Jag har fått terapi för olika anledningar i 9 år, lika länge som jag sökt tröst hos allt socker. Jag har inte varit redo, förrän nu. Men jag frågar mig själv är jag verkligen redo?
Igår fick jag ett slutdatum för min terapi vilket jag var beredd på men det tog mig hårt ändå. Jag har pratat med en och samma person i 9 år så jag är livrädd för att bli lämnad ensam med mina känslor. Så igår när jag fick veta att jag har 3 gånger kvar gjorde mig ledsen och jag sökte tröst hos kokosbollar och glass.
Imorse när jag vaknade så släppte min sambo en bomb. Han jobbar natt så inatt fick han veta att det var dags för honom att åka till tyskland att jobba. När han brukar åka så brukar jag må sämre och imorse blev jag ledsen för det. Han kan inte hoppa över det denna gång då han hoppade över förra gången. Den bomben han släppte blev tyvärr större. Några dagar innan min sista terapi så åker han för att vara borta i 2 veckor.
Jag bröt ihop totalt, jag hade ju tänkt att ta med honom på sista terapin som stöd för mig och veta att han inte kan orkar jag inte ens tänka på. Och idag har det blivit fler kokosbollar och muffins.
Jag har gråtit hela dagen för vad som ska ske. Jag har gråtit för att jag är så svag när det gäller socker, men fortsätter att tugga.
En del av mig är glad för att det är socker jag är beroende utav och inte alkohol eller droger. Men jag vet att det hade kunnat se annorlunda ut.
Jag har knappt druckit någon som helst alkohol på 10 år. Men då hade kunnat bli illa, jag gick ut varje helg under en period och drack massor, även om jag hade en sambo och 2 barn. Innan jag hade fått mina barn, när jag var i 20 årsåldern så drack jag hur mycket som helst och hur ofta som helst. I min släkt finns det missbrukare av olika slag. Och jag minns en gång på fyllan så grät jag helt hysteriskt över att jag trodde jag skulle bli alkolist- Men jag fortsatte att dricka. Jag bröt det hela med att till slut åka iväg som Aupair på 6 månader- Men det kom tillbaka när jag var olycklig i mitt dåvarande förhållande, men jag bröt mig loss till slut.
Då rasade allt i mitt liv och jag bytte ut mitt beroende till socker.
Idag har jag undrat om jag verkligen kan bli fri från sockret? Jag har tappat den lilla tro jag hade på mig själv.
Allt känns så jobbigt och jag börjar undra om jag verkligen är redo för detta ...
Jag ska på intet sätt säga att jag vet vad du går i genom eller hur ditt liv har format dig till den person som du är idag.
SvaraRaderaJag kan dock säga att jag förstår de känslor som du beskriver och förstår att du upplever det som svårt.
Något som är helt garanterat, är att du kommer att ta dig i genom det som du tycker är jobbigt. Något annat alternativ finns inte. Om ett par veckor så kan du se tillbaka på denna stund och veta att du fixade det, även om det var jobbigt och kändes som att bestiga ett berg.
Vissa saker känns av någon anledning svårare än andra och jag säger inte att det kommer att vara enkelt att göra det som behöver göras. Jag säger bara att vissa saker måste man ta sig i genom och göra ändå, även om det känns jobbigt. I efterhand så kommer det att kännas som en fantastisk vinst!!
Misströsta inte. Det GÅR visst! Ett steg i taget så gör det ändå det. Kram! Maria
Hur går det för dig vännen? Är allt ok? Kram! Maria
SvaraRaderaHej
SvaraRaderaTror det var mig du var med när du som du berättar "grät hysteriskt för att du trodde du skulle bli alkoholist"
Kul att du hittade in till mig :)
Kramar "Pune"
Ja du har rätt det var med dig :)
RaderaKram Sune