"Hon skulle till och med komma försent till sin egna begravning" ...

Jag vet att jag inte har bloggat på några dagar nu men mina känslor har varit lite över allt och efter igår så är dom i en enda salig röra.

Igår var jag på min mosters begravning och det tog musten ur oss allihopa. Min stackars son som nästan mer eller mindre hade sett fram emot detta. Det är ju spännande för en 10-åring att få se en kista och veta att det ligger en död människa där i. Han har varit med om två begravningar tidigare och dom var väldigt spännande för dom sänktes ner i jorden och det var nära att han föll i den ena gången då han inte kunde sluta att luta sig över. Men det var några år sedan och den som var igår var han inte beredd på alls.

På grund av olika anledningar så har jag inte sett min moster på många år nu och min son har träffat henne 3 gånger under sina 10 år. Vi satt bakom mina kusiner vilket gjorde det väldigt tufft för min son, för dom grät väldigt mycket, jag grät, min ena dotter grät och många andra så klart. Men för min son blev det riktigt jobbigt med alla gråtande omkring sig så han grät och mådde hur dåligt som helst.

När man skulle gå fram till kistan och säga ett sista farväl så vägrade min son detta, han hade planerat ett litet tal : "Här får du en blomma, hoppas att du har många vackra blommor i himlen!". När alla hade gått fram och gjort sitt farväl så bestämde han sig för att gå fram helt själv till kistan, vilket han sedan fick beröm för från en av mina kusiner. Men han sa inget utan la bara sin ros på kistan.

Även om vi var förberedda på gårdagen så kunde ingen av oss se från början hur jobbigt och smärtsamt det skulle bli. Det var en väldigt fin begravning trots allt och jag är glad att jag deltog och det gladde mina kusiner att jag kom även om vi knappt har setts på många år.

Så efter igår var det jobbigt, framför allt begravningen och sedan att möta sin släkt som man med några inte ens ha sett på 10 år. Det är inte deras fel utan det var jag som valde att ta avstånd till dom. Men jag lärde mig i går vilka som verkligen var glada över att se mig och inte.

Hade min moster levt så hade hon varit ärligt glad över att se mig det vet jag, då jag vet att jag betydde en del för henne. Hon har alltid varit min "Moster" med ett stort M. Har 3 mostrar men denna mostern har jag aldrig kallat vid namn utan för mig hette hon moster. Till och med mina kompisar när jag var liten trodde att hon hette så, så även dom kunde ropa moster efter henne.

Igår kväll så strö kollade jag på tv när någon i programmet säger: "Hon skulle till och med komma försent till sin egna begravning". Det fick mig faktiskt att le och det stort. Min Moster var mästare på att komma för sent, även till sin dotters bröllop ... så hade hon varit försenad igår så hade vi alla nog skrattat och och tyckt att hon fortfarande hade varit sig lik.

Denna bild tog min ena kusin igår ...

Moster