Operation!

Jag mår illa och känner mig knäsvag. Händerna darrar och magen vänds ut och in på mig. Mina tankar fladdrar och flackar omkring och jag kan inte koncentrera mig alls. Att få ihop detta inlägg blir ett under.


I söndags ringde min pappa och berättade för mig att min mamma skulle opereras på måndag alltså igår. Ingen direkt förvarning här inte men jag fick bara ta det. Det var ingen liten operation heller en bit av ena lungan ska ut och under operationen skulle dom även se om det behövdes ta mer än så.

Så igår dagen var jobbig då det verkade ta en himla tid tills det blev klart.

En snabb uppdatering så har jag ingen bra relation till min mamma och detta har ju ställt till med kaos i mitt huvud vilket inte är konstigt.

Jag har nu beslutat mig för att besöka henne idag ihop med min pappa och jag vet inte ännu hur mycket av lungan som togs bort så det oroar mig. Att träffa min mamma oroar mig. Att se slangar och skit oroar mig, har svimmat för mindre .... Trodde vi skulle åka nu men jag får vänta ett litet tag till då det inte är besökstid ännu. Pratade just med min pappa om det som samtidigt kläckte ur sig att vi får skynda oss dit då kärringarna snart står på kö....

Hjälp! Jag är inte redo för att träffa hennes väninnor eller andra släktingar heller. Det blir för mycket för mig just nu....

Jag som får stressmage hur lätt som helst fixar inte allt detta och jag vill bara smälla igen dörren och låsa alla lås och dra ner i fönsterna och stänga av mobilen och lägga mig i sängen med kudde och täcke över huvudet ...
Men pappa har säkert redan berättat att jag ska komma så jag kan inte dra mig ur för då kommer ju skuldkänslorna in och dom kan jag inte leva med heller.

Sedan tror jag att jag skulle ångra mig om jag inte åkte för hennes sjukdomshistoria verkar bara bli värre och värre då dom ännu inte vet vad som är fel. Men det är förmodligen cancer ...

Vi har varit ifrån varandra i 10 år nu och det har varit tufft och jag har nyss slutat att älta allt och att hata henne. Ja jag har hatat henne, hemskt men sant men för ca 1 år sedan började hatet långsamt att släppa men jag är inte redo för en relation med henne och kommer kanske aldrig att bli. Men att undvika att möta henne nu när hon är så sjuk kan jag få ångra resten av mitt liv.

Så jag ska snart dit om jag så ska skita på mig av stressen. Men alla andra håller er undan för en stund är ni snälla ....