Min underbara älskade son, han har sina svårigheter men har även en sida som ingen annan i hela släkten har. Vi vet inte var han har fått det hela ifrån.
Han älskar ha på sig slips, vilket han har haft sedan dagis. En sommaravslutning på dagis så skulle han ha slips, inget annat dög. Han fick sin slips och har haft det nu varje avslutning sedan dess. Så fort det finns tillfälle så ska han ha slips, tur att hans mamma lärde sig knyta slips som barn då hon hade en skinnslips.
Min sons pappa blir tvingad till slips på begravningar, hans farfar har väl också slips när det är något i kyrkan, men aldrig annars. Hans morbror vägrar slips så mycket det går och samma sak med hans morfar.
Nu i helgen var vi en tur till Gekås Ullared och då fick han för sig att köpa sig en fluga. Han fick sin fluga och har nu haft den på sig igår när han gick till skolan. Skjorta och fluga var vad han hade på sig igår utan att det var något speciellt denna dag. Jag älskar när han har självförtroende nog för att klä sig som han själv vill, men det är inte alltid han har det men när han känner sig stark nog för det så älskar jag att han inte är som andra barn. Hade någon sagt något dumt till honom igår om flugan så hade han inte haft den på sig hela dagen, för han är känslig för det. Men det gick bra och han har redan önskat sig fler flugor samt att han köpte sig en tomteslips igår
Jag blir så trött på vissa människor som bara kan se sig själva och vad dom själva gillar.
Att dom få gångerna man träffas kan man inte få höra, oj vad mycket du har gått ner, vad duktig du är. Vad fint ni har fått det nu när ni fått renoverat och nya möbler. Inte ett enda ord! Ska det pratas så ska det handla om personen själv och tycker man inte riktigt samma som personen så ses man ner på. För personen är den enda personen som har rätt i det hela.
Jag har tröttnat och det rejält, för under alla dessa år jag har mått dåligt i depressionen så har jag inte fått frågan Hur mår du? Inte en enda gång har frågan kommit på 11 år. Vad gör du på dagarna? Osv ...
Utredningen på min son är klar och vi har nu fått veta två saker.
Det ena är att han behöver en extra person med sig i skolan vilket gör oss glada för han ligger efter så mycket och behöver mer hjälp än vad han redan får. Dock så kan rektorn säga nej till det men det hoppas jag verkligen inte. Vi ska snart ett möte om det hela och jag kommer inte gå med på något annat än att han får sitt stöd.
Det andra är att skolspykologen har gjort den utredningen hon kan men det ger oss inget resultat alls om vad för diagnos min son har. Det ska vidare till BUP som kan neka en ytterligare utredning.
MEn vad hon kan säga nu är att han kan ha ADHD och Autism, båda eller ena. Vi har hela tiden trott att detta var den slutliga utredningen men icke.
Men det viktigaste just nu är att skolpsykologen anser att han behöver hjälp av en extra person i klassen och bilder som hjälper honom så han vet vad han ska göra. För oftast så kan han inte ta in en massa information på en gång. Så när man ska be honom om att göra något så är det en sak åt gången som gäller. Så en massa info på en gång fungerar inte. Så det känns skönt att den biten är klar så han äntligen kan känna att han är duktig i skolan. Så måtte rektorn stå på hans sida nu.
En diagnos är inte viktig egentligen, men jag har nästan hela hans liv känt av att han är annorlunda då jag har jobbat på daghem i över 10 år och haft att göra med barn i alla åldrar. Har även varit på fritidshem en del så jag vet att han inte är som andra barn.
MEN hur min son än är så älskar jag honom så att det gör ont i mig så en diagnos kommer inte att ändra min kärlek till honom. Utan snarare ge mig mer förståelse för hur han fungerar och varför.
Ja här bloggas det ju inte alls ... har varken haft lusten eller orken till det. Men jag sköter min viktnedgång i alla fall och det är ju huvudsaken.
Den 17 oktober så vägde jag 96,3 så jag är äntligen under 100kg och lägre ska det bli.
Den dåliga motivationen till att röra på mig finns tyvärr kvar men jag sköter mig med vad jag får äta och inte. Jag följer dietisten råd fullt ut och har inte avvikit en enda gång.
Men nu på senare tid så har jag känt mer sug efter godsaker och det har varit tufft men jag har sysselsatt mig och gjort allt för att tänka på annat.
