2014 ett händelserikt år ...

Julen är över och det nya året har just ringt in.

2014 har varit ett händelserikt år på många sätt.

Några dagar efter förra nyår fick vi veta att det var vår tur att få hemmet renoverat. Bor i en 5:a och nästan alla rum skulle göras. 3 sovrum, köket, lilla toan och vårt vardagsrum. Möbler  slängdes och resterande åkte in i ett sovrum. Julgran åkte ut illa kvickt. Vi tog oss igenom det hela och vi är hur nöjda som helst och det med nya möbler.

Jag blev antagen som patient på Obesitamottagningen på Sahlgrenska vilket gladde mig. Och jag har kämpat med att gå ner i vikt sedan i maj och jag är än så länge nöjd med resultatet.

Min moster gick bort i maj vilket var riktigt jobbigt, speciellt begravningen då jag grät mig igenom den. Att se kistan med hennes foto fick mig att inse att hon var borta på riktigt.

Min äldsta dotter tog studenten vilket var en glädjens dag för oss alla.

Semestern till Krakow var suverän och under den veckan försvann 7 kilo.

Hösten kom och helvetet för min son började och har fortsatt ända fram till jul. Vi hoppas på ett bra nytt år för honom då vi ska börja terminen med ett möte med en ny insatt rektor.

I november  dog en klasskompis och dessvärre dog ytterligare en dagen innan julafton. Dom blev 43 år och det får en att inse att det kan hända vem som helst när som helst.

Under hela 2014  trodde jag att jag skulle få en vän tillbaka. Vi pratade via messenger en hel del och jag bjöd in personen till olika applikationer som jag trodde personen gillade. Jag anförtrodde mig saker som jag inte skulle säga till någon annan. Jag sa förlåt om personen kände sig sårad av mig och jag skrev hur mycket som helst i ett inlägg som jag faktiskt inte fick någon respons på tyvärr. Men jag hoppades ändå på att personen ville ta upp vår vänskap igen. Men personen valde att inte träffa mig in real life. Det sårade mig.

Jag vet att jag har ältat denna person sedan i somras men det är svårt att släppa. Jag har gjort allt för att personen ska ska godta min ursäkt som jag inte ens förstår att jag behöver ge. Jag kunde inte göra något för personen när jag bröt ihop och personen mådde visst inte heller bra då.

Ska jag hysa agg över att personen inte fanns för mig?  Nä jag gör inte det men det som skedde i somras kommer jag aldrig att glömma. Snacka om att sparka på en som ligger  ...

Senast jag nämnde det hela för några inlägg sedan så fick jag ännu mer skit ifrån personen i dennes blogg.  Jag lever i självömkan. ..visst det är väl lite sant då jag har bölat över att inga vänner ha.

Jag lever i en bubbla. .. sant  det med.  Har man mått så dåligt som jag har gjort så är det lätt att vara där. Men att jag har bara min verklighet och sanning  .... där är vi  nog väldigt lika fast jag vet hur man kan säga förlåt medans denne inte ens vet hur man stavar till det.

Personen skrev mer än så och jag blev väldigt sårad så denne borde vara nöjd med det hela. Men det blev ett  resultat av det  hela, jag gjorde en storstädning. .. Personen blev blockerad av alla diverse appar och sidor så jag slipper personen. Dessvärre gick det inte att blockera personen från bloggen men det är ordnat på annat sätt. Mer om det i morgon.

Vi hade ett förflutet och definitivt ingen framtid. Vill personen inte så ska jag verkligen inte truga som jag nu fått gjort under 2014.

Så det har varit ett tufft år men jag ser det nya året med öppna ögon och mer om det kommer imorgon eller senare idag med tanke på vad klockan är.

Min bästa julklapp var från mina barn: .... och ja jag är en Trekkie!

Hur mycket ska ett barn behöva utstå?

Ärligt talat vet jag inte hur jag ska börja detta inlägget för jag är så arg så jag kokar och det på mer än en person.

Förra måndagen kom ju sonen hem alldeles upprörd under skoltid och utan sin jacka. Han hade blivit slagen av några elever därav en som går i hans klass.

