppt värre ...

Sista speciella matstället blev i Frankfurt och Hooters. Och är flippade jag INTE ut igen ... knäppt? Absolut!

Ja man måste ju visa att man har varit här. Döttrarna ville absolut inte bli fotade, gubben gjorde det så klart. Sonen ville men kände sig dum och tog ett eget foto på bara dom istället.

Lite annat gott dom har mumsat i sig. Medans dom åt Kebab fick jag mitt vatten igen.

Kringlan har jag längtat så efter, då dom är hur goda som helst när dom är nybakade och varma. Dock tar jag bort dom stora saltkornen. Men i år blev det ingen.

Dottern skojar om att ta senap på sin kringla ...

Inte konstigt kanske att jag är trött! Jag har sett dom möla i sig  en massa mat medans jag har druckit ihjäl mig på vatten och pulver ... Jaja jag är väl den stora vinnaren denna sommaren trots allt och jag har nu vägt mig igen .... fast det kommer i nästa inlägg ....

Vad fan är det med mig egentligen!

Som skrivs ovan vad fan är det med mig egentligen! Nu på förmiddagen satt sonen och kollade på tv, sambo sitter bredvid med sin laptop och jag sitter där med. Dom båda för oväsen och jag blir lätt uppstressad. Har ju levt med bara mina egna ljud under ett tag.

KAN SÄGA REDAN NU ATT VARA LJUDKÄNSLIG ÄR ETT AV MINA STÖRSTA PROBLEM JAG HAR OCH JAG LIDER VERKLIGEN AV DET. Först av ljudet och sedan för att jag ber dom att sänka m. m

Otåligt frågar jag min sambo vad han vill hitta på idag som han genast svarar på. Jag ogillar inte hans svar men på något sätt så händer det något mer med mig. Jag vill börja gråta då ångest och stress tar över min kropp. Jag vill göra dessa saker som föreslås men min kropp skriker STOPP!

Vad är det med mig egentligen? Kan jag inte bara få vara normal?

Min sambo äter just nu en macka brevid mig och jag sitter och håller för öronen och gråter. så illa är det visst idag. Jag gråter för att jag inte står ut men det jag gråter mest för är för att jag känner mig elak mot min sambo.

Denna dagen är inte min dag idag tyvärr och jag är så trött på mig själv.

Så fan vad jag är trött på mig själv!!

Stress kan öka ljudkänslighet - Läs gärna!

Här finns ett litet klipp om stress och ljudkänslighet ...

Om det nu vill synas

Min inre styrka!

Att aldrig säga ifrån och bara ta emot är något som jag levt med i hela mitt liv.  

För 11 år sedan hände det något och jag fick en styrka att äntligen kunna säga ifrån.  

Dessvärre betalade jag ett högt pris.  Men jag är ändå nöjd och glad med att kunna säga ifrån när jag blir orättvist behandlad.

Svag känner jag mig ofta men lyckas ändå hitta styrkan att kunna säga ifrån när det väl gäller och det är något jag är överlycklig över att kunna göra. 

Även om det ibland kan innebära att själv bli sårad. Men dessa 11 åren har jag lärt mig att repa mig snabbare vilket jag kan känna att jag kan göra nu.

Att vara på botten som jag  var behöver inte alltid vara något dåligt. Jag har under tiden lärt mig saker om mig själv och även hur andra fungerar. Jag har lärt mig att se på saker på ett helt annat sätt.

Även om jag inte riktigt än vet vem jag är så vill jag ändå inte vara den jag en gång var.

Den andra sidan vakar över mig!

Tror du på det andliga? Det gör jag och att den andra sidan finns vet jag då jag har bevis. Jag har varit med om lite olika saker som får mig att tro på det och jag ska berätta om dom två största bevisen jag har.

Som ni vet så släktforskar jag och har gjort det i väldigt många år. Jag har alltid varit nyfiken på mina mor och farföräldrar då jag växte upp utan mormor, morfar, farmor och farfar. Två av dog innan jag föddes och dom andra två träffade jag ca 1 gång när jag var liten och sedan fick jag det aldrig mer. Den sista av dom, min farmor dog för 1 år sedan. Men jag blev dessvärre avråd att träffa henne som jag tyvärr har ångrat.

Min morfar dog när jag var lite över 10 år och jag har aldrig fått veta hur han ser ut förutom på ett gruppfoto där man knappt ser hur han ser ut. Så när jag mådde som dåligast så tänkte jag på honom och min mormor och hoppades på något sätt att dom fanns för mig. En dag fick jag veta hur min morfar såg ut då jag frågat en avlägsen släkting om det fanns något foto. Men det räckte inte för mig så jag tog reda på var han var begravd någonstans. Min mormors grav kunde jag gå till i sömnen och där var han inte så mycket visste jag. Hittade tillslut hans grav och åkte dit vilket var riktigt mäktigt. Det ligger två andra Seger där, och det är ju en Seger jag är. Dagen efter besöket till graven kom beviset från andra sidan.

