Vill klargöra en sak.

Jag vill bara klargöra att det verkligen inte är fel på att barnen måste ärva varandras kläder och skor. Har man inget annat val så gör man som man måste.

Det blev lite stor vikt på skorna i förra inlägget men det är viktigt för fötterna att att man har rätt skor på barnen då det är lätt att dom trampar snett och skorna slits snett.  Skorna formas även efter fötterna i skorna vilket kan bli obekvämt för barnet som ärver.

Jag ser inget fel på att dom får ärva då jag vet att det finns dom som inte har något annat val. Jag ser hellre att dom ärver än att dom går med tygskor mitt i vintern. Det är något jag fått se ett barn ha när jag jobbade på daghem.

Så med mitt förra inlägg så ville jag bara säga hur glad och lycklig jag är trots andra tråkigheter som sker omkring mig.

Se bara all denna vikt jag har gått ner med hjälp och stöd från min underbara familj. När saker väl gäller står vi starkt enade allihop och kämpar tillsammans.

Så allt i mitt liv är inte så bedrövligt som man kan tro.

Nu ska jag göra klart min nya blogg så detta är mitt absolut sista inlägg.

Hör av mig igen nästa gång jag står på vågen.

Lycklig Familj!

Jag vet att det inget mer inlägg skulle bli här inne men jag har inte fått till min andra blogg än och jag kände så för att skiva ett inlägg.

Trots all skit som har varit under förra året så är jag faktiskt väldigt lycklig med min familj. Jag och min sambo har det hur bra som helst och älskar varandra. Vi har haft det betydligt tuffare än hur vi har haft det senaste tiden så vi står stadigt tillsammans vilket glädjer mig så. Inget knäckte oss under våra första år tillsammans och inget kommer att göra det nu heller. Att bli lite bortskämd lite då och då är ju ett extra plus då min sambo vet att jag är mycket ensam och köper gärna saker till mig för att göra mig glad.

Jag är självklart väldigt lycklig med mina 3 ögonstenar och ofta känner jag mig mer som deras kompis än som deras mamma. Men min mammaroll till dom är inte helt bortblåst så jag klarar av den biten med.

Jag bor i en stor underbar 5 rums lägenhet som jag älskar. Det skulle krävas maskiner för att få bort mig här ifrån. Stor och luftig lägenhet som jag älskar, tur är väl det när jag sitter i den 24/7. Hade den varit mindre hade jag nog haft det värre. Men i år har jag planer på att försöka ta mig ut lite mer.

Semester varje sommar som oftast leder till 2 veckor utomlands med första veckan på olika platser för olika utflykter. Och avslut med en veckas sol på en strand. Dock sker det mesta efter hur jag mår och vi har börjat lära oss vad jag klarar och inte klarar. Som trånga utrymmen och massor av folk fixar jag inte alls men då sitter jag utanför och väntar på dom andra. Vilket känns bäst för mig att dom får roa sig utan att jag förstör som jag gjort tidigare. Att resa allihop i bilen fungerar galant, barnen är införstådda med att det blir så bra som man gör det och därmed inga bråk. Ett år stannade den äldsta hemma och mellanbarnet tog med sig en kamrat vilket fungerade galant.

Mina barn är hela och rena och får det dom behöver, inga ärvda kläder alls, hur skulle det se ut om sonen fick sina systrars kläder? Dom två äldsta är ju i den åldern då man inte vill ha ärvda kläder. Genom åren kan det ha ärvts någon tröja eller byxor men skor är jag väldigt strikt med att dom måste vara nya. Har insett att kan man undvika ärvda skor ska man göra det då allas fötter är olika och skorna sliter på olika sätt vilket inte är bra alls. Mår fötterna bra mår hela kroppen lite bättre! Så vi har faktiskt lagt en hel del pengar på dyra men bra skor till barnen.
Jag vet att alla inte kan göra så då alla inte har dom pengarna, har ju sett en del under åren jag jobbade på daghem. Men detta är något jag är glad över att mina barns fötter har fått må bra.

Så allt är inte elände i mitt liv även om man kan tro så. Men det blir lätt att man skriver om det som är tufft och jobbigt för oftast tar det en stor plats.

