Del 3 - Om Mig - Vem är jag?

Ja jag var väl inte direkt anonym utan mer rakt på sak i det förra inlägget. Hade inte tänkt att jag skulle nämna mamma men hon är faktiskt en stor del av mitt mående idag och det kan jag inte ta bort.

Glömde nämna att jag var gravid igen när jag bröt ihop totalt. Allt skedde under 1 år och var ärligt talat ett helvetes år. Men det tog inte slut där ....

******************************************

Jag var ingen fan av mat men godis har jag alltid älskat men åt inte så mycket av den varan. Tills nu då jag var gravid och tröst åt och mitt tröstätande har inte slutat förrän nu 11 år senare.

När jag bröt ihop så var jag bara i en dimma, jag satt hela dagarna och kollade på tv utan ljud och utan att ens veta vad jag kollade på.

Under den tiden försvann en vän till mig, jag hade 2 bra vänner och den ena övergav mig ganska snabbt.

Även att jag hade brutit ihop ställde mamma till med ännu mer oreda utan att gå in på exakt vad. Men hon sårade inte bara mig utan även min nuvarande sambo och det rejält. 

Ingen i släkten ville tro att hon kunde göra det hon gjorde så därmed uteslöt faktiskt jag dom alla men detta var efter att jag hade fött min son.

Jag var ett vrak och var verkligen på botten men mamma gav sig inte då hon bara fortsatte att bråka med mig. Till slut hamnade jag på psyket under en helg med hjälp av min sambo och Pune min allra bästa vän. Vad händer? Min mamma ringer och beordrar mig att komma hem för där hörde jag inte hemma samt att hon ville att jag skulle ta tag i vissa saker.

Strax efter fick jag nog, på något sätt fick jag kraft att en gång för alla att säga ifrån och jag portade henne från mitt liv, där åkte pappa med då han inget gjorde för att hjälpa.

Något år senare försvann även min bror då han vägrade inse hur hon var.

Min allra bästa vän försvann med då vi kom ihop oss då jag ville att hon skulle förstå mig medans hon behövde mitt stöd då hon inte mådde bra heller. Vi stångades gul och blå efter stöd från varandra men kunde inte hjälpa själva.

Tillslut fick jag riktig hjälp och stöd från psykvården men det tog 10 år för mig att klara mig utan dom så jag hade en lång väg att gå i uppförsbacke.

I början av denna resan så var jag så ljudkänslig att mina två döttrar inte vågade röra sig ens. En boll rullandes på golvet fick mig att flippa ut totalt. Jag var en riktig hemsk mamma men jag tog ett beslut för deras skull och för min att låta dom bo hos sin pappa på heltid under 6 månader. Jag led av det men jag kunde inte vara mamma alls då. Och sonen var mest med sin pappa, dock fortfarande hemma. Men när julen kom så lovade jag flickorna att dom skulle få bo hos mig igen och det fungerade bra. Men jag var fortfarande ljudkänslig och är fortfarande. Men vi har lärt oss att handskas med det. Blir det för jobbigt så säger jag till dom fast mer lugnt samtidigt som jag säger att felet är mitt och inte deras. Och dom tar det bra.

En dag mådde jag så dåligt och var upprörd för något minns inte vad så jag stoppade i mig alla mina tabletter som jag hade min sambo var snabb och körde in sin stora näve och grävde ut dom flesta. Efter det fick jag gå och hämta tabletter en gång i veckan hos en sjuksköterska och gjorde nog så i ca 1 år. Sedan fick jag tabletterna från apoteket i portionspåsar för två veckor och hade det fram tills ett halvår sedan. Så jag har alla tabletter hemma nu men jag mår mycket bra nu jämn fört med hur jag har mått innan. Men helt bra mår jag inte då jag har fått flera handikapp.

Ljudkänslig, stresskänslig och svårigheter med koncentrationen. Att laga mat har jag inte gjort på 11 år för det går inte. Det blir för många moment på en gång och det blir bara kaos och jag mår bara skit. Det jag lider mest av nu är stress då jag stressar upp mig för allra minsta sak. Jag kan inte plötsligt bara lämna hemmet utan att ha planerat det noga. Så när sambo vill göra något av en impuls så skriker hela min kropp NEJ! Eller om barnen vill för många saker samtidigt så blir jag så stressad så jag inte ens klarar av en av sakerna dom vill. Stressen gör mig blind och det är inte som att leta efter något som man inte hittar utan saker kan stå mitt framför mig och jag ser det inte då stressen är så stark så inget fungerar. Och det är hemskt jobbigt.

Det har tagit 11 år och jag är inte helt bra och kommer förmodligen inte att bli det heller.

Jag är inte den personen jag en gång var och vem jag är nu? Det vet jag inte än och det är tufft!