Ätstörning?

Man måste nog säga att jag har en slags ätstörning. Under mina första 30 år så var jag smal som en pinne och åt som en mygga. 167 cm lång och vägde 54 kg.
Då under hela mitt liv så fick jag jämnt höra att jag var så smal, vilket var jobbigt att höra så jag gjorde mitt bästa att äta mig tjock. Men det gick inte, och inte konstigt det, då jag aldrig åt frukost, lunchen syntes knappt på tallriken, och samma sak med middagen. Jag hade alltid minst mat på tallriken jämn fört med andra men lyckades alltid vara den som var färdig sist. I värsta fall så hade andra redan ätit en andra portion.

Jag var aldrig ett fan av mat och är egentligen inte det idag heller trots övervikt.

Skolsyster och min mamma försökte få mig att äta frukost och det utan resultat. Idag vet jag orsaken, vilket får bli ett annat inlägg.

För 10 år sedan rasade mitt liv samman och jag var gravid och jag sökte tröst med att äta socker och snabbmat. Tröstätandet gjorde mina kostvanor ännu värre. Godiset ersatte maten nästan helt, då jag aldrig var hungrig efter allt sött jag ätit. Vikten ändrades så klart både pga godiset och min graviditet. Efter graviditeten fortsatte jag på samma spår.

Tillslut fick jag psykologhjälp och efter några års terapi lyckades jag tillslut få i mig frukost och lunch och sedan middag. Men tröstätandet har inte slutat och när jag äter middag så är portionerna stora.

Godis och Coca Cola varje dag ökade självklart vikten, och i allt detta så rörde jag mig aldrig, satt stilla hela dagarna och tuggade. Mitt tröstätande har blivit ett sockerberoende ...

Jag inledde inlägget med att jag har en slags ätstörning, efter att ha läst igenom det jag skrivit inser jag att det inte stämmer, jag har en ätstörning.