Idag ringde han hem lika uppriven och berättar om att två av dessa elever var på honom igen. En av dom gör något mot honom i stort sett varje dag.
Jag väckte min sambo (jobbar natt) och vi åkte till skolan, dessvärre var där bara vikarier. Men vi gick till en som är inblandad i sonens situation. Så vi har nu fått göra en anmälan till en trygghetsgrupp som finns på skolan. Vi fick även veta mer om varför beslutet om extra stöd till sonen inte blev som tänkt. Den tillfälliga rektorn VILL INTE TA BESLUTET!

Vi ringde henne och hon anser att han inte bara kan få en egen person som stöd för klassen behöver stöd. Sedan är sonen för gammal för att få en ... och hon tycker inte att hon ska ta beslutet för hon är ju bara tillfällig rektor.

Vi åkte direkt till Göteborgs Stad för att få prata med rektorns chef, som dessvärre satt i möten hela dagen. Och nu väntar vi bara på att personen ska ringa.

Vi har fått nog nu, hur mycket ska ett barn behöva få utstå? När ska han få känna att skolan bryr sig om honom?

Jag är så arg och frustrerad på både den tillfälliga rektorn och på detta barn som inte bryr sig om vad hen gör mot min son och andra. Det värsta är att dennes förälder inte bryr sig då vi har även försökt att prata med denne. Är helt talat helt likgiltig när vi undrar om denne har pratat med sitt barn .

Min son då?

Deppigt var det innan och deppigare blev det igår.

Fick ett samtal från skolpsykologen om att mötet med rektorn blir inte av då vi skulle få veta om sonen ska få ett extra stöd. Rektorn är delvis sjukskriven och kommer inte vara på skolan. Men det är bestämt att det ska bli en extra pedagog i klassrummet för hela klassen.

Där bröt jag ihop totalt, sonen behöver en egen, det tycker ju även skolpsykologen. Men skolan gör som dom vill tyvärr. Sonen behöver hjälp nästan hela tiden då han inte kan koncentrera sig på vad som sägs framme vid tavlan. När dom sedan ska jobba så har han ingen aning vad han ska göra.

Rasterna mår jag illa av att tänka på. Han blir indragen i allt möjligt och får så klart skulden för det. Han har svårt att förmedla vad som hänt och dom vuxna vägrar att lyssna på honom. Jag vet inte hur många gånger detta har hänt honom nu och senaste gången var tidigare i veckan. Han sprang hem utan sin jacka efter lunchen och var helt uppriven. Han hade blivit slagen och en vuxen hade hållit fast honom då denne ansåg att han var den som bråkade.

Han litar bara på en vuxen på hela skolan då han har blivit sviken av dom vuxna sedan start. Och nu ska denne lärare gå på pappaledighet.

Konstigt men sant så fick vi post i morse (lördag) och det var papper på det hela. Det står att skolan ska se till att han når upp till målen när han går i 6:an Men vad jag vet så tror skolpsykologen att han förmodligen inte kommer att klara det, därför behöver han en egen vuxen person hos sig. Men hur dom funderar kan man ju undra då dom säger att det ska bli extra stöd till klassen och att han ska uppnå målen. Jag kan inte förstå hur det ska gå till ....

Vi har mjäkat med skolan  sedan sonen gick i 0:an han går nu i 4:an samt har gått om 1 år.  Han har fått göra 2 utredningar ändå har han aldrig nått upp till målen. Han har haft det väldigt tufft med kompisar och har nu fått sig en ny plågoande som slår på honom i stort sett varje dag. Han hade en annan innan som fick flytta och nu under hösten kom en ny ...

Men nu är det slut på mjäkandet kan jag säga för vi kommer att överklaga detta beslutet. jag hade tänkta börja och njuta denna december av att julen är på gång. Jag brukar inte kunna det, men iår hade jag bestämt mig för det. Ack vad jag bedrog mig ...

Så deprimerad blev ännu mer deprimerad .....

Slips och Fluga!

Min underbara älskade son, han har sina svårigheter men har även en sida som ingen annan i hela släkten har. Vi vet inte var han har fått det hela ifrån.

Han älskar ha på sig slips, vilket han har haft sedan dagis. En sommaravslutning på dagis så skulle han ha slips, inget annat dög. Han fick sin slips och har haft det nu varje avslutning sedan dess. Så fort det finns tillfälle så ska han ha slips, tur att hans mamma lärde sig knyta slips som barn då hon hade en skinnslips.