Så med detta inlägg vill jag visa att jag har mina underbara stunder med mina underbara barn och underbara sambo och det är något ingen alls kan ta ifrån mig.

2014 ett händelserikt år ...

Julen är över och det nya året har just ringt in.

2014 har varit ett händelserikt år på många sätt.

Några dagar efter förra nyår fick vi veta att det var vår tur att få hemmet renoverat. Bor i en 5:a och nästan alla rum skulle göras. 3 sovrum, köket, lilla toan och vårt vardagsrum. Möbler  slängdes och resterande åkte in i ett sovrum. Julgran åkte ut illa kvickt. Vi tog oss igenom det hela och vi är hur nöjda som helst och det med nya möbler.

Jag blev antagen som patient på Obesitamottagningen på Sahlgrenska vilket gladde mig. Och jag har kämpat med att gå ner i vikt sedan i maj och jag är än så länge nöjd med resultatet.

Min moster gick bort i maj vilket var riktigt jobbigt, speciellt begravningen då jag grät mig igenom den. Att se kistan med hennes foto fick mig att inse att hon var borta på riktigt.

Min äldsta dotter tog studenten vilket var en glädjens dag för oss alla.

Semestern till Krakow var suverän och under den veckan försvann 7 kilo.

Hösten kom och helvetet för min son började och har fortsatt ända fram till jul. Vi hoppas på ett bra nytt år för honom då vi ska börja terminen med ett möte med en ny insatt rektor.

I november  dog en klasskompis och dessvärre dog ytterligare en dagen innan julafton. Dom blev 43 år och det får en att inse att det kan hända vem som helst när som helst.

Under hela 2014  trodde jag att jag skulle få en vän tillbaka. Vi pratade via messenger en hel del och jag bjöd in personen till olika applikationer som jag trodde personen gillade. Jag anförtrodde mig saker som jag inte skulle säga till någon annan. Jag sa förlåt om personen kände sig sårad av mig och jag skrev hur mycket som helst i ett inlägg som jag faktiskt inte fick någon respons på tyvärr. Men jag hoppades ändå på att personen ville ta upp vår vänskap igen. Men personen valde att inte träffa mig in real life. Det sårade mig.

Jag vet att jag har ältat denna person sedan i somras men det är svårt att släppa. Jag har gjort allt för att personen ska ska godta min ursäkt som jag inte ens förstår att jag behöver ge. Jag kunde inte göra något för personen när jag bröt ihop och personen mådde visst inte heller bra då.

Ska jag hysa agg över att personen inte fanns för mig?  Nä jag gör inte det men det som skedde i somras kommer jag aldrig att glömma. Snacka om att sparka på en som ligger  ...

Senast jag nämnde det hela för några inlägg sedan så fick jag ännu mer skit ifrån personen i dennes blogg.  Jag lever i självömkan. ..visst det är väl lite sant då jag har bölat över att inga vänner ha.

Jag lever i en bubbla. .. sant  det med.  Har man mått så dåligt som jag har gjort så är det lätt att vara där. Men att jag har bara min verklighet och sanning  .... där är vi  nog väldigt lika fast jag vet hur man kan säga förlåt medans denne inte ens vet hur man stavar till det.

Personen skrev mer än så och jag blev väldigt sårad så denne borde vara nöjd med det hela. Men det blev ett  resultat av det  hela, jag gjorde en storstädning. .. Personen blev blockerad av alla diverse appar och sidor så jag slipper personen. Dessvärre gick det inte att blockera personen från bloggen men det är ordnat på annat sätt. Mer om det i morgon.

Vi hade ett förflutet och definitivt ingen framtid. Vill personen inte så ska jag verkligen inte truga som jag nu fått gjort under 2014.

Så det har varit ett tufft år men jag ser det nya året med öppna ögon och mer om det kommer imorgon eller senare idag med tanke på vad klockan är.

Min bästa julklapp var från mina barn: .... och ja jag är en Trekkie!

Sov gott A.J!

Under uppesittarkvällen med bingolotto kollar jag läget på Facebook ser då att en gammal klasskompis fått ett tråkigt besked under kvällen då dennes bästa vän gått bort. Tröstar så klart med att skicka styrkekramar. Får då veta att det är en gemensam klasskompis som gått bort.