Min största sysselsättning har faktiskt varit att skapa kläder till spelet The Sims 4 som nyligen kom. Har inte sysslat med det tidigare men ville lära mig och jag fixade det så pass bra att jag har fått mig en titel på en väldigt stor sajt TSR, där man kan dela med sig av sina skapelser och folk laddar ner. Så jag är numera en "Select Artist" nästa steg är "Featured Artist" som får betalt för det dom gör. Men dit kommer jag förmodligen inte, inte än på länge i alla fall. Men det har hjälpt mig att tänka på annat än att tugga på en massa. Så jag är en av få som får sina verk på första sidan, SegerSims kallar jag mig.
Ja detta kanske inte var så spännande för er som inte spelar sims men jag har mer att berätta om.
Häromdagen träffade jag läkaren som håller på med överviktiga och han var riktigt imponerad av att jag har gått ner såpass mycket som jag har gjort, 26,4kg sedan 9 maj. Det får mig att undra om andra patienter inte tar det hela på allvar när dom väl får denna hjälp och stöd.
I måndags så fyllde jag år och det var ju mindre kul att ha kalas utan att kalasa själv. Barnen ville ju ha fika så vi köpte det, min bror och pappa kom över och jag satt och kollade på när dom mumsade i sig. Jag varken åt eller drack just då. Jag hade mitt bubbelvatten men jag drack inte ens det. Jag har mina bestämda mattider så jag ville hålla mig till dom.
Idag är det Halloween och då ska dom mumsa igen och det kan bli tufft då jag suktade efter godsaker i morse när vi handlade. Men blir det för tufft så får jag gå ifrån och sätta mig och skapa sims kläder istället.
Vi har tänkt att kolla på lite Halloween aktiga filmer ikväll och till min stora förtret så kom jag nyss på att Idol är ju idag. Jag har aldrig följt Idol som jag har gjort denna omgång och då har jag bara sett sedan livsändningarna startade. Ett litet tag innan dom började så träffade jag och min sambo på en gammal vän på ICA Maxi som berättade att hennes dotter Josefin Myrberg hade fått ett besök från Peter Swartling på skolan och som hade gett henne en guldbiljett till Sthlm. Så det var ju givet att jag skulle titta på programmet, och jag har inte sett Josefin sedan hon gick på dagis.
Jag och hennes mamma började umgås när min äldsta dotter och Josefins äldre syster gick på dagis tillsammans och blev kompisar. Sedan kom Josefin och jag fick min andra dotter och vi började gå på öppna förskolan tillsammans, så man har ju en del foton på henne i gömmorna, men där får dom dock stanna. Sonen vill se dom så klart då han nu tycker att Josefin är hur grym som helst. Veta att Josefin bor alldeles i närheten och att hon har gått på samma dagis och skola som honom. För honom är det ju nästan som att han känner henne. Han älskar själv musik och sjunger flera gånger om dagen och har gjort så sedan 3 års ålder, så vem vet, en dag kanske han är på tv.
Jag får hålla med sonen att Josefin är hur grym som helst och missa henne ikväll vill jag inte men jag får spela in det helt enkelt så får det bli Idol i morgon, men slänga iväg några sms på att rösta kan jag i alla fall göra.
Jag har en sak till jag vill skriva om men det får bli i ett annat inlägg.
Ja bloggandet har ju stannat av tyvärr och lika så min viktnedgång....
Jag har inte gått upp i vikt som tur är men mer än så är det väl inte. Jag kom nyss från dietisten och fick då väga mig.
Min vikt idag är 99,9kg ... hur löjligt är inte det? Visst det är mindre än för 3 veckor sedan, men jag hade inte ätit frukost förrän nu så nu väger jag väl 100kg och lite till ... Jag längtar tills när jag är under 100 och det ordentligt.
Men jag har mig själv att skylla, jag har blivit en soffpotatis efter semestern och jag bara måste få igång min motivation till motion igen.
Idag ska jag äntligen få börja med att äta middag och börjar jag inte med motionen nu så lär jag nog nästan gå upp till nästa gång.
Min sons pappa blir tvingad till slips på begravningar, hans farfar har väl också slips när det är något i kyrkan, men aldrig annars. Hans morbror vägrar slips så mycket det går och samma sak med hans morfar.