Min sons pappa blir tvingad till slips på begravningar, hans farfar har väl också slips när det är något i kyrkan, men aldrig annars. Hans morbror vägrar slips så mycket det går och samma sak med hans morfar.

Nu i helgen var vi en tur till Gekås Ullared och då fick han för sig att köpa sig en fluga. Han fick sin fluga och har nu haft den på sig igår när han gick till skolan. Skjorta och fluga var vad han hade på sig igår utan att det var något speciellt denna dag.

Jag älskar när han har självförtroende nog för att klä sig som han själv vill, men det är inte alltid han har det men när han känner sig stark nog för det så älskar jag att han inte är som andra barn. Hade någon sagt något dumt till honom igår om flugan så hade han inte haft den på sig hela dagen, för han är känslig för det. Men det gick bra och han har redan önskat sig fler flugor samt att han köpte sig en tomteslips igår

.

Autism och ADHD

Utredningen på min son är klar och vi har nu fått veta två saker.
 Det ena är att han behöver en extra person med sig i skolan vilket gör oss glada för han ligger efter så mycket och behöver mer hjälp än vad han redan får. Dock så kan rektorn säga nej till det men det hoppas jag verkligen inte. Vi ska snart ett möte om det hela och jag kommer inte gå med på något annat än att han får sitt stöd.

Det andra är att skolspykologen har gjort den utredningen hon kan men det ger oss inget resultat alls om vad för diagnos min son har. Det ska vidare till BUP som kan neka en ytterligare utredning.
MEn vad hon kan säga nu är att han kan ha ADHD och Autism, båda eller ena. Vi har hela tiden trott att detta var den slutliga utredningen men icke.

Men det viktigaste just nu är att skolpsykologen anser att han behöver hjälp av en extra person i klassen och bilder som hjälper honom så han vet vad han ska göra. För oftast så kan han inte ta in en massa information på en gång. Så när man ska be honom om att göra något så är det en sak åt gången som gäller. Så en massa info på en gång fungerar inte. Så det känns skönt att den biten är klar så han äntligen kan känna att han är duktig i skolan. Så måtte rektorn stå på hans sida nu.

En diagnos är inte viktig egentligen, men jag har nästan hela hans liv känt av att han är annorlunda då jag har jobbat på daghem i över 10 år och haft att göra med barn i alla åldrar. Har även varit på fritidshem en del så jag vet att han inte är som andra barn.

MEN hur min son än är så älskar jag honom så att det gör ont i mig så en diagnos kommer inte att ändra min kärlek till honom. Utan snarare ge mig mer förståelse för hur han fungerar och varför.

Vikten och lite annat!

Ja här bloggas det ju inte alls ... har varken haft lusten eller orken till det. Men jag sköter min viktnedgång i alla fall och det är ju huvudsaken.

Den 17 oktober så vägde jag 96,3 så jag är äntligen under 100kg och lägre ska det bli.

Den dåliga motivationen till att röra på mig finns tyvärr kvar men jag sköter mig med vad jag får äta och inte. Jag följer dietisten råd fullt ut och har inte avvikit en enda gång.

Men nu på senare tid så har jag känt mer sug efter godsaker och det har varit tufft men jag har sysselsatt mig och gjort allt för att tänka på annat.

Min största sysselsättning har faktiskt varit att skapa kläder till spelet The Sims 4 som nyligen kom. Har inte sysslat med det tidigare men ville lära mig och jag fixade det så pass bra att jag har fått mig en titel på en väldigt stor sajt TSR, där man kan dela med sig av sina skapelser och folk laddar ner. Så jag är numera en "Select Artist" nästa steg är "Featured Artist" som får betalt för det dom gör. Men dit kommer jag förmodligen inte, inte än på länge i alla fall. Men det har hjälpt mig att tänka på annat än att tugga på en massa. Så jag är en av få som får sina verk på första sidan, SegerSims kallar jag mig.

Ja detta kanske inte var så spännande för er som inte spelar sims men jag har mer att berätta om.

Häromdagen träffade jag läkaren som håller på med överviktiga och han var riktigt imponerad av att jag har gått ner såpass mycket som jag har gjort, 26,4kg sedan 9 maj. Det får mig att undra om andra patienter inte tar det hela på allvar när dom väl får denna hjälp och stöd.