Detta  var egentligen inte oväntat men det slår hårt mot en. Fällde så klart några tårar som jag även fick när jag insåg att en annan klasskompis nyligen avlidit.

Jag stod ingen av dem nära men det är ändå 2 stycken som man har vuxit upp med i många år. Så att bli ledsen för dom är inte konstigt alls.

A.J som nu lämnat oss var en person som inte umgicks med samma sort personer som jag gjorde. Jag var ju långt ifrån en tuffing som man kan säga att A.J var.  Men trots det så pratade vi ibland och jag kände mig omtyckt. Jag tyckte självklart om A.J med trots våra olikheter.

För ca 8 år sedan  så fanns A.J för mig. Min sambo var borta på jobb i närheten av där A.J bodde, alltså långt ifrån där jag bor. Vi pratade lite på Facebook, MSN messenger och mail. Jag hade själv nyss varit där med min sambo och vi pratade om hur det var där. Jag mådde dåligt av att klara mig själv under 2 veckor då jag mådde betydligt sämre än vad jag gör nu. A.J stöttade mig då och det betyder väldigt mycket för mig. Personen jag skulle trösta tidigare ikväll fanns faktiskt för mig också då vid den tiden  och har funnits för mig fler gånger.

Jag har alltid tyckt att vår klass har haft en bra sammanhållning trots olika gruppindelningar. Men jag tror att jag är en av få som faktiskt fungerade med alla på något sätt. Och forfarande kan prata med dom flesta fortfarande. Men detta är min bild av det  hela, andra kan ha en annan.

Men jag måste säga att jag trivdes i min klass och har många gånger känt saknaden av dom alla.

Men nu är det A.J  som saknas  och verkligen inte bara av mig utan av sina barn, familj och vänner.

Det är julafton och igår lämnade en klasskompis till mig jordelivet på tok för tidigt.

A.J har lämnat ett avtryck hos mig och jag hoppas att vi en dag kommer att ses igen i Nangijala. 

Sov gott!

Vila i frid NG vi ses igen ...

Det var ett tag sedan jag spelade FarmHeroes som är ett facebookspel och nu när jag skulle göra det så ser jag ett namn bland spelkompisarna. Ett namn som jag inte har sett spela på ett bra tag. Nu vet jag varför.

Min kära klasskompis N, gick bort för lite mer än 1 månad sedan. Det gör riktigt ont i mig trots sedan mellanstadiet fått veta att N.inte skulle leva så länge. Men N.levde på övertid och det gladde mig för trots sin sjukdom så tror jag att N.levde livet fullt ut.

Mitt största minne från skolan var att N. väldigt ofta motade in mig i ett hörn med sin permobil där jag hade mitt skåp i högstadiet. N. gillade att retas med mig en hel del. Och N.var omtyckt av klassen då alla, speciellt killarna i klassen hjälpte honom så fort vi var någonstans och det var svårt att ta sig fram.

Men jag har även några minnen från efter skoltiden, som under våra klassträffar så pratade vi en del och en gång fick jag hjälpa till på toaletten. Men det var inget konstigt med det, det var N. som behövde lite hjälp.

När jag jobbade på dagis så såg jag plötsligt N.ute på gården och jag blev så klart tvungen att rusa ut och hälsa. Det visades sig att N. hade fått barn, en dotter ett år yngre än min ena dotter och dom båda hade fått samma namn. Gången innan vi träffades var på en klassträff och då väntade jag min dotter. Det finns minnen från den klassträffen med då jag fick åka med i hans buss till ett uteställe.

Jag nämnde för en annan klasskompis om att N.fått barn då jag var så glad för det. Denna klasskompis som jag förövrigt inte har någon som helst kontakt med, inte ens på FB slänger ur sig: :Va kunde N.det? och skrattade, vidrigt tyckte jag då.

Även om vi aldrig var vänner utanför skolan så blev vi båda alltid lika glada när vi väl sågs. Jag slängde mig alltid runt halsen på N. och gav en kram även om N.inte kunde ge någon tillbaka så vet jag att N.var minst lika glad att se mig. Jag till och med sprang in på ett bageri där N.s mamma jobbade för att krama och hälsa när jag såg N. där.

