Under uppesittarkvällen med bingolotto kollar jag läget på Facebook ser då att en gammal klasskompis fått ett tråkigt besked under kvällen då dennes bästa vän gått bort. Tröstar så klart med att skicka styrkekramar. Får då veta att det är en gemensam klasskompis som gått bort.
Detta var egentligen inte oväntat men det slår hårt mot en. Fällde så klart några tårar som jag även fick när jag insåg att en annan klasskompis nyligen avlidit.
Jag stod ingen av dem nära men det är ändå 2 stycken som man har vuxit upp med i många år. Så att bli ledsen för dom är inte konstigt alls.
A.J som nu lämnat oss var en person som inte umgicks med samma sort personer som jag gjorde. Jag var ju långt ifrån en tuffing som man kan säga att A.J var. Men trots det så pratade vi ibland och jag kände mig omtyckt. Jag tyckte självklart om A.J med trots våra olikheter.
För ca 8 år sedan så fanns A.J för mig. Min sambo var borta på jobb i närheten av där A.J bodde, alltså långt ifrån där jag bor. Vi pratade lite på Facebook, MSN messenger och mail. Jag hade själv nyss varit där med min sambo och vi pratade om hur det var där. Jag mådde dåligt av att klara mig själv under 2 veckor då jag mådde betydligt sämre än vad jag gör nu. A.J stöttade mig då och det betyder väldigt mycket för mig. Personen jag skulle trösta tidigare ikväll fanns faktiskt för mig också då vid den tiden och har funnits för mig fler gånger.
Jag har alltid tyckt att vår klass har haft en bra sammanhållning trots olika gruppindelningar. Men jag tror att jag är en av få som faktiskt fungerade med alla på något sätt. Och forfarande kan prata med dom flesta fortfarande. Men detta är min bild av det hela, andra kan ha en annan.
Men jag måste säga att jag trivdes i min klass och har många gånger känt saknaden av dom alla.
Men nu är det A.J som saknas och verkligen inte bara av mig utan av sina barn, familj och vänner.
Det är julafton och igår lämnade en klasskompis till mig jordelivet på tok för tidigt.
A.J har lämnat ett avtryck hos mig och jag hoppas att vi en dag kommer att ses igen i Nangijala.
Det var ett tag sedan jag spelade FarmHeroes som är ett facebookspel och nu när jag skulle göra det så ser jag ett namn bland spelkompisarna. Ett namn som jag inte har sett spela på ett bra tag. Nu vet jag varför.
Min kära klasskompis N, gick bort för lite mer än 1 månad sedan. Det gör riktigt ont i mig trots sedan mellanstadiet fått veta att N.inte skulle leva så länge. Men N.levde på övertid och det gladde mig för trots sin sjukdom så tror jag att N.levde livet fullt ut.
Mitt största minne från skolan var att N. väldigt ofta motade in mig i ett hörn med sin permobil där jag hade mitt skåp i högstadiet. N. gillade att retas med mig en hel del. Och N.var omtyckt av klassen då alla, speciellt killarna i klassen hjälpte honom så fort vi var någonstans och det var svårt att ta sig fram.
Men jag har även några minnen från efter skoltiden, som under våra klassträffar så pratade vi en del och en gång fick jag hjälpa till på toaletten. Men det var inget konstigt med det, det var N. som behövde lite hjälp.
När jag jobbade på dagis så såg jag plötsligt N.ute på gården och jag blev så klart tvungen att rusa ut och hälsa. Det visades sig att N. hade fått barn, en dotter ett år yngre än min ena dotter och dom båda hade fått samma namn. Gången innan vi träffades var på en klassträff och då väntade jag min dotter. Det finns minnen från den klassträffen med då jag fick åka med i hans buss till ett uteställe.
Jag nämnde för en annan klasskompis om att N.fått barn då jag var så glad för det. Denna klasskompis som jag förövrigt inte har någon som helst kontakt med, inte ens på FB slänger ur sig: :Va kunde N.det? och skrattade, vidrigt tyckte jag då.
Även om vi aldrig var vänner utanför skolan så blev vi båda alltid lika glada när vi väl sågs. Jag slängde mig alltid runt halsen på N. och gav en kram även om N.inte kunde ge någon tillbaka så vet jag att N.var minst lika glad att se mig. Jag till och med sprang in på ett bageri där N.s mamma jobbade för att krama och hälsa när jag såg N. där.
Så att nu få inse att N. nu inte finns med oss längre så gör det ont, men samtidigt så har man vetat om att detta skulle ske. Det var N. som gav sig fan på att överbevisa läkarna med att leva så länge som möjligt fullt ut.
N.har på FB ett citat "Jag är inte som alla andra, Jag är mig själv"
N. var en grym och stark person, tänk om jag hade kunnat vara hälften så stark som N. var.
Ja då har man gått ner i vikt igen. Jag var hos dietisten i morse och fick så mycket beröm, samt en uppmaning om att jag borde röra mig även om jag går ner utan motionen.
-2,4kg sedan sist och jag är hur glad som helst över det.
Fick veta två saker och det är att dom är mer än nöjda med min viktnedgång och att jag verkar ha en väldigt bra ämnesomsättning eftersom det går så bra trots att jag inte rör på mig.
Så en liten klapp på axeln till mig själv om jag får säga så.
Ärligt talat vet jag inte hur jag ska börja detta inlägget för jag är så arg så jag kokar och det på mer än en person.
Förra måndagen kom ju sonen hem alldeles upprörd under skoltid och utan sin jacka. Han hade blivit slagen av några elever därav en som går i hans klass.
Idag ringde han hem lika uppriven och berättar om att två av dessa elever var på honom igen. En av dom gör något mot honom i stort sett varje dag.
