Som ni vet så släktforskar jag och har gjort det i väldigt många år. Jag har alltid varit nyfiken på mina mor och farföräldrar då jag växte upp utan mormor, morfar, farmor och farfar. Två av dog innan jag föddes och dom andra två träffade jag ca 1 gång när jag var liten och sedan fick jag det aldrig mer. Den sista av dom, min farmor dog för 1 år sedan. Men jag blev dessvärre avråd att träffa henne som jag tyvärr har ångrat.
Min morfar dog när jag var lite över 10 år och jag har aldrig fått veta hur han ser ut förutom på ett gruppfoto där man knappt ser hur han ser ut. Så när jag mådde som dåligast så tänkte jag på honom och min mormor och hoppades på något sätt att dom fanns för mig. En dag fick jag veta hur min morfar såg ut då jag frågat en avlägsen släkting om det fanns något foto. Men det räckte inte för mig så jag tog reda på var han var begravd någonstans. Min mormors grav kunde jag gå till i sömnen och där var han inte så mycket visste jag. Hittade tillslut hans grav och åkte dit vilket var riktigt mäktigt. Det ligger två andra Seger där, och det är ju en Seger jag är. Dagen efter besöket till graven kom beviset från andra sidan.
Min morfars brorson som jag ALDRIG har träffat innan ringer mig och ville träffas. Han hade hört talas om att jag släktforskade och var nyfiken på min morfar. Vi träffades och jag berättade att jag just hade besökt graven. Jag fick veta lite om honom men det som var mest spännande var att min morfar och hans bror var i USA när andra världskriget bröt ut. Min morfar åkte hem medans hans bror stannade och blev torpedad 3 gånger.
Tror min morfar fick sin brorson att kontakta mig. Okej detta är kanske inte är ett bra bevis men det finns mer. Ca 1 år efter vi hade träffats dog hans pappa och det sista han hade sagt var att min morfar var där för att hämta honom, och att det var dags för att lägga ut. Dom var båda sjömän.
Nu kommer det största beviset av alla, enligt mig.
Denna släktforskning ledde mig till en riktigt avlägsen släkting, boendes i Nora. Detta var för ca 10 år sedan. Hon blev det största stödet för mig förutom min sambo som jag har haft. Hon bjöd hem oss till henne i en vecka. Vi mailade jämt och mådde jag riktigt dåligt så ringde hon mig. För några år sedan avtog kontakten lite men en dag så tänkte jag att nä nu ska jag sticka en sjal till henne då hon ofta skickade stickade saker till min son när han var bebis. Hon fick sjalen och blev jätteglad, hon var sjuk men berättade aldrig hur sjuk hon var. Några månader senare så dog hon.
Jag blev hur förstörd som helst men var glad över att jag hade hunnit göra sjalen till henne. När hon hade varit död i ca 6 månader så fick jag en riktig dip och bara grät efter henne. Jag var helt förstörd över något och bara önskade att jag kunde få hennes tröst och stöd. Och det fick jag!
Morgonen efter så fanns ett stort handavtryck på min datastol och INGEN i familjen hade gjort det. Vi till och med försökte göra ett utan att lyckas. Jag hade suttit på stolen natten innan och var den som lade mig sist. Stolens tyg är lite plyshaktigt och det är omöjligt att göra ett handavtryck som skulle stanna som detta gjorde. Det försvann efter några timmars sittande på det. Men för att verkligen förstå att det verkligen inte var någon i familjen så önskade jag att jag kunde få ett nytt bevis på att det verkligen var hon. Nästa morgon var det två nya avtryck.
Både hon och jag älskar att jobba med händerna så jag tror att händer var ett sätt att visa mig att hon fortfarande finns för mig.
Ett tag senare såg vi dessvärre två handavtryck dragna neråt på ett fönster som fick sonen att bli riktigt rädd så dom tvättades snabbt bort.
Ni får vara skeptiska men jag tror på att det finns något efter detta och jag vet i alla fall att det finns 2 st som vakar över mig. Och vem vet en dag kanske jag får bevis från min kära moster som dog nyligen.
Handavtrycket gick inte bort när man gnuggade , men efter att ha suttit på den under flera timmar var det borta.
Egna avtryck lyckades vi inte göra.