Så att nu få inse att N. nu inte finns med oss längre så gör det ont, men samtidigt så har man vetat om att detta skulle ske. Det var N. som gav sig fan på att överbevisa läkarna med att leva så länge som möjligt fullt ut.

N.har på FB ett citat "Jag är inte som alla andra, Jag är mig själv"

N. var en grym och stark person, tänk om jag hade kunnat vara hälften så stark som N. var.

Vila i frid NG vi ses igen ...

Utrensning!

Så skönt att rensa ut och städa bort onödigt skräp ....

Hur mycket ska ett barn behöva utstå?

Ärligt talat vet jag inte hur jag ska börja detta inlägget för jag är så arg så jag kokar och det på mer än en person.

Förra måndagen kom ju sonen hem alldeles upprörd under skoltid och utan sin jacka. Han hade blivit slagen av några elever därav en som går i hans klass.

Idag ringde han hem lika uppriven och berättar om att två av dessa elever var på honom igen. En av dom gör något mot honom i stort sett varje dag.
Jag väckte min sambo (jobbar natt) och vi åkte till skolan, dessvärre var där bara vikarier. Men vi gick till en som är inblandad i sonens situation. Så vi har nu fått göra en anmälan till en trygghetsgrupp som finns på skolan. Vi fick även veta mer om varför beslutet om extra stöd till sonen inte blev som tänkt. Den tillfälliga rektorn VILL INTE TA BESLUTET!

Vi ringde henne och hon anser att han inte bara kan få en egen person som stöd för klassen behöver stöd. Sedan är sonen för gammal för att få en ... och hon tycker inte att hon ska ta beslutet för hon är ju bara tillfällig rektor.

Vi åkte direkt till Göteborgs Stad för att få prata med rektorns chef, som dessvärre satt i möten hela dagen. Och nu väntar vi bara på att personen ska ringa.

Vi har fått nog nu, hur mycket ska ett barn behöva få utstå? När ska han få känna att skolan bryr sig om honom?

Jag är så arg och frustrerad på både den tillfälliga rektorn och på detta barn som inte bryr sig om vad hen gör mot min son och andra. Det värsta är att dennes förälder inte bryr sig då vi har även försökt att prata med denne. Är helt talat helt likgiltig när vi undrar om denne har pratat med sitt barn .

Nattsvammel ...

Vad gör man när man inte kan sova?
 Blogga!

Jag är aptrött men tankarna far omkring och jag känner mig konstigt pigg.

Jag började fundera på om jag ska göra klart bloggens utseende imorgon. Ju mer jag tänker på den desto mer missnöjd blir jag över den. Svart är på tok för deprimerande för att rasa min blogg.  Så det blir till att leta efter en ny mall till den imorgon. Och det är inte kul alls då det kan ta en hel dag innan jag kan bli någorlunda nöjd.

För ca 12 år sedan så hade jag just avslutat komvux där jag hade läst webbdesign i 2 år. Jag älskade det och hade mer än gärna fortsatt men min dåvarande sambo ville inte att jag skulle ta lån för att kunna göra det. så jag fick helt enkelt söka mig ett jobb jag inte ville ha.

Detta arbete förändrade mitt liv för all framtid och det på både gott och ont.

Flera personer där ställde till det för mig och en av dom är en av dom personerna som borde ha stöttat mig mest. Men personen valde att föra sitt egna 3: de världskrig mot mig. Inte ens den dagen jag bröt ihop på arbetstid fick jag något stöd. Det knäckte mig. Har inte arbetat sedan dess och under det första halvåret så fick jag fortsätta att utstå detta 3: de världskrig.

Men det var inte bara elände på detta arbete för jag lärde även känna min nuvarande sambo där, och han har stöttat mig hela vägen.

Vad vill jag med detta inlägget då? Ja det börjar jag med undra då det verkar som att jay bara svamlar på. Den röda tråden i det hela måste ju vara att det jag svamlat om leder mig lätt in på nytt spår.

Godnatt! eller Godmorgon! välj själv...

Min son då?