Jag väckte min sambo (jobbar natt) och vi åkte till skolan, dessvärre var där bara vikarier. Men vi gick till en som är inblandad i sonens situation. Så vi har nu fått göra en anmälan till en trygghetsgrupp som finns på skolan. Vi fick även veta mer om varför beslutet om extra stöd till sonen inte blev som tänkt. Den tillfälliga rektorn VILL INTE TA BESLUTET!
Vi ringde henne och hon anser att han inte bara kan få en egen person som stöd för klassen behöver stöd. Sedan är sonen för gammal för att få en ... och hon tycker inte att hon ska ta beslutet för hon är ju bara tillfällig rektor.
Vi åkte direkt till Göteborgs Stad för att få prata med rektorns chef, som dessvärre satt i möten hela dagen. Och nu väntar vi bara på att personen ska ringa.
Vi har fått nog nu, hur mycket ska ett barn behöva få utstå? När ska han få känna att skolan bryr sig om honom?
Jag är så arg och frustrerad på både den tillfälliga rektorn och på detta barn som inte bryr sig om vad hen gör mot min son och andra. Det värsta är att dennes förälder inte bryr sig då vi har även försökt att prata med denne. Är helt talat helt likgiltig när vi undrar om denne har pratat med sitt barn .
Med mitt förra inlägg så ville jag i alla fall säga att jag önskar att jag hade kunskaperna kvar att kunna skapa min egna blogg från scratch. Html kunskaperna finns kvar, i alla fall det mesta men det dynamiska som Jacascripten är inte så mycket kvar av i minnet, Jag hann bara lära mig grunderna och nu vet jag inte vad som gäller och inte i kodningen.
Men jag önskar att jag hade dom för att få bloggen som jag vill.
Vad gör man när man inte kan sova?
Blogga!
Jag är aptrött men tankarna far omkring och jag känner mig konstigt pigg.
Jag började fundera på om jag ska göra klart bloggens utseende imorgon. Ju mer jag tänker på den desto mer missnöjd blir jag över den. Svart är på tok för deprimerande för att rasa min blogg. Så det blir till att leta efter en ny mall till den imorgon. Och det är inte kul alls då det kan ta en hel dag innan jag kan bli någorlunda nöjd.
För ca 12 år sedan så hade jag just avslutat komvux där jag hade läst webbdesign i 2 år. Jag älskade det och hade mer än gärna fortsatt men min dåvarande sambo ville inte att jag skulle ta lån för att kunna göra det. så jag fick helt enkelt söka mig ett jobb jag inte ville ha.
Detta arbete förändrade mitt liv för all framtid och det på både gott och ont.
Flera personer där ställde till det för mig och en av dom är en av dom personerna som borde ha stöttat mig mest. Men personen valde att föra sitt egna 3: de världskrig mot mig. Inte ens den dagen jag bröt ihop på arbetstid fick jag något stöd. Det knäckte mig. Har inte arbetat sedan dess och under det första halvåret så fick jag fortsätta att utstå detta 3: de världskrig.
Men det var inte bara elände på detta arbete för jag lärde även känna min nuvarande sambo där, och han har stöttat mig hela vägen.
Vad vill jag med detta inlägget då? Ja det börjar jag med undra då det verkar som att jay bara svamlar på. Den röda tråden i det hela måste ju vara att det jag svamlat om leder mig lätt in på nytt spår.
Jag känner mig så himla lurad och jag tror att många med mig känner som jag eller åtminstone förstår vad jag menar.
Här har man växt upp med helylle pappan Dr. Huxtable, alltså Bill Cosby på tv. Man älskade programmet på alla möjliga sätt. Han var en rolig pappa som fanns för sina barn och man ville vara en del av hans familj. Man ville att ens egna familj var den familjen.
Men nu känner jag mig så himla lurad och äcklad av det hela. Helylle pappan är ju ett riktigt svin, en snuskgubbe. Visst man ska inte tro på allt man läser men dessvärre tror jag på detta då han har gjort en väldigt konstig intervju nyligen där han vägrar säga något om det hela och sedan säga till reportern att inte ens visa denna intervju när han säger att han inget vill säga om dessa anklagelser. Bara den grejen är ju hur skum som helst.
Hollywood vaknade idag upp med att Bill Cosbys Stjärna på Walk on fame har blivit vandaliserad, med att någon skrivit Rapist några gången på den. Det är inte okej men om det hela stämmer så förstår jag mycket väl.
Det bästa för honom nu är väl egentligen att åtminstone neka till det hela om det nu är så att han inte har gjort det. För som han beter sig just nu så verkar han väldigt skyldig och det har faktiskt gett mig mardrömmar.
Drömde en dröm om något helt annan än honom men plötsligt i drömmen dök han upp på gatan och jag försökte passera honom med att gömma mig bakom en massa olika saker som butiker hade ute för försäljning. Först blev jag glad över att se honom men kom på vad han hade gjort och jag ville inte bli hans nästa offer. Det var allt om honom i den drömmen.
Är han oskyldig så hoppas jag verkligen att han säger det och visar det så jag kan få tillbaka helyllepappan jag har växt upp med.
Deppigt var det innan och deppigare blev det igår.
Fick ett samtal från skolpsykologen om att mötet med rektorn blir inte av då vi skulle få veta om sonen ska få ett extra stöd. Rektorn är delvis sjukskriven och kommer inte vara på skolan. Men det är bestämt att det ska bli en extra pedagog i klassrummet för hela klassen.
Där bröt jag ihop totalt, sonen behöver en egen, det tycker ju även skolpsykologen. Men skolan gör som dom vill tyvärr. Sonen behöver hjälp nästan hela tiden då han inte kan koncentrera sig på vad som sägs framme vid tavlan. När dom sedan ska jobba så har han ingen aning vad han ska göra.