Min morfars brorson som jag ALDRIG har träffat innan ringer mig och ville träffas. Han hade hört talas om att jag släktforskade och var nyfiken på min morfar. Vi träffades och jag berättade att jag just hade besökt graven. Jag fick veta lite om honom men det som var mest spännande var att min morfar och hans bror var i USA när andra världskriget bröt ut. Min morfar åkte hem medans hans bror stannade och blev torpedad 3 gånger.

Tror min morfar fick sin brorson att kontakta mig. Okej detta är kanske inte är ett bra bevis men det finns mer. Ca 1 år efter vi hade träffats dog hans pappa och det sista han hade sagt var att min morfar var där för att hämta honom, och att det var dags för att lägga ut. Dom var båda sjömän.

Nu kommer det största beviset av alla, enligt mig.

Denna släktforskning ledde mig till en riktigt avlägsen släkting, boendes i Nora. Detta var för ca 10 år sedan. Hon blev det största stödet för mig förutom min sambo som jag har haft. Hon bjöd hem oss till henne i en vecka. Vi mailade jämt och mådde jag riktigt dåligt så ringde hon mig. För några år sedan avtog kontakten lite men en dag så tänkte jag att nä nu ska jag sticka en sjal till henne då hon ofta skickade stickade saker till min son när han var bebis. Hon fick sjalen och blev jätteglad, hon var sjuk men berättade aldrig hur sjuk hon var. Några månader senare så dog hon.

Jag blev hur förstörd som helst men var glad över att jag hade hunnit göra sjalen till henne. När hon hade varit död i ca 6 månader så fick jag en riktig dip och bara grät efter henne. Jag var helt förstörd över något och bara önskade att jag kunde få hennes tröst och stöd. Och det fick jag!

Morgonen efter så fanns ett stort handavtryck på min datastol och INGEN i familjen hade gjort det. Vi till och med försökte göra ett utan att lyckas. Jag hade suttit på stolen natten innan och var den som lade mig sist. Stolens tyg är lite plyshaktigt och det är omöjligt att göra ett handavtryck som skulle stanna som detta gjorde. Det försvann efter några timmars sittande på det. Men för att verkligen förstå att det verkligen inte var någon i familjen så önskade jag att jag kunde få ett nytt bevis på att det verkligen var hon. Nästa morgon var det två nya avtryck.

Både hon och jag älskar att jobba med händerna så jag tror att händer var ett sätt att visa mig att hon fortfarande finns för mig.

Ett tag senare såg vi dessvärre två handavtryck dragna neråt på ett fönster som fick sonen att bli riktigt rädd så dom tvättades snabbt bort.

Ni får vara skeptiska men jag tror på att det finns något efter detta och jag vet i alla fall att det finns 2 st som vakar över mig. Och vem vet en dag kanske jag får bevis från min kära moster som dog nyligen.

Handavtrycket gick inte bort när man gnuggade , men efter att ha suttit på den under flera timmar var det borta. 
Egna avtryck lyckades vi inte göra.

Mera pulver ... Mums! Eller?

Hade detta som just varit hänt innan jag började med pulverdieten så hade jag tröstätit tills jag hade kräkts.

Först tröstäta för att det varit något jag alltid gjort, sedan tröstäta för att vara ensam hemma, och sedan på det hade jag tröstätit för att "jag själv har valt att inga vänner ha". Jag hade bergis gått upp flera kilon dessa 2 veckorna.

Men min tröst igår och idag är detta vatten. Mums! Kall med flera isbitar ...

Jag har hittat en inre styrka som får mig att fortsätta med mitt pulver, jag vill gå ner och det ska INGEN förstöra för mig.

Så i fredags innan ena dottern gick till sin pappa så gick vi och hämtade ut ett nytt stort paket med Modifast. Dessvärre är ju den den gröna ärtsoppan med igen, men det är bara att bita ihop. Fick så klart med en ny shaker så nu har jag fem st tror jag ....

Fick just ett peppande meddelande från mitt personliga stöd jag har haft. Hon hjälpte mig att ta mig ut och vi gjorde en del roliga saker, så det var kul att få mer positiv energi idag.

Så tack ni 3 som har gett mig positiv energi idag då det har behövts för att jag ska hitta styrkan att gå vidare.

Bli ensam ....

Inte så kul kanske att läsa men jag känner mig lite nere och kommer förmodligen känna så under flera veckor nu. Jag brukar göra det när det ska bli så här ...

Bli vad?

