Jag har en stor tegelmur framför mig, och vart jag än vänder och vrider på mig så finns den där, ända sättet att komma ifrån den är att ta mig över den. Problemet är att det går inte. Jag har redskapen och vet hur men det går bara inte.
Att starta denna bloggen är ett av redskapen, att sluta med coca colan är en annan. Ha en crosstrainer som samlar damm gör ju ingen nytta. Stavar att gå med finns, men används sällan.
Tid finns det massor utav, då jag är sjukpensionär.
Men ursäkter finns det betydligt mer av, flera tusen.
Idag är min ursäkt att det är 1 år sedan idag en väldigt betydande person för mig dog.
Jag vill så gärna över muren och jag hoppas att jag är på god väg nu med att ha skapat bloggen, och framför allt läser andra viktbloggar.
Det var ett tag sedan jag vägde mig och det var under hösten och då vägde jag 120kg så jag tror jag väger mer nu. Men jag vill inte väga mig, då det är jobbigt att se hur mycket jag har gått upp.
Men för att lyckas ta mig över muren så måste jag väga mig och inse fakta hur mycket jag egentligen väger.
Så det ska bli mitt nästa steg upp på muren, väga mig!
Känslan du beskriver får mig att minnas hur det kändes när jag vågade ställa mig på vågen för ett drygt år sedan. Det var inte bara vågen som fick sig en törn. Min själ fick det också och jag kommer aldrig att glömma den känslan. Det kändes som att jag aldrig skulle kunna ta mig därifrån. Idag vet jag att det går även om det har tagit sin tid. Det får lov att göra det. Man går inte ner 10 kg på 10 sekunder, även om man ibland skulle vilja. Bara att ha kommit till insikt om att något behöver göras är ett första steg i rätt riktning. Sedan tar man det i "baby-steps". Vissa dagar är lättare än andra så var inte för hård mot dig själv.
SvaraRadera