Rasterna mår jag illa av att tänka på. Han blir indragen i allt möjligt och får så klart skulden för det. Han har svårt att förmedla vad som hänt och dom vuxna vägrar att lyssna på honom. Jag vet inte hur många gånger detta har hänt honom nu och senaste gången var tidigare i veckan. Han sprang hem utan sin jacka efter lunchen och var helt uppriven. Han hade blivit slagen och en vuxen hade hållit fast honom då denne ansåg att han var den som bråkade.
Han litar bara på en vuxen på hela skolan då han har blivit sviken av dom vuxna sedan start. Och nu ska denne lärare gå på pappaledighet.
Konstigt men sant så fick vi post i morse (lördag) och det var papper på det hela. Det står att skolan ska se till att han når upp till målen när han går i 6:an Men vad jag vet så tror skolpsykologen att han förmodligen inte kommer att klara det, därför behöver han en egen vuxen person hos sig. Men hur dom funderar kan man ju undra då dom säger att det ska bli extra stöd till klassen och att han ska uppnå målen. Jag kan inte förstå hur det ska gå till ....
Vi har mjäkat med skolan sedan sonen gick i 0:an han går nu i 4:an samt har gått om 1 år. Han har fått göra 2 utredningar ändå har han aldrig nått upp till målen. Han har haft det väldigt tufft med kompisar och har nu fått sig en ny plågoande som slår på honom i stort sett varje dag. Han hade en annan innan som fick flytta och nu under hösten kom en ny ...
Men nu är det slut på mjäkandet kan jag säga för vi kommer att överklaga detta beslutet. jag hade tänkta börja och njuta denna december av att julen är på gång. Jag brukar inte kunna det, men iår hade jag bestämt mig för det. Ack vad jag bedrog mig ...
Bloggens utseende borde vara klart vid det här laget, men jag är inte på humör. Det har varit tufft dom sista dagarna och en del handlar om sonen som kom hem upprörd från skolan härom dagen. Han har fått en plågande efter sig i skolan och min son som har svårt att återberätta hela händelsen blir rätt uppriven. Vi har tagit tag i det hela och sonen mår bättre. För nu i alla fall, förhoppningsvis så får han sitt extra stöd i skolan väldigt snart.
Men sedan grubblar jag mycket på saker omkring mig och det gör mig så deprimerad. Jag är väldigt ensam och två underbara tjejer sträckte ut sina händer till mig i somras vilket gjorde mig så väldigt glad. Men jag tog inte emot dom som jag borde ha gjort. Vi pratar via Facebook då och då och inget mer än så. Jag ville skynda långsamt vilket dom båda godtog. Jag vill börja träffa dom men det känns så jobbigt då jag inte är den personen jag en gång var. Jag vet inte ens vem jag är. Samtidigt som jag bara vill här ifrån så är jag livrädd för livet där ute.
Jag känner mig inte omtyckt och världen verkar inte ens sakna mig. Det finns personer som aldrig frågar mig om hur jag har det och mår. Jag har stött på det några gånger nu på en väldigt kort tid och från olika personer. Inte dessa 2 tjejer jag nämner ovan. Detta får mig att undra om någon ens bryr sig och saknar mig eller ens tycker om mig.
Detta inlägg får man ta som man vill och varför jag säger så är pga ett inlägg jag skrev i somras om att jag inga vänner har och att dom få jag har haft försvann när jag blev sjuk. Jag fick då höra från min en gång bästa vän som jag hoppades i somras att hon ville träffas igen. Med det inlägget i somras hoppades jag på att hennes utsträckta hand skulle komma.
OM DEN GJORDE! En rak höger fick jag och den svider fortfarande. Jag fick höra att jag själv hade valt bort mina vänner bla henne. Det svider fortfarande men samtidigt är jag glad över att ha fått se den sidan av henne. Varför hon sa detta är för att jag inte kunde vara hennes vän och ge henne stöd för att hon mådde lite dåligt just då. Men jag kunde inte för jag hade brutit ihop totalt och kunde inte ta hand om mig själv och inte ens mina barn. Blev ju även inlagd under en helg. Så hur kan man säga att jag valde bort mina vänner? Att vara sur för det i 11 år är hur långsökt som helst. Hon hade nog längtat efter att få ge igen.
Jag har tänkt en del på detta hon gjorde mot mig dom senaste dagarna och börjat undra om det var jag som gjorde fel. Men jag kommer inte på hur för hur ska jag ha gjort detta med vilje? Jag hade bara en som stöttade mig under dessa 11 år, min sambo. Inte ens min familj eller släkt fanns där. Och bara det sänker en och det djupt.
Men jag är starkare nu men samtidigt så osäker och rädd. Livrädd för vad folk tycker om mig är nog det jobbigaste. Vilket får mig att tänka på när jag gick på terapi så ville dom att jag skulle börja med gruppgympa med andra patienter. Första gången så satt jag utanför tillsammans med terapeuten och stor tjöt halva lektionen. Jag var livrädd för att gå in.
Som nu jag är livrädd för vad andra ska tycka om mig. Dom få jag pratar med ibland är långt ifrån intresserade av mig. Och då menar jag inte dessa två tjejer jag nämner ovan och verkligen inte min nyfunna släkting som jag ska blogga mer om så småningom.
Hon gick inte vidare till finalen idag men jag vet att det var inte sista gången vi såg henne.
Hennes mamma har delat ett inlägg på FB där Peter Swartling säger att "det är hon som är stjärnan" av dom 3 som sjöng igår och att "hon kommer ha en karriär".
Lycka till i framtiden Josefine Myrberg,
du är en riktig grym artist. Jag tänkte dela med mig av gårdagens låtar men Blogger och Youtube vill inte samarbeta med just dom, kan vara för att dom inte legat där så länge... Det är den första låten med henne som fick mig att rysa.