Ja jag kommer att bli ensam under 2 veckor vilket blir tufft för mig. Min sambo ska iväg till Tyskland för att jobba i två veckor och han åker på söndag. Det kommer att gå bra och så vilket det alltid gör, men jag stressar upp mig mer än vad jag behöver och tror att jag inte kommer att klara det. Det har väl varit så i 9 år nu och jag vänjer mig men det går långsamt. Förra året mådde jag inte bra av det och det på ett väldigt konstigt sätt. Jag spände mig så i 2 veckor så jag hade ont i hela kroppen och värst av allt jag spände käkarna så hårt att jag fick ilningar, och dom ilningarna har jag mer eller mindre just blivit av med. Så jag hoppas inte att det blir så igen och detta var ca 10-11 månader sedan.

Denna gången blir annorlunda då jag är ensam med barnen första veckan, sedan åker förmodligen flickorna till England och hälsar på farmor, faster och kusinerna. Förmodligen sina farbröder med. Och lille James så klart, minstingen i släkten som inte ens är 1 år ännu. Ett kusin barn till flickorna.

När flickorna är borta så kommer antagligen sonen åka till farfar i en vecka och så här ensam har jag aldrig varit sedan .... aldrig tror jag... känns nytt och konstigt.

Vad ska jag hitta på då? Jag har lite planer på att ägna mig åt min släktforskning som nu var ett bra tag sedan. Ja jag släktforskar och har gjort det i ca .... åh herregud nu är det som bortblåst. Men säkerligen i 17-18 år kan jag tro att det blir nu. Och jag har hittat mycket kul på vägen.

Insåg just nu att jag hade en blogg och släktträd ute på nätet, men trädet försvann då den låg hos Comhem men bloggen finns kvar här. Finns knappt något i den då jag mer eller mindre bara hann börja med den. Hm! Kanske skulle ta och väcka den till liv igen? Fast då flyttar jag den nog tror jag ... något att tänka på!

Har lekt lite med en bild på min ena dotter :-)

Del 3 - Om Mig - Vem är jag?

Ja jag var väl inte direkt anonym utan mer rakt på sak i det förra inlägget. Hade inte tänkt att jag skulle nämna mamma men hon är faktiskt en stor del av mitt mående idag och det kan jag inte ta bort.

Glömde nämna att jag var gravid igen när jag bröt ihop totalt. Allt skedde under 1 år och var ärligt talat ett helvetes år. Men det tog inte slut där ....

******************************************

Jag var ingen fan av mat men godis har jag alltid älskat men åt inte så mycket av den varan. Tills nu då jag var gravid och tröst åt och mitt tröstätande har inte slutat förrän nu 11 år senare.

När jag bröt ihop så var jag bara i en dimma, jag satt hela dagarna och kollade på tv utan ljud och utan att ens veta vad jag kollade på.

Under den tiden försvann en vän till mig, jag hade 2 bra vänner och den ena övergav mig ganska snabbt.

Även att jag hade brutit ihop ställde mamma till med ännu mer oreda utan att gå in på exakt vad. Men hon sårade inte bara mig utan även min nuvarande sambo och det rejält. 

Ingen i släkten ville tro att hon kunde göra det hon gjorde så därmed uteslöt faktiskt jag dom alla men detta var efter att jag hade fött min son.

Jag var ett vrak och var verkligen på botten men mamma gav sig inte då hon bara fortsatte att bråka med mig. Till slut hamnade jag på psyket under en helg med hjälp av min sambo och Pune min allra bästa vän. Vad händer? Min mamma ringer och beordrar mig att komma hem för där hörde jag inte hemma samt att hon ville att jag skulle ta tag i vissa saker.

Strax efter fick jag nog, på något sätt fick jag kraft att en gång för alla att säga ifrån och jag portade henne från mitt liv, där åkte pappa med då han inget gjorde för att hjälpa.

Något år senare försvann även min bror då han vägrade inse hur hon var.

Min allra bästa vän försvann med då vi kom ihop oss då jag ville att hon skulle förstå mig medans hon behövde mitt stöd då hon inte mådde bra heller. Vi stångades gul och blå efter stöd från varandra men kunde inte hjälpa själva.

Tillslut fick jag riktig hjälp och stöd från psykvården men det tog 10 år för mig att klara mig utan dom så jag hade en lång väg att gå i uppförsbacke.

I början av denna resan så var jag så ljudkänslig att mina två döttrar inte vågade röra sig ens. En boll rullandes på golvet fick mig att flippa ut totalt. Jag var en riktig hemsk mamma men jag tog ett beslut för deras skull och för min att låta dom bo hos sin pappa på heltid under 6 månader. Jag led av det men jag kunde inte vara mamma alls då. Och sonen var mest med sin pappa, dock fortfarande hemma. Men när julen kom så lovade jag flickorna att dom skulle få bo hos mig igen och det fungerade bra. Men jag var fortfarande ljudkänslig och är fortfarande. Men vi har lärt oss att handskas med det. Blir det för jobbigt så säger jag till dom fast mer lugnt samtidigt som jag säger att felet är mitt och inte deras. Och dom tar det bra.

