Deprimerad ...

Bloggens utseende borde vara klart vid det här laget, men jag är inte på humör. Det har varit tufft dom sista dagarna och en del handlar om sonen som kom hem upprörd från skolan härom dagen. Han har fått en plågande efter sig i skolan och min son som har svårt att återberätta hela händelsen blir rätt uppriven. Vi har tagit tag i det hela och sonen mår bättre. För nu i alla fall,  förhoppningsvis så får han sitt extra stöd i skolan väldigt snart.

Men sedan grubblar jag mycket på saker omkring mig och det gör mig så deprimerad. Jag är väldigt ensam och två underbara tjejer sträckte ut sina händer till mig i somras vilket gjorde mig så väldigt glad. Men jag tog inte emot dom som jag borde ha gjort. Vi pratar via Facebook då och då och inget mer än så. Jag ville skynda långsamt vilket dom båda godtog. Jag vill börja träffa dom men det känns så jobbigt då jag inte är den personen jag en gång var. Jag vet inte ens vem jag är. Samtidigt som jag bara vill här ifrån så är jag livrädd för livet där ute.

Jag känner mig inte omtyckt och världen verkar inte ens sakna mig. Det finns personer som aldrig frågar mig om hur jag har det och mår. Jag har stött på det några gånger nu på en väldigt kort tid och från olika personer.  Inte dessa 2 tjejer jag nämner ovan. Detta får mig att undra om någon ens bryr sig och saknar mig eller ens tycker om mig.

Detta inlägg får man ta som man vill och varför jag säger så är pga ett inlägg jag skrev i somras om att jag inga vänner har och att dom få jag har haft försvann när jag blev sjuk. Jag fick då höra från min en gång bästa vän som jag hoppades i somras att hon ville träffas igen. Med det inlägget i somras hoppades jag på att hennes utsträckta hand skulle komma.

OM DEN GJORDE!  En rak höger fick jag och den svider fortfarande.  Jag fick höra att jag själv hade valt bort mina vänner bla henne. Det svider fortfarande men samtidigt är jag glad över att ha fått se den sidan av henne. Varför hon sa detta är för att jag inte kunde vara hennes vän och ge henne stöd för att hon mådde lite dåligt just då. Men jag kunde inte för jag hade brutit ihop totalt och kunde inte ta hand om mig själv och inte ens mina barn. Blev ju även inlagd under en helg. Så hur kan man säga att jag valde bort mina vänner?  Att vara sur för det i 11 år är hur långsökt som helst. Hon hade nog längtat efter att få ge igen.

Jag har tänkt en del på detta hon gjorde mot mig dom senaste dagarna och börjat undra om det var jag som gjorde fel. Men jag kommer inte på hur för hur ska jag ha gjort detta med vilje?  Jag hade bara en som stöttade mig under dessa 11 år,  min sambo. Inte ens min familj eller släkt fanns där. Och bara det sänker en och det djupt.

Men jag är starkare nu men samtidigt så osäker och rädd.  Livrädd för vad folk tycker om mig är nog det jobbigaste.  Vilket får mig att tänka på när jag gick på terapi så ville dom att jag skulle börja med gruppgympa med andra patienter. Första gången så satt jag utanför tillsammans med terapeuten och stor tjöt halva lektionen. Jag var livrädd för att gå in.

Som nu jag är livrädd för vad andra ska tycka om mig. Dom få jag pratar med ibland är långt ifrån intresserade av mig. Och då menar jag inte dessa två tjejer jag nämner ovan och verkligen inte min nyfunna släkting som jag ska blogga mer om så småningom.