Jag kommer ändra bloggens utseende och det kan bli lite rörigt, men det behövs lite förnyelse känner jag trots att jag älskar den som är nu. Jag har velat göra något nytt under ett tag men inte hittat en bra mall. Igår kollade jag i en ny släktings blogg och blev sugen på att leta upp en ny mall och jag tror att jag har hittat en äntligen Den nya släktingen är en som har samma hobby som jag, släktforskning så det känns alltid lite kul att stöta på lite nya släktingar. Om jag har räknat ut detta rätt så är han syssling till min mamma men han är 1 år yngre än mig. Alla får ju inte barn när dom är 20 så därför blir det en sådan skev skillnad mellan dom, sysslingarna (mamma och nya släktingen) alltså. Mer om det en annan gång,
Jag glömde skriva i förra inlägget att även om Josefine Myrberg inte går vidare ikväll så tror jag att hon är nöjd ändå för vi kommer ändå få se mera av henne i slutändan.
Det är ju inte alltid vinnarna som det går bäst för i efteråt vad jag har förstått det hela rätt. Så åker hon ikväll så kommer vi ändå få se mera av henne på något sätt.
Alexander Bard verkar älska henne och Peter Swartling som tog med henne i programmet kommer säkerligen inte släppa henne.
Men jag hoppas verkligen att det är hon som är en av dom som går till finalen nästa vecka.
Fredag idag och med det innebär det IDOL på tv och detta känns som den mest pirrigaste fredagen då jag följt programmet.
Det är ju självklart dom 3 bästa kvar och ikväll gäller det om man ska komma till finalen i Globen nästa vecka.
Jag hejar så klart på Josefine Myrberg då jag både känner hennes mamma och att jag gillar mest den musiken hon väljer att sjunga och gör det riktigt bra. Sonen så klart älskar henne då det är hans favorit musik med.
Älskar när hon sjunger Bonnie Tylers låtar.
Ikväll så sjunger hon Shake it off med Taylor Swift och Can´t get you out of my head med Kylie Minouge. Taylor Swift låten vet jag inte vilken det är men kommer säkert känna igen den. Kylie Minouge älskar jag och även låten så jag tror det kan gå riktigt bra ikväll.
Röstar gör jag så klart även om jag egentligen inte brukar rösta på sådant här, ser egentligen inte ens på idol. Men Josefine är värd vartenda krona.
Delar med mig av en av mina favoritlåtar med Josefine ...
Min viktblogg innehåller inte så mycket om min vikt numera, men jag går ner. Jag vägde för över en vecka sedan 93,9 och jag antar att jag har gått ner mer än så nu.
Jag har överlevt ett ytterligare kalas med att inte stoppa i mig ett enda dugg. Och ett kalas till är på ingång samt julen.
Jag har diskuterat julen med dietisten så den kommer inte bli några som helst problem. Det blir 2 hela skinkmackor på vörtbröd under hela julen och lite viktväktarkorv och ägg ungefär. Brukar inte äta så mycket mer än så. Syltan och rödbetssalladen hoppar jag över samt julmusten. Julmusten kommer bli tuff att avstå speciellt när jag vill ha den till skinkmackan, men detta gäller en jul och inte hela livet. Jag kunde haft mitt 3 månaders pulver istället och det hade varit värre. Mat och godsaker är inte allt, även om det faktiskt var så för ett år sedan. Men jag vinner på det hela i längden.
Att bli kramad av min sambo när han säger -Du har verkligen blivit smalare! Det gör min dag!
Att kunna sitta skräddare i soffan i över en timme utan att få ont är helt underbart, när jag började på min resa kunde jag inte sitta skräddare alls då benen var för feta.
Jag är riktigt lycklig över att ha fått denna chansen och jag tar den verkligen på allvar.
Att läsa i Aftonbladet om andra som kämpar med sin vikt stärker mig faktiskt ännu mer att vilja kämpa. som denna Aftonbladet länkade till. Personen har gått ner 18 kilo dock står det inte under hur lång tid, men jag har gått ner 28,8 kilo på 6 månader och mer ska det bli.
Min underbara älskade son, han har sina svårigheter men har även en sida som ingen annan i hela släkten har. Vi vet inte var han har fått det hela ifrån.
Han älskar ha på sig slips, vilket han har haft sedan dagis. En sommaravslutning på dagis så skulle han ha slips, inget annat dög. Han fick sin slips och har haft det nu varje avslutning sedan dess. Så fort det finns tillfälle så ska han ha slips, tur att hans mamma lärde sig knyta slips som barn då hon hade en skinnslips.
Min sons pappa blir tvingad till slips på begravningar, hans farfar har väl också slips när det är något i kyrkan, men aldrig annars. Hans morbror vägrar slips så mycket det går och samma sak med hans morfar.
Nu i helgen var vi en tur till Gekås Ullared och då fick han för sig att köpa sig en fluga. Han fick sin fluga och har nu haft den på sig igår när han gick till skolan. Skjorta och fluga var vad han hade på sig igår utan att det var något speciellt denna dag. Jag älskar när han har självförtroende nog för att klä sig som han själv vill, men det är inte alltid han har det men när han känner sig stark nog för det så älskar jag att han inte är som andra barn. Hade någon sagt något dumt till honom igår om flugan så hade han inte haft den på sig hela dagen, för han är känslig för det. Men det gick bra och han har redan önskat sig fler flugor samt att han köpte sig en tomteslips igår
Jag blir så trött på vissa människor som bara kan se sig själva och vad dom själva gillar.
Att dom få gångerna man träffas kan man inte få höra, oj vad mycket du har gått ner, vad duktig du är. Vad fint ni har fått det nu när ni fått renoverat och nya möbler. Inte ett enda ord! Ska det pratas så ska det handla om personen själv och tycker man inte riktigt samma som personen så ses man ner på. För personen är den enda personen som har rätt i det hela.
Jag har tröttnat och det rejält, för under alla dessa år jag har mått dåligt i depressionen så har jag inte fått frågan Hur mår du? Inte en enda gång har frågan kommit på 11 år. Vad gör du på dagarna? Osv ...