En dag mådde jag så dåligt och var upprörd för något minns inte vad så jag stoppade i mig alla mina tabletter som jag hade min sambo var snabb och körde in sin stora näve och grävde ut dom flesta. Efter det fick jag gå och hämta tabletter en gång i veckan hos en sjuksköterska och gjorde nog så i ca 1 år. Sedan fick jag tabletterna från apoteket i portionspåsar för två veckor och hade det fram tills ett halvår sedan. Så jag har alla tabletter hemma nu men jag mår mycket bra nu jämn fört med hur jag har mått innan. Men helt bra mår jag inte då jag har fått flera handikapp.

Ljudkänslig, stresskänslig och svårigheter med koncentrationen. Att laga mat har jag inte gjort på 11 år för det går inte. Det blir för många moment på en gång och det blir bara kaos och jag mår bara skit. Det jag lider mest av nu är stress då jag stressar upp mig för allra minsta sak. Jag kan inte plötsligt bara lämna hemmet utan att ha planerat det noga. Så när sambo vill göra något av en impuls så skriker hela min kropp NEJ! Eller om barnen vill för många saker samtidigt så blir jag så stressad så jag inte ens klarar av en av sakerna dom vill. Stressen gör mig blind och det är inte som att leta efter något som man inte hittar utan saker kan stå mitt framför mig och jag ser det inte då stressen är så stark så inget fungerar. Och det är hemskt jobbigt.

Det har tagit 11 år och jag är inte helt bra och kommer förmodligen inte att bli det heller.

Jag är inte den personen jag en gång var och vem jag är nu? Det vet jag inte än och det är tufft!

Del 2 - Om Mig - Det rann över

I en kommentar i förra inlägget om mig så skrivs det "Där är du ju min "Sune" Kram på dig"  det är från min gamla allra bästa vän som jag har upplevt allt som går att uppleva med. När jag först blev korthårig så skojades det om att jag hette Sune och då blev ju kamraten Pune. Vi har haft uppehåll i vår relation och idag känner hon inte igen mig till varken utseende och sätt. Jag har blivit en hel annan person ... Men tiden med henne var riktigt roliga tider i mitt liv, för det mesta.

Men åter till det jag egentligen tänkte skriva.

******************************************

I min tid i England så fick jag med mig en Engelsman hem som är pappa till min två stora döttrar. Men jag blev inte lycklig och mådde väldigt dåligt.

Jag jobbade på daghem som det hette då som barnskötare under 10 år och jag trivdes med det tills när jag fick mina egna barn. Lämna dom på ett dagis för att åka till ett annat för att ta hand om andras barn och sedan inte orka med mina egna när jag väl kom hem kändes inte bra alls. 

Så jag kom på en dag att jag skulle skola om mig, jag skulle börja plugga webbdesign vilket jag gjorde under 2 år och stormtrivdes med att plugga och gjorde riktigt bra ifrån mig. Jag fick bidrag under dessa 2 åren och när bidragen tog slut så tog pluggandet slut ... jag ville fortsätta men min andra hälft vägrade låta mig ta lån för att plugga 2 år till. Så den lyckan var kortvarig och jag gjorde sedan ett val som förändrade mitt liv totalt och som aldrig kommer att bli detsamma igen.

Jag valde att jobba under 1 år på min mammas arbetsplats, vilket var lite av lycka men mycket sorg. 

Det skars mellan mig och min mamma då jag var 30 och inte 15 som hon trodde. Arbetskamraterna stötte ut mig, förutom en. Den personen fanns för mig och finns fortfarande för mig. Han är numera min sambo sedan ca 11 år tillbaka. 

Jag lämnade min sambo, inte för en annan, men jag vet att många tror så. Men han och jag var vänner från början som min mamma vägrar att tro på, och ändå trodde hon först att jag lämnade min dåvarande sambo för en ytterligare kille ..... 

Så jag hade mamma som ställde till med ett helvete för mig. Skrek på mig inför alla på jobbet flera gånger. Mina sk arbetskamrater stötte ut mig. Till och med vägrade stå bredvid mig under ett arbetspass, vilket Chefen godtog! Och sedan vilsen över att jag hade lämnat min sambo.

Min nuvarande sambo var kär i mig redan då men det visste jag inte först. Men han fanns för mig och stöttade mig i all skit så mina känslor för honom skapades. Så vi blev ett par ganska snabbt ändå men jag lämnade inte den andre för honom. Jag hade redan mått så dåligt i den relationen under flera år.

Jag blev gravid och fick missfall under ett arbetspass och min mamma var där. Hon såg till så att jag kom hem och mer var det inte från hennes sida. Hon var bara glad. 

Mina arbetskamrater blev bara värre mot mig och en dag så bröt jag ihop totalt. Mamma ansåg att jag skulle torka mina tårar och jobba vidare. Det var droppen, min nuvarande sambo kom, tog mig till högste chefen som såg till att jag fick träffa läkare.

Under hela mitt liv hade bägaren sakta fyllts på, tillslut var den inte stor nog då det plötsligt rann över och jag fixade inte mer.