I måndags så fyllde jag år och det var ju mindre kul att ha kalas utan att kalasa själv. Barnen ville ju ha fika så vi köpte det, min bror och pappa kom över och jag satt och kollade på när dom mumsade i sig. Jag varken åt eller drack just då. Jag hade mitt bubbelvatten men jag drack inte ens det. Jag har mina bestämda mattider så jag ville hålla mig till dom.

Idag är det Halloween och då ska dom mumsa igen och det kan bli tufft då jag suktade efter godsaker i morse när vi handlade. Men blir det för tufft så får jag gå ifrån och sätta mig och skapa sims kläder istället.

Vi har tänkt att kolla på lite Halloween aktiga filmer ikväll och till min stora förtret så kom jag nyss på att Idol är ju idag. Jag har aldrig följt Idol som jag har gjort denna omgång och då har jag bara sett sedan livsändningarna startade. Ett litet tag innan dom började så träffade jag och min sambo på en gammal vän på ICA Maxi som berättade att hennes dotter Josefin Myrberg hade fått ett besök från Peter Swartling på skolan och som hade gett henne en guldbiljett till Sthlm. Så det var ju givet att jag skulle titta på programmet, och jag har inte sett Josefin sedan hon gick på dagis.

Jag och hennes mamma började umgås när min äldsta dotter och Josefins äldre syster gick på dagis tillsammans och blev kompisar. Sedan kom Josefin och jag fick min andra dotter och vi började gå på öppna förskolan tillsammans, så man har ju en del foton på henne i gömmorna, men där får dom dock stanna. Sonen vill se dom så klart då han nu tycker att Josefin är hur grym som helst. Veta att Josefin bor alldeles i närheten och att hon har gått på samma dagis och skola som honom. För honom är det ju nästan som att han känner henne. Han älskar själv musik och sjunger flera gånger om dagen och har gjort så sedan 3 års ålder, så vem vet, en dag kanske han är på tv.

Jag får hålla med sonen att Josefin är hur grym som helst och missa henne ikväll vill jag inte men jag får spela in det helt enkelt så får det bli Idol i morgon, men slänga iväg några sms på att rösta kan jag i alla fall göra.

Jag har en sak till jag vill skriva om men det får bli i ett annat inlägg.

Han bad om ursäkt!

Igår var det upprop i skolan för sonen. Han börjar nu 4:an och det ser han fram emot. Alltid på uppropsdagen så bjuds det sedan på fika på skolgården med kulmus som spelar instrument.

Under fikat igår så kom läraren för att prata lite, sonen bad då läraren om ursäkt för att han hade varit i Auschwitz i sommar och att det fanns en massa hår och glasögon. Läraren sa att det är inget att be om ursäkt för för han vill själv åka dit och att det är bra att man gör det för att man får inte glömma vad som hände.

Varför sonen bad om ursäkt vill han inte säga men jag har en känsla av att han trodde att det inte är okej då det inte var okej med hakkorset i skolan. Men nu har han i alla fall bestämt sig för att ta med sig bitar av Berlinmuren som han köpte och visa dom för klassen. Själv ville jag inte ha en bit av muren hemma då den för mig inte är något bra. Men att sonen ville ha lät vi honom då det betydde något för honom. Han förstår ju inte allt detta ännu men att neka honom kan få honom att tappa intresset för det som har hänt. Det är ju bra att han har intresset uppe för vad som verkligen har hänt och kan sprida det bland kompisarna. Sedan har vi märkt att han är väldigt historieintresserad och det lilla som fångar hans intresse vill vi hålla vid liv.

Berlinmuren och lite God Jul!

Vi var en hel dag i Berlin och där gjorde vi en del  och även träffade en riktig galning. Vi gick till Hard Rock Cafe och dom andra åt så klart och jag fotade, foton på maten finns här. Vi alla var i alla fall överens om en sak och det var att denna Hard Rock Cafe var den som såg tristast ut. Bara en massa kakel som visserligen var snyggt men som inte passade in enligt oss.

Efter maten kom så klart dagens stora överraskning .... Innan vi ens lämnade Sverige så hade jag sagt till min sambo att vi inte behöver åka till Rothenburg med en viss butik. När vi går runt hörnet från Hard Rock Cafe så ser vi min favorit butik som bara var ett måste att gå in i  .... och shoppa lite ....
Käthe Wohlfahrt Har shoppat julprydnader i flera år nu fast i Rothenburg i år blev det i Berlin.