Utredningen på min son är klar och vi har nu fått veta två saker.
Det ena är att han behöver en extra person med sig i skolan vilket gör oss glada för han ligger efter så mycket och behöver mer hjälp än vad han redan får. Dock så kan rektorn säga nej till det men det hoppas jag verkligen inte. Vi ska snart ett möte om det hela och jag kommer inte gå med på något annat än att han får sitt stöd.
Det andra är att skolspykologen har gjort den utredningen hon kan men det ger oss inget resultat alls om vad för diagnos min son har. Det ska vidare till BUP som kan neka en ytterligare utredning.
MEn vad hon kan säga nu är att han kan ha ADHD och Autism, båda eller ena. Vi har hela tiden trott att detta var den slutliga utredningen men icke.
Men det viktigaste just nu är att skolpsykologen anser att han behöver hjälp av en extra person i klassen och bilder som hjälper honom så han vet vad han ska göra. För oftast så kan han inte ta in en massa information på en gång. Så när man ska be honom om att göra något så är det en sak åt gången som gäller. Så en massa info på en gång fungerar inte. Så det känns skönt att den biten är klar så han äntligen kan känna att han är duktig i skolan. Så måtte rektorn stå på hans sida nu.
En diagnos är inte viktig egentligen, men jag har nästan hela hans liv känt av att han är annorlunda då jag har jobbat på daghem i över 10 år och haft att göra med barn i alla åldrar. Har även varit på fritidshem en del så jag vet att han inte är som andra barn.
MEN hur min son än är så älskar jag honom så att det gör ont i mig så en diagnos kommer inte att ändra min kärlek till honom. Utan snarare ge mig mer förståelse för hur han fungerar och varför.
Ja här bloggas det ju inte alls ... har varken haft lusten eller orken till det. Men jag sköter min viktnedgång i alla fall och det är ju huvudsaken.
Den 17 oktober så vägde jag 96,3 så jag är äntligen under 100kg och lägre ska det bli.
Den dåliga motivationen till att röra på mig finns tyvärr kvar men jag sköter mig med vad jag får äta och inte. Jag följer dietisten råd fullt ut och har inte avvikit en enda gång.
Men nu på senare tid så har jag känt mer sug efter godsaker och det har varit tufft men jag har sysselsatt mig och gjort allt för att tänka på annat.
Min största sysselsättning har faktiskt varit att skapa kläder till spelet The Sims 4 som nyligen kom. Har inte sysslat med det tidigare men ville lära mig och jag fixade det så pass bra att jag har fått mig en titel på en väldigt stor sajt TSR, där man kan dela med sig av sina skapelser och folk laddar ner. Så jag är numera en "Select Artist" nästa steg är "Featured Artist" som får betalt för det dom gör. Men dit kommer jag förmodligen inte, inte än på länge i alla fall. Men det har hjälpt mig att tänka på annat än att tugga på en massa. Så jag är en av få som får sina verk på första sidan, SegerSims kallar jag mig.
Ja detta kanske inte var så spännande för er som inte spelar sims men jag har mer att berätta om.
Häromdagen träffade jag läkaren som håller på med överviktiga och han var riktigt imponerad av att jag har gått ner såpass mycket som jag har gjort, 26,4kg sedan 9 maj. Det får mig att undra om andra patienter inte tar det hela på allvar när dom väl får denna hjälp och stöd.
I måndags så fyllde jag år och det var ju mindre kul att ha kalas utan att kalasa själv. Barnen ville ju ha fika så vi köpte det, min bror och pappa kom över och jag satt och kollade på när dom mumsade i sig. Jag varken åt eller drack just då. Jag hade mitt bubbelvatten men jag drack inte ens det. Jag har mina bestämda mattider så jag ville hålla mig till dom.
Idag är det Halloween och då ska dom mumsa igen och det kan bli tufft då jag suktade efter godsaker i morse när vi handlade. Men blir det för tufft så får jag gå ifrån och sätta mig och skapa sims kläder istället.
Vi har tänkt att kolla på lite Halloween aktiga filmer ikväll och till min stora förtret så kom jag nyss på att Idol är ju idag. Jag har aldrig följt Idol som jag har gjort denna omgång och då har jag bara sett sedan livsändningarna startade. Ett litet tag innan dom började så träffade jag och min sambo på en gammal vän på ICA Maxi som berättade att hennes dotter Josefin Myrberg hade fått ett besök från Peter Swartling på skolan och som hade gett henne en guldbiljett till Sthlm. Så det var ju givet att jag skulle titta på programmet, och jag har inte sett Josefin sedan hon gick på dagis.
Jag och hennes mamma började umgås när min äldsta dotter och Josefins äldre syster gick på dagis tillsammans och blev kompisar. Sedan kom Josefin och jag fick min andra dotter och vi började gå på öppna förskolan tillsammans, så man har ju en del foton på henne i gömmorna, men där får dom dock stanna. Sonen vill se dom så klart då han nu tycker att Josefin är hur grym som helst. Veta att Josefin bor alldeles i närheten och att hon har gått på samma dagis och skola som honom. För honom är det ju nästan som att han känner henne. Han älskar själv musik och sjunger flera gånger om dagen och har gjort så sedan 3 års ålder, så vem vet, en dag kanske han är på tv.
Jag får hålla med sonen att Josefin är hur grym som helst och missa henne ikväll vill jag inte men jag får spela in det helt enkelt så får det bli Idol i morgon, men slänga iväg några sms på att rösta kan jag i alla fall göra.
Jag har en sak till jag vill skriva om men det får bli i ett annat inlägg.
Ja bloggandet har ju stannat av tyvärr och lika så min viktnedgång....
Jag har inte gått upp i vikt som tur är men mer än så är det väl inte. Jag kom nyss från dietisten och fick då väga mig.