Blogglista 1

Blogga om ...

• Grillning
• Trött & arg
• Stavar
• Lurar
• Svärsöner
• Pyssel
• Ont
• Om mig
• Tumblr
• Pulver &Vikt
• Studentpresent
• Coca Cola
• Folk stjäl ..

Ja jag har en del just nu jag vill blogga om men det får nog bli i flera inlägg. Har även för mig att det är mer än detta jag tänkt på men jag fyller i när jag kommer på det.

Denna bilden togs på ett museum förra sommaren i Tyskland när vi bilade ner till Italien. Jag blir kallad för Mammut ibland så det var lite kul att fota den.

Dag 29 - Går det framåt?

Ja nu är begravning och student förbi nu kanske man kan börja koncentrera mig lite bättre på mig och min vikt.

Men först måste jag bara säga att igår såg jag på Facebook en bild på en kille som hade tagit studenten, hans morbror var min brors kamrat när vi var små och hans moster hade en gemensam vän till mig från den tiden. Men studenten själv har jag också en relation till fast på ett annat sätt .... Jag har varit hans dagisfröken och se honom så stor och student kändes faktiskt riktigt konstigt, men när jag tänker efter så är han ju lika gammal som min äldsta och han var i den barngruppen jag jobbade i sist.

Efter 10 år som barnskötare så kände jag att jag hade tröttnat och mina egna barn fick inte den uppmärksamheten som dom förtjänade när jag kom hem och var trött efter att ha tagit hand om andras barn. Så jag skolade om mig och skulle bli webbdesigner och pluggade det i 2 år, men sedan gjorde jag en mellanlandning på en arbetsplats där jag träffade min nuvarande sambo och sedan rasade hela mitt liv ihop, men den historien får bli ett annat inlägg en annan gång.

Så under 11 år har jag nu tröstätit då jag blev riktigt sjuk men nu har jag under 29 dagar ätit enbart Modifastpulver och barer och det går faktiskt bättre än förväntat. Visst saknar jag maten, vilket man inte har kunnat undgå om man läst mina tidigare inlägg. Men suget och längtan minskar faktiskt, och på dotterns student när vi var på restaurang så gick det förvånansvärt bra, trodde jag skulle lida, men vi pratade och hade kul så jag såg knappt deras mat.

Igår upptäckte jag ÄNTLIGEN  en sak ... mina byxor börjar att sitta löst och när jag gick och la mig igår kväll så tyckte jag att BH:n satt löst så jag blev riktigt glad.

Vad jag väger nu vet jag inte än då jag enbart bara vill göra det på sjukhuset och dit ska jag nog om en vecka tror jag, får kolla upp det. :-D

Men nu har jag fått lite PANIK!! Hur länge ska jag vänta med att köpa nya kläder? Ska jag gå i säckiga kläder? Eller ska jag köpa nytt och låta dom med bli förstora? Svårt detta, men än så länge är inte kläderna så säckiga men förhoppningsvis snart.

Jag har faktiskt slarvat lite med en sak och det är att få mina toalett besök att fungera som det ska, så jag har IBLAND tagit ett glas med vatten som har två teskedar linfrön, vilket har stått i en timma ungefär. Men från och med idag så jag ta det VARJE DAG, så SKÅL!

Lite om mig!

Jag kan inte slappna av. Vet inte om det började när min Moster dog eller efter det. Men den sista veckan så har jag inte kunnat koncentrera mig på något. Det går bara inte, så det blev väl värre efter begravningen men jag tror att även min pulverdiet kan vara orsaken, eller båda saker tillsammans ... jag vet inte. Men koncentrationen är inte som den ska.

Koncentrationen är inte bra annars heller men inte så här illa. Sedan jag rasade ihop för ca 11 år sedan så försvann allt. Personen som jag var då försvann helt mer eller mindre. Jag klarar ingen som helst stress och koncentrationen försvann. Jag har långsamt försökt bygga upp mitt liv igen men helt bra kommer jag inte att bli men jag hoppas innerligt att det i alla fall kan bli bättre än så här. Jag har inte längre min teraput som jag hade i 10 år då jag numera måste klara mig själv och jag försöker verkligen men jag önskar så att jag hade det stödet kvar.

Jag hoppas även att gå ner i vikt kommer att få mig att må bättre psykiskt. Det är ju min depression som fick mig att tröstäta från första början och gav mig 70kg till på min 54kg kropp.

Denna kroppen jag har nu är inte min kropp, då jag under 30 år varit nästintill underviktig Till och med efter att ha fött 2 barn så gick jag ner alla kilon, och då blev jag stor. Men jag blev sjuk samtidigt som jag väntade barn nr 3 och jag bara tröståt hela graviditeten och efter det så fortsatte jag bara.