Deppigt var det innan och deppigare blev det igår.

Fick ett samtal från skolpsykologen om att mötet med rektorn blir inte av då vi skulle få veta om sonen ska få ett extra stöd. Rektorn är delvis sjukskriven och kommer inte vara på skolan. Men det är bestämt att det ska bli en extra pedagog i klassrummet för hela klassen.

Där bröt jag ihop totalt, sonen behöver en egen, det tycker ju även skolpsykologen. Men skolan gör som dom vill tyvärr. Sonen behöver hjälp nästan hela tiden då han inte kan koncentrera sig på vad som sägs framme vid tavlan. När dom sedan ska jobba så har han ingen aning vad han ska göra.

Rasterna mår jag illa av att tänka på. Han blir indragen i allt möjligt och får så klart skulden för det. Han har svårt att förmedla vad som hänt och dom vuxna vägrar att lyssna på honom. Jag vet inte hur många gånger detta har hänt honom nu och senaste gången var tidigare i veckan. Han sprang hem utan sin jacka efter lunchen och var helt uppriven. Han hade blivit slagen och en vuxen hade hållit fast honom då denne ansåg att han var den som bråkade.

Han litar bara på en vuxen på hela skolan då han har blivit sviken av dom vuxna sedan start. Och nu ska denne lärare gå på pappaledighet.

Konstigt men sant så fick vi post i morse (lördag) och det var papper på det hela. Det står att skolan ska se till att han når upp till målen när han går i 6:an Men vad jag vet så tror skolpsykologen att han förmodligen inte kommer att klara det, därför behöver han en egen vuxen person hos sig. Men hur dom funderar kan man ju undra då dom säger att det ska bli extra stöd till klassen och att han ska uppnå målen. Jag kan inte förstå hur det ska gå till ....

Vi har mjäkat med skolan  sedan sonen gick i 0:an han går nu i 4:an samt har gått om 1 år.  Han har fått göra 2 utredningar ändå har han aldrig nått upp till målen. Han har haft det väldigt tufft med kompisar och har nu fått sig en ny plågoande som slår på honom i stort sett varje dag. Han hade en annan innan som fick flytta och nu under hösten kom en ny ...

Men nu är det slut på mjäkandet kan jag säga för vi kommer att överklaga detta beslutet. jag hade tänkta börja och njuta denna december av att julen är på gång. Jag brukar inte kunna det, men iår hade jag bestämt mig för det. Ack vad jag bedrog mig ...

Så deprimerad blev ännu mer deprimerad .....

Triss Adventskalender

Idag blev jag väckt med en överraskning.

Min underbara sambo hade köpt mig en triss lott som ska vara ända fram till jul.

Håll nu tummar och tår på att jag vinner något. Om jag fattar rätt så kan man vinna upp till fem gånger på den.

Han bad om ursäkt!

Igår var det upprop i skolan för sonen. Han börjar nu 4:an och det ser han fram emot. Alltid på uppropsdagen så bjuds det sedan på fika på skolgården med kulmus som spelar instrument.

Under fikat igår så kom läraren för att prata lite, sonen bad då läraren om ursäkt för att han hade varit i Auschwitz i sommar och att det fanns en massa hår och glasögon. Läraren sa att det är inget att be om ursäkt för för han vill själv åka dit och att det är bra att man gör det för att man får inte glömma vad som hände.

Varför sonen bad om ursäkt vill han inte säga men jag har en känsla av att han trodde att det inte är okej då det inte var okej med hakkorset i skolan. Men nu har han i alla fall bestämt sig för att ta med sig bitar av Berlinmuren som han köpte och visa dom för klassen. Själv ville jag inte ha en bit av muren hemma då den för mig inte är något bra. Men att sonen ville ha lät vi honom då det betydde något för honom. Han förstår ju inte allt detta ännu men att neka honom kan få honom att tappa intresset för det som har hänt. Det är ju bra att han har intresset uppe för vad som verkligen har hänt och kan sprida det bland kompisarna. Sedan har vi märkt att han är väldigt historieintresserad och det lilla som fångar hans intresse vill vi hålla vid liv.

Berlinmuren och lite God Jul!

