Del 1 - Om Mig

Nu kommer ett inlägg som jag har funderat på att skriva i flera veckor. Det har varit saker som har gjort att jag inte riktigt kommer till skott. Sedan har jag funderat en himla massa hur jag ska skriva och lägga upp det. Men jag har inte kommit fram till något.

Jag brukar skriva som anonym i bloggar jag har haft tidigare men denna har jag lyckats sprida till ALLA på facebook då gamla klasskamrater och släktingar ser när jag gör mina inlägg och kanske förmodligen också läser. Så gör ni det, ge er gärna till känna i en kommentar eller så, så jag vet, skulle vara kul att veta.

Jag måste inte göra detta inlägget men jag känner att jag inte har berättat OM Mig, vem jag är osv. Så jag vill göra det nu och det kanske kan få vissa att förstå mig bättre.

Jag vet inte ännu men detta inlägg kan förmodligen bli uppdelat i flera.

    ************************************

För 11 år sedan rasade jag ihop då flera saker skedde på en och samma gång. Då vägde jag 55kg och åt som en mygga.

Då tyckte jag att jag åt mycket men nu har jag insett att jag var väldigt liten i maten. Under låg och mellanstadiet kämpade skolsystern med att få mig att äta på morgonen då jag helt enkelt inte kunde det. Mamma gjorde sina små försök, men till ingen nytta. Jag kunde inte äta, maten i stort sett växte i munnen på mig. Och när jag väl åt lunch och middag åt jag som sagt som en mygga.

Jag har nu under dessa år insett jag har levt med depression under hela min uppväxt, jag förstod det aldrig och vad jag vet så verkade ingen annan heller se det, eller i alla fall inte hjälpa mig.

I skolan så hade jag kompisar och pratade gärna med alla i klassen men tuff och cool var jag verkligen inte och en Nörd kan man verkligen inte säga att jag var. För plugga gjorde jag aldrig, jag fick inte den pushen eller stödet för det. Så jag gick ur 9:an med 2,9 vad det är idag vet jag ej, men då var det inte bra. Men min dotter som inte kan vara min gick nu ut 9:an med 285 poäng och det är väldigt bra. Men jag har pushat henne att inte bli som mig och jag har nog lyckats.

Under lektionerna så räckte jag aldrig upp handen, varför? Jag var hur blyg som helst när vi alla satt i klassrummet, livrädd för att säga fel osv. Och på mellanstadiet fick jag gå till talfröken då skolan trodde att jag INTE kunde prata.

Gymnasiet gick väl som grundskolan men efter studenten hände något. Att dricka blev man ju modig av och en kamrat och jag festade nästan varje helg både fredag och lördag. Vi reste utomlands och lämnade en röra efter oss ...

I dom djupaste vatten simmar dom fulaste fiskarna ...

Att skriva om hur jag mådde hemma är det svåraste för mig då jag inte skriver anonymt men en sak kan jag säga, jag mådde inte bra.

Ångest attacker fick jag redan som barn men det är nu under dessa senaste 11 åren som jag har förstått att det var just ångestattacker. Mitt tidigaste minne av det är på mellanstadiet då skolsyster ansåg att jag skulle röntga min ena lunga då jag hade så ont i den. Nu vet jag det var en ångestattack, för läkare visste inte alls varför jag fick så ont ibland.

Även när jag var i England som Au-pair så fick jag en och familjen jag bodde hos skickade efter en läkare som gav mig en varmvattenflaska att lägga på magen då jag hade problem med matsmältningen. Då förstod jag ännu inte vad det var men problem med matsmältningen hade jag verkligen inte. Den attacken var riktig hemsk då jag inte kunde andas, men jag vet nu var det var.

Här är jag för 20 år sedan i England