Jag äter fortfarande min medicin då jag inte känner mig redo att försöka trappa ner än. Men jag har just bytt till att köpa hem den i sina vanliga medicin askar för att sedan själv portionera dom i asken med dagar, vilket jag just gjorde. Innan så fick jag dom i färdiga portionspåsar då jag tidigt i depressionen tryckte i mig ett helt paket på en gång i min mun, jag lyckades knappt svälja någon då min sambo körde in hela näven i munnen på mig och tog ut dom igen. I början fick jag gå och hämta min medicin hos en sköterska en gång i veckan. Sedan fick jag två veckor i taget via apoteket och det gjorde jag nog i 9 år. Så det är skönt att slippa det nu i alla fall.

Jag ska egentligen ha 2 intag om dagen, men jag har kollat med läkare om jag kan ta dom en gång om dagen istället och det var ok, men då är det kvällstid som gäller. Den ena är ingen sömntablett men den har lite sömnmedel i sig och jag blir helt dåsig av den. Tyvärr hade jag innan jag började med pulverdieten stoppat i mig en massa godis när jag blev dåsig för att hålla mig vaken längre. Men det värsta var att jag blev så sötsugen och kunde trycka i mig en hel chokladkaka på bara någon minut och då pratar jag 200g. Så för ett år sedan drog jag ner på den medicinen men fick så svårt med sömnen så jag fick allergitabletter som har samma effekt när det gäller att bli dåsig. Men som sagt jag fortsatte min dåliga ovana att trycka i mig en massa just innan jag skulle sova.

Jag har tagit min medicin och jag känner ett stort sug nu, men nu har jag inget att tugga på och har bestämt mig för att inte göra det heller. Min nästa måltid blir imorgon kl.9-10 som då består av en Shake.

Oj vad långt det blev hade tänkt att skriva om något mer men det får bli ett annat inlägg, förmodligen imorgon då jag börjar känna mig dåsig.

GODNATT!

Moment 22!

Oj vad jag promenerar till och från sonens skola varje morgon. Jag blir hur svettig som helst då min kropp är helt ovan av detta. När jag kommer hem igen så kan jag i stort sett vrida ur tröja och bh. Det bevisar att jag rör på mig men hur kul är det att drypa av svett varje dag?  Jag hoppas att det går över snart då jag inte kan gå någonstans förutom direkt hem.

Jag har under veckan hamnat i moment 22 gällande förnyelse av recept på min medicin. I våras fick jag sluta på psykiatrin mot min vilja.  Det skickades en remiss till vårdcentralen som bad mig höra av mig om ca 8-9 veckor. Jag missade att höra av mig inom dom veckorna och ringde för sent. Jag ringde dom då för provtagningen till Obesitasmottagningen och nämnde tidigare remiss. Fick lite skäll för det men hon kunde lägga remissen ihop med provtagning remissen.  När jag sedan träffar läkare om provsvaren så är hela det besöket så konstigt så den andra remissen tänker ingen på.  Har bloggat om det besöket här.

Nu börjar det bli lite bråttom med att förnya mitt recept så jag kontaktar en ny vårdcentral i närheten där jag bor. Eftersom jag inte är listad där och dom inte har mina papper så kan dom ej hjälpa mig. Vänder mig då till psykiatrin men blir på vägen dit stoppad av kontaktpunkten som svarar i telefonen för psykiatrin. Dom vägrade släppa mig vidare eftersom jag inte är patient där längre. Inte klokt!  Jag vill inte tillbaka till den där läkaren som jag träffade sist så jag hoppades på en ny remiss till det nya stället. Men ack vad jag bedrog mig!  Min sambo körde mig till psykiatrin där jag lämnade ett meddelande till den person som jag har gått på terapi hos i 10 år.

Det har gått 1 vecka nu och personen har inte hört av sig. Skit i hjälpen med medicinen! Men hon kunde höra av sig och säga att det inte går osv. Det gör så ont i mig att veta att den personen som jag har vänt in och ut på mig inför i 10 år inte bryr sig om att hjälpa mig att skaffa en ny remiss. Det gör mig så jävla besviken och ledsen.

Igår bet jag i det sura äpplet och ringde upp den vårdcentralen som har remissen och försökte få en ny tid.  Hon hittade inte remissen men gav mig en ny tid. Även hon tyckte att jag borde ha fått hjälp med en ny remiss. Nu får jag visserligen vänta i en månad för besöket men det blir nog bra ändå.

Men jag kan ha rört till det ändå mer då jag listade mig på den nya vårdcentralen flera dagar tidigare innan jag fick en tid.

Ja jag kan ha rört till det för mig ändå mer fortsättning följer ..........

Allt är upp och ner .....

Jag har fått en del stöttande kommentarer som jag inte har svarat på. Inte för att jag inte vill svara utan för att jag har helt enkelt inte orkat svara eller ens orkat blogga.  Så tack för ert stöd!  :-)

Men jag tänker att göra ett försök nu med att börja säga att jag mår riktigt dåligt.  Vikten är åt helvete och jag har ingen ork alls till något.