Vi var en hel dag i Berlin och där gjorde vi en del  och även träffade en riktig galning. Vi gick till Hard Rock Cafe och dom andra åt så klart och jag fotade, foton på maten finns här. Vi alla var i alla fall överens om en sak och det var att denna Hard Rock Cafe var den som såg tristast ut. Bara en massa kakel som visserligen var snyggt men som inte passade in enligt oss.

Efter maten kom så klart dagens stora överraskning .... Innan vi ens lämnade Sverige så hade jag sagt till min sambo att vi inte behöver åka till Rothenburg med en viss butik. När vi går runt hörnet från Hard Rock Cafe så ser vi min favorit butik som bara var ett måste att gå in i  .... och shoppa lite ....
Käthe Wohlfahrt Har shoppat julprydnader i flera år nu fast i Rothenburg i år blev det i Berlin.

Så en julprydnad till granen blev det.

Vet inte vad denna kyrkan heter men att dom inte har satt dit ett nytt torn efter andra världskriget gillar jag då man behöver påminnas om vad som skedde då, och det på många olika sätt. Vi gick aldrig in då jag inte kändes för att trängas bland en massa folk då jag inte alltid fixar det och får panikattacker. Dom andra är inte så noga med kyrkor som jag annars kan vara.

Ja berlinmuren var ju ett måste att se och jag mitt dumma nöt har hela mitt liv trott att den gick rakt igenom Berlin men så var inte fallet utan den gick lite krokigt igenom. Här är del av den och vi står på den amerikanska sidan om den. Det fanns personer med amerikanska uniformer som man kunde fota och på ryska sidan kunde man köpa ryska vinterpälsmössor. Detta med muren var hemskt först under kriget var offren ljudar, homosexuella, handikappade, m.m Men när kriget var över var det tyskarnas tur då familjer splittrades och dom många blev fast på den dåliga sidan hos ryssarna. Folk gjorde allt för att ta sig över som att bygga sig en linbana och åka över. Dom grävde tunnlar och dom till och med tryckte ner barn i dramaten väskor för att få över sina barn.

Man kan tycka att dom förtjänade efter vad som skedde under kriget men det var inte alla som gillade vad nazisterna gjorde.Dom vågade inte säga emot då nazisterna lätt kunde död dom om dom inte gjorde som dom blev tillsagda. Och hur många som helst hjärntvättades i stort sett och många av dom var barn.

Det fanns ett museum till detta och vi gick in även jag då det såg tomt ut. Efter en stund förstod vi varför, det fanns ingen som helst luft där inne och det var som en bastu. Dom hade ställt upp fläktar men dom flesta var hur kassa som helst. vi sprang igen allt i stort sett.

Utanför vissa portar så finns dessa skyltar i kullerstenarna. Jag antar att det är för att visa att just där bodde det judar en gång.

När vi skulle lämna Berlin så var det lite svårt då det var en hel del bilar och rödljus. När vi står stilla för rött ljus så åker plötsligt en skoter upp på en trottoar för att sedan svänga till höger ner på gatan igen. Vi tänker "vilken galning". Just då tutar en bil som en galning för det som skedde ... vad händer jo skotern vänder tillbaka och ställer sig mitt framför oss och killen på skotern tittar på min sambo och skriker saker samtidigt som han ser väldigt hotfull ut. Vi blir chockade och försöker teckna att det inte var vi, som tur var så tutade den där andra bilen igen så killen på skotern tecknar om ett slags ursäkta och åker till bilen som är andra bilen bakom oss. Killen på skotern drämmer till sin näve på motorhuven och bara skriker. Vi åker lugnt där ifrån .... plötsligt blir vi omkörda av den andra bilen och efter honom kommer skotern som ställer sig framför. Folk på trottoaren börjar att reagera och en kille springer efter för nu kändes det som att nu är det allvar. Så vi antar att killen som sprang efter gjorde det för att hjälpa mannen i bilen. Nu såg vi inte så mycket men det gick snabbt över och dom körde åt varsitt håll. Men vi var lite uppskakade för hade inte bilen tutat igen så hade vi nog fått bilen bucklad. Och mina barn, speciellt sonen hade varit riktigt rädd. Så det kändes skönt att lämna Berlin denna gång.