Så en julprydnad till granen blev det.

Vet inte vad denna kyrkan heter men att dom inte har satt dit ett nytt torn efter andra världskriget gillar jag då man behöver påminnas om vad som skedde då, och det på många olika sätt. Vi gick aldrig in då jag inte kändes för att trängas bland en massa folk då jag inte alltid fixar det och får panikattacker. Dom andra är inte så noga med kyrkor som jag annars kan vara.

Ja berlinmuren var ju ett måste att se och jag mitt dumma nöt har hela mitt liv trott att den gick rakt igenom Berlin men så var inte fallet utan den gick lite krokigt igenom. Här är del av den och vi står på den amerikanska sidan om den. Det fanns personer med amerikanska uniformer som man kunde fota och på ryska sidan kunde man köpa ryska vinterpälsmössor. Detta med muren var hemskt först under kriget var offren ljudar, homosexuella, handikappade, m.m Men när kriget var över var det tyskarnas tur då familjer splittrades och dom många blev fast på den dåliga sidan hos ryssarna. Folk gjorde allt för att ta sig över som att bygga sig en linbana och åka över. Dom grävde tunnlar och dom till och med tryckte ner barn i dramaten väskor för att få över sina barn.

Man kan tycka att dom förtjänade efter vad som skedde under kriget men det var inte alla som gillade vad nazisterna gjorde.Dom vågade inte säga emot då nazisterna lätt kunde död dom om dom inte gjorde som dom blev tillsagda. Och hur många som helst hjärntvättades i stort sett och många av dom var barn.

Det fanns ett museum till detta och vi gick in även jag då det såg tomt ut. Efter en stund förstod vi varför, det fanns ingen som helst luft där inne och det var som en bastu. Dom hade ställt upp fläktar men dom flesta var hur kassa som helst. vi sprang igen allt i stort sett.

Utanför vissa portar så finns dessa skyltar i kullerstenarna. Jag antar att det är för att visa att just där bodde det judar en gång.

När vi skulle lämna Berlin så var det lite svårt då det var en hel del bilar och rödljus. När vi står stilla för rött ljus så åker plötsligt en skoter upp på en trottoar för att sedan svänga till höger ner på gatan igen. Vi tänker "vilken galning". Just då tutar en bil som en galning för det som skedde ... vad händer jo skotern vänder tillbaka och ställer sig mitt framför oss och killen på skotern tittar på min sambo och skriker saker samtidigt som han ser väldigt hotfull ut. Vi blir chockade och försöker teckna att det inte var vi, som tur var så tutade den där andra bilen igen så killen på skotern tecknar om ett slags ursäkta och åker till bilen som är andra bilen bakom oss. Killen på skotern drämmer till sin näve på motorhuven och bara skriker. Vi åker lugnt där ifrån .... plötsligt blir vi omkörda av den andra bilen och efter honom kommer skotern som ställer sig framför. Folk på trottoaren börjar att reagera och en kille springer efter för nu kändes det som att nu är det allvar. Så vi antar att killen som sprang efter gjorde det för att hjälpa mannen i bilen. Nu såg vi inte så mycket men det gick snabbt över och dom körde åt varsitt håll. Men vi var lite uppskakade för hade inte bilen tutat igen så hade vi nog fått bilen bucklad. Och mina barn, speciellt sonen hade varit riktigt rädd. Så det kändes skönt att lämna Berlin denna gång.

Min älskade lilla son!

Mina inlägg kommer inte så ofta nu,  jag vet. Men jag är trött och till en viss del självförvållat och en del för att jag är psykiskt trött, samt min förkylning som inte vill ge sig. Jag är alltid trött vid den här tiden på året då jag inte bara har flängt runt utan det blir så när alla är hemma och jag inte får det lugnet jag behöver. Nu är det inte så att min  familj är jobbiga utan jag blir lätt trött av alla ljud bla. Så därför blir jag en nattuggla så jag får en lugn stund när alla sover. Men nu i två dagar har jag även fått gå upp tidigt.