Min vikt idag är 99,9kg ... hur löjligt är inte det? Visst det är mindre än för 3 veckor sedan, men jag hade inte ätit frukost förrän nu så nu väger jag väl 100kg och lite till ... Jag längtar tills när jag är under 100 och det ordentligt.
Men jag har mig själv att skylla, jag har blivit en soffpotatis efter semestern och jag bara måste få igång min motivation till motion igen.
Idag ska jag äntligen få börja med att äta middag och börjar jag inte med motionen nu så lär jag nog nästan gå upp till nästa gång.
Suget över att blogga är inte stort just nu. Känner mig lite nere och det är inte oväntat för att vara mig.
Men det går bra med vikten då jag fortfarande går ner men problemet är att jag går inte ut och rör på mig som jag borde göra. Men jag hoppas att jag kommer igång med det igen så småningom.
Jag var hos dietisten den 21/8 och vägde då 101,3 så jag har gått ner 2,4 trots att jag hade börjat att äta frukost. Sedan vägningen har jag nu även börjat att äta lunch och det är hur gott som helst.
Men jag har en liten oro och det är för att jag tror att jag vill börja med godsaker igen. Jag har inte gjort det, men jag är rysligt sugen igen och det är jättetufft.
Så håll tummar och tår för mig att jag ska klara detta.
Igår var det upprop i skolan för sonen. Han börjar nu 4:an och det ser han fram emot. Alltid på uppropsdagen så bjuds det sedan på fika på skolgården med kulmus som spelar instrument.
Under fikat igår så kom läraren för att prata lite, sonen bad då läraren om ursäkt för att han hade varit i Auschwitz i sommar och att det fanns en massa hår och glasögon. Läraren sa att det är inget att be om ursäkt för för han vill själv åka dit och att det är bra att man gör det för att man får inte glömma vad som hände.
Varför sonen bad om ursäkt vill han inte säga men jag har en känsla av att han trodde att det inte är okej då det inte var okej med hakkorset i skolan. Men nu har han i alla fall bestämt sig för att ta med sig bitar av Berlinmuren som han köpte och visa dom för klassen. Själv ville jag inte ha en bit av muren hemma då den för mig inte är något bra. Men att sonen ville ha lät vi honom då det betydde något för honom. Han förstår ju inte allt detta ännu men att neka honom kan få honom att tappa intresset för det som har hänt. Det är ju bra att han har intresset uppe för vad som verkligen har hänt och kan sprida det bland kompisarna. Sedan har vi märkt att han är väldigt historieintresserad och det lilla som fångar hans intresse vill vi hålla vid liv.
Vi var en hel dag i Berlin och där gjorde vi en del och även träffade en riktig galning. Vi gick till Hard Rock Cafe och dom andra åt så klart och jag fotade, foton på maten finns här. Vi alla var i alla fall överens om en sak och det var att denna Hard Rock Cafe var den som såg tristast ut. Bara en massa kakel som visserligen var snyggt men som inte passade in enligt oss.
Efter maten kom så klart dagens stora överraskning .... Innan vi ens lämnade Sverige så hade jag sagt till min sambo att vi inte behöver åka till Rothenburg med en viss butik. När vi går runt hörnet från Hard Rock Cafe så ser vi min favorit butik som bara var ett måste att gå in i .... och shoppa lite ....
Käthe Wohlfahrt Har shoppat julprydnader i flera år nu fast i Rothenburg i år blev det i Berlin.
Så en julprydnad till granen blev det.
Vet inte vad denna kyrkan heter men att dom inte har satt dit ett nytt torn efter andra världskriget gillar jag då man behöver påminnas om vad som skedde då, och det på många olika sätt. Vi gick aldrig in då jag inte kändes för att trängas bland en massa folk då jag inte alltid fixar det och får panikattacker. Dom andra är inte så noga med kyrkor som jag annars kan vara.
Ja berlinmuren var ju ett måste att se och jag mitt dumma nöt har hela mitt liv trott att den gick rakt igenom Berlin men så var inte fallet utan den gick lite krokigt igenom. Här är del av den och vi står på den amerikanska sidan om den. Det fanns personer med amerikanska uniformer som man kunde fota och på ryska sidan kunde man köpa ryska vinterpälsmössor. Detta med muren var hemskt först under kriget var offren ljudar, homosexuella, handikappade, m.m Men när kriget var över var det tyskarnas tur då familjer splittrades och dom många blev fast på den dåliga sidan hos ryssarna. Folk gjorde allt för att ta sig över som att bygga sig en linbana och åka över. Dom grävde tunnlar och dom till och med tryckte ner barn i dramaten väskor för att få över sina barn.
Man kan tycka att dom förtjänade efter vad som skedde under kriget men det var inte alla som gillade vad nazisterna gjorde.Dom vågade inte säga emot då nazisterna lätt kunde död dom om dom inte gjorde som dom blev tillsagda. Och hur många som helst hjärntvättades i stort sett och många av dom var barn.
Det fanns ett museum till detta och vi gick in även jag då det såg tomt ut. Efter en stund förstod vi varför, det fanns ingen som helst luft där inne och det var som en bastu. Dom hade ställt upp fläktar men dom flesta var hur kassa som helst. vi sprang igen allt i stort sett.
Utanför vissa portar så finns dessa skyltar i kullerstenarna. Jag antar att det är för att visa att just där bodde det judar en gång.