NANO! NANO! på dig Robin Williams! King of Comedy!

Jag är väl den enda i blogg världen som inte har bloggat om Robin Williams död.

Jag har alltid gillat honom men man har inte suttit och tänkt på honom varje dag. Men när man väl har sett honom på film så har han ju alltid fått mig att le. Nu när man fått veta att han inte längre finns bland oss så har man insett hur stor han egentligen var. Man kan ju undra om han ens visste det själv?

Han var ju komedins Michael Jacksson, alltså the King of Comedy! I alla fall i mina ögon.

Han har gett oss alla i familjen stora minnen, sonen älskar RV (Familj på väg), döttrarna älskar Mrs Doubtfire och hos mig så älskar jag allt med honom. Min mitt bästa minne är ju så klart Mork & Mindy och det antagligen för att det var där man fick uppleva honom först. Jag älskade den serien, Nano Nano!. Den hade jag gärna sett igen då jag älskade alla hans upptåg och konstigheter som att sitta fel i en soffa.

I filmen RV som sonen älskar när den kom så hyrde vi den och nästa gång vi skulle hyra film så vägrade han gå därifrån utan att hyra den igen. Nu har vi den i hyllan och den har blivit väldigt tittad på av sonen. Han kallade filmen för bajskorvfilmen då Robin Williams ska tömma husbilen på avföring och får allt över sig. Sedan så kallade väl barnen i filmen husbilen för bajskorven. Så dess riktiga namn kan vi knappt här hemma.

Jag läste idag att Robin Williams tog inte sitt liv utan han dog av depression. Och det stämmer, det var hans depression som ställde till det och inte han själv. Man väljer inte att ha en depression utan det är en sjukdom som är tuff att leva med, jag om någon vet.

Men hur det än är så kommer han bli saknad och det finns några filmer kvar med honom i som ännu inte är släppta, men förhoppningsvis så gjorde han klart dom så man får chansen att se dom då vi kommer att sakna honom och hans filmer.

NANO! NANO! på dig Robin Williams!

Både saknad och älskad!

R.I.P

1951-2014

Auschwitz

Ett av våra stopp på vår lilla tripp var i Auschwitz, Polen. Jag hade kunnat fotat fler saker än detta. Men det var tufft att se vissa saker som hår, glasögon, skor m.m Bakom varje pryl vi såg fanns en person som hade fått genomlida något riktigt förfärligt. Att se dessa saker fick en att verkligen förstå att det har verkligen hänt. Min son tog det hårt men det var viktigt för honom att veta då ett annat barn på skolan fick honom att rita hakkorset och sedan skvallrade detta barn om det. Min son visste inte vad det stod för då. Nu vet han och när han fick se håret så sprang han ut men kom tillbaka efter en stund. Kan låta hemskt att göra detta mot honom och vi hade gärna väntat men när han visste om hakkorset så var det lika bra att fortsätta att visa honom.

Jag tycker att fotona talar sitt egna språk så jag skriver inget mer om det. Men klicka gärna på dom för förstorning.

Min nya vikt är nu .....

I tisdags så var det dags att åka till Sahlgrenska för vägning och träff med dietist som nu skulle låta mig få äta frukost. Det var riktigt nervöst men ändå kul.

Vågen stannade denna gång på 103,7 kilo. och det innebär att jag har under 3 månader gått ner 19 kilo exakt. En del av mig hoppades dock på att jag skulle ligga under 100 men med 103,7 så vet jag att snart är jag där och det gladde mig. Så jag är riktigt nöjd.

Och min första frukost på väldigt länge bestod av basmusli, naturell lättyoghurt, wasa knäckebröd, en skiva kalkon, två gurkskivor och en nektarin. Mumsigt värre var det. Men första gången var tuff då mina tänder fick jobba ganska mycket som dom inte var vana vid. Så käkarna var trötta efteråt. :-D

Jag har lite andra variationer på frukosten som  jag ska försöka blogga om.

                                      

Här är mina gamla foton på min kropp, dessvärre syns det inte så mycket skillnad, men den kommer förmodligen snart

                                     .