Sonen har nu fått träffat skolpsykologen och det går bra med testerna. Dock blir det en hel del pauser då han lätt tappar koncentrationen. Inte för att jag gillar att det är så för honom så är jag glad för att psykologen ser det så det blir rätt i utredningen. Som vi har väntat på detta,och då pratar jag om flera år.  Jag har sedan han var 6 år förstått att det var något med honom. I vinter blir han 11 år och har missat alldeles för mycket. Förra utredningen som gjordes när han var 7 1/2 var inte den utredningen som jag trodde att vi gjorde. Då fick vi veta att han var omogen för att gå upp i 2: an och fick gå om. Att han fick gå om förstod vi själva utan utredningen. Hans sk. lärare brydde sig inte om honom mer än att när hon kunde ringa hem och gnälla på honom. Hans klasskamrater utnyttjade honom för att få honom till att göra dumheter.

Han fick sedan börja om 1:an med en lärare som brydde sig om honom. MEN! En annan elevs förälder vägrade att inse att hens barn behövde extra stöd och ev. gå om en klass. så hen ställde till med ett helvete så det slutade med att läraren bröt ihop. Föräldern gjorde bort sig totalt med att mejla allt om anmälan hit och dit till alla föräldrar. Ingen höll med hen i det vi fick ta del av. Föräldern var hotfull inför hela klassen och många barn blev riktigt rädda och började att gråta.

Så min son förlorade en lärare som var bra för honom och det kom vikarier efter vikarier. En vikarie utmärkte sig väldigt väl. Hen såg min son som en bråkig kille. Han hade en dag råkat stöta till ett barn som då blev ledset. Så föräldrar ringde och klagade. Det hade aldrig hänt innan och aldrig efter heller. Men vi har fått kontakta flera andra barns föräldrar. efter allt deras barn har utsatt han för.

Denna vikarie som han hade då var det värsta jag varit med om. Vikarien från helvetet. En dag ringer hen och klagar på att han inget gör och kommer få hem allt som skulle göras den veckan. Sedan var det då att han hade slagit det andra barnet. Inget mer sa vikarien. Det är nu det värsta av allt sker.

Vikarien ber sonen att gå ut på skolgården och vänta på att pappa ska komma. Han stod där helt ensam i över 1 timma och ingen pappa kom. Vikarien sa aldrig något om att han skulle hämtas hem. När bamba (Matbespisningen) kom så lät hon sonen vara med i klassen igen. Sonen var upprörd när han kom hem och berättade om det. Jag slängde mig på telefonen och kontaktade rektorn. Vikarien fick gå på direkten samt blev svartlistad. Det var skönt att höra men skadan var redan skedd och min son insåg återigen att vuxna var svåra att lita på. Och det har han än idag speciellt med vikarier.

Han har idag fått världens bästa manliga lärare som finns för min son på alla plan. Han skulle aldrig anklaga honom för något utan att ta reda på hur det egentligen ligger till. Men trots att sonen känner sig trygg med sin lärare så finns det barn som fortfarande utnyttjar honom för att anklaga honom och vissa andra vuxna som vägrar att lyssna på honom. Ett bra exempel på detta finns att läsa här.

Jag älskar min son så det gör ont! Ondare gör det när vuxna på skolan inte kan se ALLA BARN, ÄVEN MIN SON!

Jag har jobbat inom barnomsorgen över 10 år innan jag blev sjuk. Jag har sett alla dess olika barn och dom alla har jag sett med samma ögon. Och då har jag jobbat med barn i alla åldrar från småbarn till fritidshem och INGEN SKILLNAD HAR GJORTS! Men jag har sett personal som inte ser barnen men med min tystnadsplikt jag hade då så säger jag inget mer om det!

Sonens utredning

Jag vet att jag sagt att jag inte ska göra för mycket reklam för bloggen på Facebook, håller jag vad jag lovar? Nää! MEN dom 2 senaste inläggen om Auschwitz och Schindlers fabrik är två saker man bara inte får glömma av. Jag har ett inlägg till om detta krig att dela med mig utav, men inte i detta.

Min son har ju väntat på att få slutföra sin utredning och igår fredag så var vi äntligen hos skolpsykologen dock utan sonen. Kändes bra att äntligen får komma igång med den sista delen. Sonen däremot är inte lika glad och det är förmodligen för att han är rädd för hur det ska bli efteråt. Men det kommer att lösa sig på något sätt.