När vi skulle lämna Berlin så var det lite svårt då det var en hel del bilar och rödljus. När vi står stilla för rött ljus så åker plötsligt en skoter upp på en trottoar för att sedan svänga till höger ner på gatan igen. Vi tänker "vilken galning". Just då tutar en bil som en galning för det som skedde ... vad händer jo skotern vänder tillbaka och ställer sig mitt framför oss och killen på skotern tittar på min sambo och skriker saker samtidigt som han ser väldigt hotfull ut. Vi blir chockade och försöker teckna att det inte var vi, som tur var så tutade den där andra bilen igen så killen på skotern tecknar om ett slags ursäkta och åker till bilen som är andra bilen bakom oss. Killen på skotern drämmer till sin näve på motorhuven och bara skriker. Vi åker lugnt där ifrån .... plötsligt blir vi omkörda av den andra bilen och efter honom kommer skotern som ställer sig framför. Folk på trottoaren börjar att reagera och en kille springer efter för nu kändes det som att nu är det allvar. Så vi antar att killen som sprang efter gjorde det för att hjälpa mannen i bilen. Nu såg vi inte så mycket men det gick snabbt över och dom körde åt varsitt håll. Men vi var lite uppskakade för hade inte bilen tutat igen så hade vi nog fått bilen bucklad. Och mina barn, speciellt sonen hade varit riktigt rädd. Så det kändes skönt att lämna Berlin denna gång.
Jag är väl den enda i blogg världen som inte har bloggat om Robin Williams död.
Jag har alltid gillat honom men man har inte suttit och tänkt på honom varje dag. Men när man väl har sett honom på film så har han ju alltid fått mig att le. Nu när man fått veta att han inte längre finns bland oss så har man insett hur stor han egentligen var. Man kan ju undra om han ens visste det själv?
Han var ju komedins Michael Jacksson, alltså the King of Comedy! I alla fall i mina ögon.
Han har gett oss alla i familjen stora minnen, sonen älskar RV (Familj på väg), döttrarna älskar Mrs Doubtfire och hos mig så älskar jag allt med honom. Min mitt bästa minne är ju så klart Mork & Mindy och det antagligen för att det var där man fick uppleva honom först. Jag älskade den serien, Nano Nano!. Den hade jag gärna sett igen då jag älskade alla hans upptåg och konstigheter som att sitta fel i en soffa.
I filmen RV som sonen älskar när den kom så hyrde vi den och nästa gång vi skulle hyra film så vägrade han gå därifrån utan att hyra den igen. Nu har vi den i hyllan och den har blivit väldigt tittad på av sonen. Han kallade filmen för bajskorvfilmen då Robin Williams ska tömma husbilen på avföring och får allt över sig. Sedan så kallade väl barnen i filmen husbilen för bajskorven. Så dess riktiga namn kan vi knappt här hemma.
Jag läste idag att Robin Williams tog inte sitt liv utan han dog av depression. Och det stämmer, det var hans depression som ställde till det och inte han själv. Man väljer inte att ha en depression utan det är en sjukdom som är tuff att leva med, jag om någon vet.
Men hur det än är så kommer han bli saknad och det finns några filmer kvar med honom i som ännu inte är släppta, men förhoppningsvis så gjorde han klart dom så man får chansen att se dom då vi kommer att sakna honom och hans filmer.
Mina inlägg kommer inte så ofta nu, jag vet. Men jag är trött och till en viss del självförvållat och en del för att jag är psykiskt trött, samt min förkylning som inte vill ge sig. Jag är alltid trött vid den här tiden på året då jag inte bara har flängt runt utan det blir så när alla är hemma och jag inte får det lugnet jag behöver. Nu är det inte så att min familj är jobbiga utan jag blir lätt trött av alla ljud bla. Så därför blir jag en nattuggla så jag får en lugn stund när alla sover. Men nu i två dagar har jag även fått gå upp tidigt.
Sonen har nu fått träffat skolpsykologen och det går bra med testerna. Dock blir det en hel del pauser då han lätt tappar koncentrationen. Inte för att jag gillar att det är så för honom så är jag glad för att psykologen ser det så det blir rätt i utredningen. Som vi har väntat på detta,och då pratar jag om flera år. Jag har sedan han var 6 år förstått att det var något med honom. I vinter blir han 11 år och har missat alldeles för mycket. Förra utredningen som gjordes när han var 7 1/2 var inte den utredningen som jag trodde att vi gjorde. Då fick vi veta att han var omogen för att gå upp i 2: an och fick gå om. Att han fick gå om förstod vi själva utan utredningen. Hans sk. lärare brydde sig inte om honom mer än att när hon kunde ringa hem och gnälla på honom. Hans klasskamrater utnyttjade honom för att få honom till att göra dumheter.
Han fick sedan börja om 1:an med en lärare som brydde sig om honom. MEN! En annan elevs förälder vägrade att inse att hens barn behövde extra stöd och ev. gå om en klass. så hen ställde till med ett helvete så det slutade med att läraren bröt ihop. Föräldern gjorde bort sig totalt med att mejla allt om anmälan hit och dit till alla föräldrar. Ingen höll med hen i det vi fick ta del av. Föräldern var hotfull inför hela klassen och många barn blev riktigt rädda och började att gråta.
Så min son förlorade en lärare som var bra för honom och det kom vikarier efter vikarier. En vikarie utmärkte sig väldigt väl. Hen såg min son som en bråkig kille. Han hade en dag råkat stöta till ett barn som då blev ledset. Så föräldrar ringde och klagade. Det hade aldrig hänt innan och aldrig efter heller. Men vi har fått kontakta flera andra barns föräldrar. efter allt deras barn har utsatt han för.
Denna vikarie som han hade då var det värsta jag varit med om. Vikarien från helvetet. En dag ringer hen och klagar på att han inget gör och kommer få hem allt som skulle göras den veckan. Sedan var det då att han hade slagit det andra barnet. Inget mer sa vikarien. Det är nu det värsta av allt sker.