Saker bara bygger på min depression just nu och det var längesedan jag mådde som jag gör nu. Dessvärre mår min sambo inte heller så bra just nu och det är extra jobbigt. Men vi stöttar varandra så gott vi kan.

Situationen med min mamma är som den är och jag vet inte om hon har cancer eller inte eftersom vi inte pratar och min pappa verkar inte heller veta.  Han säger olika saker varje gång så jag förstår inte riktigt vad som händer. Han snurrar till allt när vi pratar och upprepar sig. Så jag är även orolig för honom nu.

Inte nog med det min underbara son ställde till det i skolan en dag så man får skämmas samt att man blir riktigt orolig för honom.

Jag har ju tagit en del tester med som oroade mig. Och förra veckan så gick jag dit igen för som jag trodde skulle få provsvaren. När jag kommer in till läkaren så säger han att vi ska fylla i formuläret till Obesitasmottagningen på Sahlgrenska. Blev lite förvånad över det då jag trodde det redan var gjort. Jag nämner provsvaren och han säger att vi ska gå igenom dom med sedan.  Han börjar fråga lite saker som jag svarar på och sedan undrar han om blodtrycket och jag svarar att det kan vara lite högt ibland. Han tar då och kollar det utan att berätta om resultatet sätter sig och skriver under 5 minuters tystnad.  Sedan så säger han att allt är klart och att han ska skicka det till Sahlgrenska.

Förvånad över dagens sk. Läkarbesök fick mig att fråga om blodtrycket medans han nästan skyfflar ut mig. -Ja det var lite högt fick jag till svar.  Provsvaren då? undrade jag snabbt. -Ja dom var bra säger han och läkarbesöket var över. .....

Jag var så förbannad när jag gick därifrån och började undra om han ens var en läkare. Kanske sekreterare .. Inte för att jag vill ha diabetes eller fel på njurarna så kan ju alla dessa tester inte visa bra när jag faktiskt är överviktig som med kolesterolet tex det kan ju inte ha visat sig vara bra?  Så jag är fortfarande ganska ovetande och orolig för mig själv.

Men igår så fick jag äntligen veta att Obesitasmottagningen mottagit min remiss och kommer att ge mig en besökstid om ca 90 dagar.  Så i all elände så finns det en liten ljusglimt framför mig.  Som jag sagt tidigare så är jag inte ute efter en nagsäcksoperation från allra början. Men blir det så blir det. Men jag fick lite mer info nu om att dom har olika hjälp att ge som tex 12 veckorspulverdiet. Inget jag ser fram emot men är det så det blir så . Jag är öppen för allt bara jag får hjälp och stöd.  Vilket det nu blir med läkare,  sjuksköterska och dietist.

Jag är svag och min depression gör mig svag.  Jag har perioder där jag är stark men dom är korta.  Så jag hoppas att jag kommer att lyckas med deras hjälp hur jag än väljer att göra det på.

Dom två senaste veckorna så tar jag mig en promenad till och från skolan med sonen så jag har kommit igång med lite motion.  Och jag vet att jag måste jobba för att lyckas med vikten men jag klarar det inte själv.  Att göra en magsäcksoperation är inte att få det hela gratis för man kan inte äta som tidigare och man måste ändå kämpa med att hålla sig igång med motion.

Jag det var min lilla uppdatering på hur det är just nu.

Det är en del nu ...

Att blogga är inget jag lägger tid på nu för tiden märker jag. Att lova ändring är inget jag kan lova just nu.

Idag var det droppen för mig när telefonen ringer och det är min terapeut som jag dessvärre har slutat hos i våras. Allt hon sa var att hon hade ringt fel och jag hann inte ens säga något förrän hon hade slängt på luren igen. Jag började stor gråta då jag kände mig snuvad på att få prata med henne. Jag fick sluta mot min vilja och jag känner ofta att jag har behov att få prata med henne. Så när hon ringde så blev det en chock och besvikelse.

Det är mycket nu mamma som opereras titt som tätt. Marsvin som blir sjuka och avlivas.  En son som har det kämpigt i skolan.

Så vikten är åt helvete då jag inte orkar att kämpa just nu.  Sedan har jag gjort mammografi så jag väntar på svar.  Med min otur så har jag väl cancer ... dumt att säga så jag vet men jag känner mig inte ett enda dugg positiv just nu. Jag har även tagit prover för att kolla njurarna,  blodsocker,  kolesterol m.m för att jag förhoppningsvis blir patient hos obesitas på Sahlgrenska.  Men jag är livrädd för provsvaren är rädd att jag har diabetes och att det är något med njurarna. Jag är inte löjligt rädd utan det är så att ofta att jag blir helt skakig och får svårt att prata ordentligt när jag är hungrig.
Njurarna oroar mig för att jag samlar på mig vätska,  speciellt i fötterna som ofta är svullna. Jag har fingrar som domnade bort för ca 1 1/2 år sedan och har inte blivit bra alls.  Två olika läkare anser att det är pga vätska jag samlat på mig. Får vätskedrivande tabletter för det men det hjälper inte direkt. Har en skena på handen just nu då det värkte som fan i lillfingret tidigare.  Förra året hade jag högt blodtryck enligt terapeuten men läkaren tyckte att den var okej just då. ..