Men jag oroar mig lite och det är inte så konstigt, men när det gäller mig så oroar jag mig mer än vad som behövs. Under läkarundersökningen så sa läkaren att han kan ha en slags autism och psykologen igår började prata lite om att han kanske har en utvecklingsstörning. Jag har bara haft ADHD i mitt huvud, och vem vet allt kanske hör ihop? Ja jag ska inte spekulera för då blir jag nog ganska knäpp.

Vi får se vad utredningen ger och att vi får ta det som är då. Men skönt i alla fall att vi snart har det överstökat, speciellt när vi har väntat i 3 år.

Schindlers fabrik

När vi var i Krakow så blev vi glatt överraskade över att få veta att Schindlers fabrik faktiskt låg i Krakow och byggnaden fanns kvar. Min kära sambo fick för sig att det inte var långt att gå och jag tror nog att jag miste 5 kilo minst den dagen för vi fick verkligen gå och regnet öste ner.Vi fick snabbt köpa oss regnskydd och vi såg verkligen inte kloka ut. Äldsta dotter var ju så redig då hon minsann hade ett eget paraply med sig i väskan. Mellandottern var faktiskt den som gnällde en hel del och vi andra bara skrattade åt henne. Stackarn men hon såg verkligen ut som en dränkt katt trots sitt regnskydd. Att vi sedan hade gått igenom gettot från kriget visste vi inte när vi gjorde det. Men sedan när vi förstod att vi gjort det så förstod vi varför det såg ut som det gjorde där. Ja det såg fortfarande bedrövligt ut med slitna fasader som rasar och fönster så ruttna så att dom såg ut att trilla ut. Men jag önskar att jag visste det då att det var gettot för då hade jag nog sett det hela med andra ögon. Efter museet så tog vi inte ett steg till utan åkte en slags tuk tuk för turisterna.

Väl vid museet blev jag lite orolig för hur det skulle gå med att vistas där inne bland folk då jag har fått panikångest innan av liknande. Men det var inte alls så farligt och det var på eftermiddagen så det var inte så mycket folk så det gick bra. Men vi blev väldigt paffa när vi kom in då man inte kunde få se något av själva fabriken utan det var mer ett museum med mycket foton. Men man kunde se en film där överlevande från kriget och som hade jobbat för Schindler berättade sina historier m.m och där fick man veta att fabriken tömdes helt ganska snabbt efter kriget. Men lite kastruller som gjordes då fanns kvar.

För er som inte vet vem Oscar Schindler var kan läsa här. Och om filmen Schindlers list här.

Auschwitz

Ett av våra stopp på vår lilla tripp var i Auschwitz, Polen. Jag hade kunnat fotat fler saker än detta. Men det var tufft att se vissa saker som hår, glasögon, skor m.m Bakom varje pryl vi såg fanns en person som hade fått genomlida något riktigt förfärligt. Att se dessa saker fick en att verkligen förstå att det har verkligen hänt. Min son tog det hårt men det var viktigt för honom att veta då ett annat barn på skolan fick honom att rita hakkorset och sedan skvallrade detta barn om det. Min son visste inte vad det stod för då. Nu vet han och när han fick se håret så sprang han ut men kom tillbaka efter en stund. Kan låta hemskt att göra detta mot honom och vi hade gärna väntat men när han visste om hakkorset så var det lika bra att fortsätta att visa honom.

Jag tycker att fotona talar sitt egna språk så jag skriver inget mer om det. Men klicka gärna på dom för förstorning.

Min nya vikt är nu .....

I tisdags så var det dags att åka till Sahlgrenska för vägning och träff med dietist som nu skulle låta mig få äta frukost. Det var riktigt nervöst men ändå kul.

Vågen stannade denna gång på 103,7 kilo. och det innebär att jag har under 3 månader gått ner 19 kilo exakt. En del av mig hoppades dock på att jag skulle ligga under 100 men med 103,7 så vet jag att snart är jag där och det gladde mig. Så jag är riktigt nöjd.

Och min första frukost på väldigt länge bestod av basmusli, naturell lättyoghurt, wasa knäckebröd, en skiva kalkon, två gurkskivor och en nektarin. Mumsigt värre var det. Men första gången var tuff då mina tänder fick jobba ganska mycket som dom inte var vana vid. Så käkarna var trötta efteråt. :-D

Jag har lite andra variationer på frukosten som  jag ska försöka blogga om.