Vikarien ber sonen att gå ut på skolgården och vänta på att pappa ska komma. Han stod där helt ensam i över 1 timma och ingen pappa kom. Vikarien sa aldrig något om att han skulle hämtas hem. När bamba (Matbespisningen) kom så lät hon sonen vara med i klassen igen. Sonen var upprörd när han kom hem och berättade om det. Jag slängde mig på telefonen och kontaktade rektorn. Vikarien fick gå på direkten samt blev svartlistad. Det var skönt att höra men skadan var redan skedd och min son insåg återigen att vuxna var svåra att lita på. Och det har han än idag speciellt med vikarier.
Han har idag fått världens bästa manliga lärare som finns för min son på alla plan. Han skulle aldrig anklaga honom för något utan att ta reda på hur det egentligen ligger till. Men trots att sonen känner sig trygg med sin lärare så finns det barn som fortfarande utnyttjar honom för att anklaga honom och vissa andra vuxna som vägrar att lyssna på honom. Ett bra exempel på detta finns att läsa här.
Jag älskar min son så det gör ont! Ondare gör det när vuxna på skolan inte kan se ALLA BARN, ÄVEN MIN SON!
Jag har jobbat inom barnomsorgen över 10 år innan jag blev sjuk. Jag har sett alla dess olika barn och dom alla har jag sett med samma ögon. Och då har jag jobbat med barn i alla åldrar från småbarn till fritidshem och INGEN SKILLNAD HAR GJORTS! Men jag har sett personal som inte ser barnen men med min tystnadsplikt jag hade då så säger jag inget mer om det!
Jag har bara en enda nackdel med min pulverdiet och det är att jag snart blir flint, ja nästintill i alla fall. Dom 2 sista veckorna har jag tappat kopiöst med hår. Så efter vår biltur i europa har jag tappat och spridit en hel del DNA omkring mig. Så jag är lätt att spåra....
Men det ska ändras tillbaka förhoppningsvis nu medans jag har börjat med frukost. Detta är ingen ovanlig bieffekt som tur är.
Här är en variant av min frukost. Inte så stor skillnad från den förra jag visat.
Jag vet att jag sagt att jag inte ska göra för mycket reklam för bloggen på Facebook, håller jag vad jag lovar? Nää! MEN dom 2 senaste inläggen om Auschwitz och Schindlers fabrik är två saker man bara inte får glömma av. Jag har ett inlägg till om detta krig att dela med mig utav, men inte i detta.
Min son har ju väntat på att få slutföra sin utredning och igår fredag så var vi äntligen hos skolpsykologen dock utan sonen. Kändes bra att äntligen får komma igång med den sista delen. Sonen däremot är inte lika glad och det är förmodligen för att han är rädd för hur det ska bli efteråt. Men det kommer att lösa sig på något sätt.
Men jag oroar mig lite och det är inte så konstigt, men när det gäller mig så oroar jag mig mer än vad som behövs. Under läkarundersökningen så sa läkaren att han kan ha en slags autism och psykologen igår började prata lite om att han kanske har en utvecklingsstörning. Jag har bara haft ADHD i mitt huvud, och vem vet allt kanske hör ihop? Ja jag ska inte spekulera för då blir jag nog ganska knäpp.
Vi får se vad utredningen ger och att vi får ta det som är då. Men skönt i alla fall att vi snart har det överstökat, speciellt när vi har väntat i 3 år.
När vi var i Krakow så blev vi glatt överraskade över att få veta att Schindlers fabrik faktiskt låg i Krakow och byggnaden fanns kvar. Min kära sambo fick för sig att det inte var långt att gå och jag tror nog att jag miste 5 kilo minst den dagen för vi fick verkligen gå och regnet öste ner.Vi fick snabbt köpa oss regnskydd och vi såg verkligen inte kloka ut. Äldsta dotter var ju så redig då hon minsann hade ett eget paraply med sig i väskan. Mellandottern var faktiskt den som gnällde en hel del och vi andra bara skrattade åt henne. Stackarn men hon såg verkligen ut som en dränkt katt trots sitt regnskydd. Att vi sedan hade gått igenom gettot från kriget visste vi inte när vi gjorde det. Men sedan när vi förstod att vi gjort det så förstod vi varför det såg ut som det gjorde där. Ja det såg fortfarande bedrövligt ut med slitna fasader som rasar och fönster så ruttna så att dom såg ut att trilla ut. Men jag önskar att jag visste det då att det var gettot för då hade jag nog sett det hela med andra ögon. Efter museet så tog vi inte ett steg till utan åkte en slags tuk tuk för turisterna.
Väl vid museet blev jag lite orolig för hur det skulle gå med att vistas där inne bland folk då jag har fått panikångest innan av liknande. Men det var inte alls så farligt och det var på eftermiddagen så det var inte så mycket folk så det gick bra. Men vi blev väldigt paffa när vi kom in då man inte kunde få se något av själva fabriken utan det var mer ett museum med mycket foton. Men man kunde se en film där överlevande från kriget och som hade jobbat för Schindler berättade sina historier m.m och där fick man veta att fabriken tömdes helt ganska snabbt efter kriget. Men lite kastruller som gjordes då fanns kvar.
Ett av våra stopp på vår lilla tripp var i Auschwitz, Polen. Jag hade kunnat fotat fler saker än detta. Men det var tufft att se vissa saker som hår, glasögon, skor m.m Bakom varje pryl vi såg fanns en person som hade fått genomlida något riktigt förfärligt. Att se dessa saker fick en att verkligen förstå att det har verkligen hänt. Min son tog det hårt men det var viktigt för honom att veta då ett annat barn på skolan fick honom att rita hakkorset och sedan skvallrade detta barn om det. Min son visste inte vad det stod för då. Nu vet han och när han fick se håret så sprang han ut men kom tillbaka efter en stund. Kan låta hemskt att göra detta mot honom och vi hade gärna väntat men när han visste om hakkorset så var det lika bra att fortsätta att visa honom.
Jag tycker att fotona talar sitt egna språk så jag skriver inget mer om det. Men klicka gärna på dom för förstorning.