Så jag har en hel del i huvudet just nu och mycket känns jobbigt. Men är glad att det tas prover äntligen på mig och håller tummarna på att obesitas tar emot mig och hjälper mig.  Även om det så innebär magoperation men är inget jag räknar med. Bara jag får ett riktigt bra stöd med min vikt så blir jag glad.

Påsken utan påsk!

Jag har egentligen massor att blogga om men jag inte så stor lust just nu. Kan vara för att jag har massor att säga så jag börjar lite smått i alla fall.

Påsken kom och påsken gick.  I år hoppade vi över påsken i stort sett. Barnen önskade annat än godis som påskpresent och min nu 15 åring fyllde förra veckan men var då hos sin pappa så vi bestämde oss för att fira henne på påskafton. Så då valde hon Texas Longhorn till middag som köptes hem och efter det lite tårta och kakor. På påskdagen så tog min sambo med sig barnen till fredrikshamn och badade på badhotellet.

Tanken var att dom egentligen skulle sova där men det var fullbokat så dom kom hem igen senare på kvällen. Jag ägnade mig med min släktforskning.

Jag ska erkänna att jag smakade lite påskmust under helgen och fy vad äckligt! Dagen efter tog jag en sandwichglass som glömts kvar i frysen och den var inte heller lika god som tidigare.

Men jag är inte ledsen för det snarare tvärtom :-)

Det hela betyder ju att jag har börjat tappa lusten för socker vilket jag aldrig trott att det skulle ske, så jag är väldigt glad. :)

Men livet har sina baksidor med och det är att imorgon kommer den dagen som jag har befarat i 9 år. Jag ska sluta med min terapi och jag är livrädd. För några månader sedan hade jag tömt en hel butik på socker för att trösta mig med för det men inte nu. Imorgon är min plan att köpa mig en stor smothie på naked jucie bar och den får vara min tröst.

DET FUNKAR INTE!!!

Det kommer inte att gå, jag vill gå ner i vikt men andra saker kommer ivägen hela tiden.

Jag har fått terapi för olika anledningar i 9 år, lika länge som jag sökt tröst hos allt socker. Jag har inte varit redo, förrän nu. Men jag frågar mig själv är jag verkligen redo?

Igår fick jag ett slutdatum för min terapi vilket jag var beredd på men det tog mig hårt ändå. Jag har pratat med en och samma person i 9 år så jag är livrädd för att bli lämnad ensam med mina känslor. Så igår när jag fick veta att jag har 3 gånger kvar gjorde mig ledsen och jag sökte tröst hos kokosbollar och glass.

Imorse när jag vaknade så släppte min sambo en bomb. Han jobbar natt så inatt fick han veta att det var dags för honom att åka till tyskland att jobba. När han brukar åka så brukar jag må sämre och imorse blev jag ledsen för det. Han kan inte hoppa över det denna gång då han hoppade över förra gången. Den bomben han släppte blev tyvärr större. Några dagar innan min sista terapi så åker han för att vara borta i 2 veckor.

Jag bröt ihop totalt, jag hade ju tänkt att ta med honom på sista terapin som stöd för mig och veta att han inte kan orkar jag inte ens tänka på. Och idag har det blivit fler kokosbollar och muffins.

Jag har gråtit hela dagen för vad som ska ske. Jag har gråtit för att jag är så svag när det gäller socker, men fortsätter att tugga.

En del av mig är glad för att det är socker jag är beroende utav och inte alkohol eller droger. Men jag vet att det hade kunnat se annorlunda ut.

Jag har knappt druckit någon som helst alkohol på 10 år. Men då hade kunnat bli illa, jag gick ut varje helg under en period och drack massor, även om jag hade en sambo och 2 barn. Innan jag hade fått mina barn, när jag var i 20 årsåldern så drack jag hur mycket som helst och hur ofta som helst. I min släkt finns det missbrukare av olika slag. Och jag minns en gång på fyllan så grät jag helt hysteriskt över att jag trodde jag skulle bli alkolist- Men jag fortsatte att dricka. Jag bröt det hela med att till slut åka iväg som Aupair på 6 månader- Men det kom tillbaka när jag var olycklig i mitt dåvarande förhållande, men jag bröt mig loss till slut.

Då rasade allt i mitt liv och jag bytte ut mitt beroende till socker.

Idag har jag undrat om jag verkligen kan bli fri från sockret? Jag har tappat den lilla tro jag hade på mig själv.

Allt känns så jobbigt och jag börjar undra om jag verkligen är redo för detta ...