                                      

Här är mina gamla foton på min kropp, dessvärre syns det inte så mycket skillnad, men den kommer förmodligen snart

                                     .

 Dagen efter vägningen firade vi med att åka ner till Malmö för att vara med under inspelningen av dagens sommarlovsmorgon. Vi satt inte jättenära så vi syns nästan inte i tv, bara vi kan hitta oss och ser suddiga ut .. Men det var inte det viktiga utan det var för sonen som ville detta och se hur det går till under en livesändning var intressant. Under filmerna som visas på tv:n så roas publiken, med en publik uppvärmare.

Då man fick sätta sig var man ville så var det skönt att sitta på en kulle som vi gjorde och slippa att trängas och lättare för mig om paniken i mig skulle uppstå.

Här på bilden så spelas det in ett reklamklipp för reprisen som skulle gå senare på kvällen.

Mat, massor utav mat!

Ja jag har varit lite tyst i ett tag och jag har fått en förkylning men det är inte därför jag har hållit mig undan. Jag har och är så himla trött och det är mer psykiskt. Varje sommar så blir jag så trött på detta sätt då jag har det ganska lugnt under resten av året. På sommaren så är jag inte ensam speciellt mycket och alla vill göra en massa olika saker. Och det slutar med att jag helt enkelt blir totalt hjärntrött.

I år har det varit extremt mycket, min moster dog, begravning och träffa släkt man inte har sett på 10-11 år. Träffat mamma på begravning och student. Stress inför studenten. Sambo åker iväg och jobbar 2 veckor i Tyskland under sommaren vilket aldrig skett tidigare. Oro för sonen och hans diagnos. En jag hoppades på att personen ville bli min vän igen svek mig totalt med ett högg i ryggen samtidigt som person vred runt den. Äta bara pulver under 3 månader, bara det har varit tufft jag som älskar godsaker mer än mat.

Ja det har varit extremt mycket denna sommaren och jag har förmodligen glömt något av det. Sedan lite semester då på det. Min hjärna är så himla trött så jag vet ärligt inte vad jag ska ta mig till just nu. Men idag har det varit bara jag hemma äntligen så jag har fått andats och fixat med lite foton jag ska visa här bla.

Under vår 6 dagars tripp runt i Europa så blev det ett tema när det gäller mat. Vi prickade in 3 st. Hard Rock Cafe. Åt jag? Nä jag gjorde ju inte det, utan jag drack vatten medans dom andra åt och sedan i bilen tog jag min shake. Men medans jag går ner så verkar dom andra gå upp med tanke på vad dom har stoppat i sig.

Första stoppet blev Berlin ...

Andra stoppet blev Krakow, och där sov vi 2 nätter och varför berättar jag om i ett annat inlägg.

Lunch i Krakow

En hur mysig restaurang som helst, ska blogga mer om den.

Nästa stopp blev tillbaka in till Tyskland och i Munchen.

Här ville barnen ha drinkar och helst den blå, men dom två yngsta fick hålla sig till Alkoholfria men dom är nöjda än då då vi lät dom få behålla sina glas.
Som ni ser här har jag sedan skakat mig en drink i bilen ...

På en rastplats i Tyskland. Här flippade jag ut, var trött på att se dom äta en massa mumsigt. Det konstiga är att jag flippade ut när dom åt detta och inte när dom åt den andra maten ... knäppt värre ...

Sista speciella matstället blev i Frankfurt och Hooters. Och är flippade jag INTE ut igen ... knäppt? Absolut!

Ja man måste ju visa att man har varit här. Döttrarna ville absolut inte bli fotade, gubben gjorde det så klart. Sonen ville men kände sig dum och tog ett eget foto på bara dom istället.

Lite annat gott dom har mumsat i sig. Medans dom åt Kebab fick jag mitt vatten igen.

Kringlan har jag längtat så efter, då dom är hur goda som helst när dom är nybakade och varma. Dock tar jag bort dom stora saltkornen. Men i år blev det ingen.

Dottern skojar om att ta senap på sin kringla ...

Inte konstigt kanske att jag är trött! Jag har sett dom möla i sig  en massa mat medans jag har druckit ihjäl mig på vatten och pulver ... Jaja jag är väl den stora vinnaren denna sommaren trots allt och jag har nu vägt mig igen .... fast det kommer i nästa inlägg ....