 Dagen efter vägningen firade vi med att åka ner till Malmö för att vara med under inspelningen av dagens sommarlovsmorgon. Vi satt inte jättenära så vi syns nästan inte i tv, bara vi kan hitta oss och ser suddiga ut .. Men det var inte det viktiga utan det var för sonen som ville detta och se hur det går till under en livesändning var intressant. Under filmerna som visas på tv:n så roas publiken, med en publik uppvärmare.

Då man fick sätta sig var man ville så var det skönt att sitta på en kulle som vi gjorde och slippa att trängas och lättare för mig om paniken i mig skulle uppstå.

Här på bilden så spelas det in ett reklamklipp för reprisen som skulle gå senare på kvällen.

Mat, massor utav mat!

Ja jag har varit lite tyst i ett tag och jag har fått en förkylning men det är inte därför jag har hållit mig undan. Jag har och är så himla trött och det är mer psykiskt. Varje sommar så blir jag så trött på detta sätt då jag har det ganska lugnt under resten av året. På sommaren så är jag inte ensam speciellt mycket och alla vill göra en massa olika saker. Och det slutar med att jag helt enkelt blir totalt hjärntrött.

I år har det varit extremt mycket, min moster dog, begravning och träffa släkt man inte har sett på 10-11 år. Träffat mamma på begravning och student. Stress inför studenten. Sambo åker iväg och jobbar 2 veckor i Tyskland under sommaren vilket aldrig skett tidigare. Oro för sonen och hans diagnos. En jag hoppades på att personen ville bli min vän igen svek mig totalt med ett högg i ryggen samtidigt som person vred runt den. Äta bara pulver under 3 månader, bara det har varit tufft jag som älskar godsaker mer än mat.

Ja det har varit extremt mycket denna sommaren och jag har förmodligen glömt något av det. Sedan lite semester då på det. Min hjärna är så himla trött så jag vet ärligt inte vad jag ska ta mig till just nu. Men idag har det varit bara jag hemma äntligen så jag har fått andats och fixat med lite foton jag ska visa här bla.

Under vår 6 dagars tripp runt i Europa så blev det ett tema när det gäller mat. Vi prickade in 3 st. Hard Rock Cafe. Åt jag? Nä jag gjorde ju inte det, utan jag drack vatten medans dom andra åt och sedan i bilen tog jag min shake. Men medans jag går ner så verkar dom andra gå upp med tanke på vad dom har stoppat i sig.

Första stoppet blev Berlin ...

Andra stoppet blev Krakow, och där sov vi 2 nätter och varför berättar jag om i ett annat inlägg.

Lunch i Krakow

En hur mysig restaurang som helst, ska blogga mer om den.

Nästa stopp blev tillbaka in till Tyskland och i Munchen.

Här ville barnen ha drinkar och helst den blå, men dom två yngsta fick hålla sig till Alkoholfria men dom är nöjda än då då vi lät dom få behålla sina glas.
Som ni ser här har jag sedan skakat mig en drink i bilen ...

På en rastplats i Tyskland. Här flippade jag ut, var trött på att se dom äta en massa mumsigt. Det konstiga är att jag flippade ut när dom åt detta och inte när dom åt den andra maten ... knäppt värre ...

Sista speciella matstället blev i Frankfurt och Hooters. Och är flippade jag INTE ut igen ... knäppt? Absolut!

Ja man måste ju visa att man har varit här. Döttrarna ville absolut inte bli fotade, gubben gjorde det så klart. Sonen ville men kände sig dum och tog ett eget foto på bara dom istället.

Lite annat gott dom har mumsat i sig. Medans dom åt Kebab fick jag mitt vatten igen.

Kringlan har jag längtat så efter, då dom är hur goda som helst när dom är nybakade och varma. Dock tar jag bort dom stora saltkornen. Men i år blev det ingen.

Dottern skojar om att ta senap på sin kringla ...

Inte konstigt kanske att jag är trött! Jag har sett dom möla i sig  en massa mat medans jag har druckit ihjäl mig på vatten och pulver ... Jaja jag är väl den stora vinnaren denna sommaren trots allt och jag har nu vägt mig igen .... fast det kommer i nästa inlägg ....