Min älskade lilla son ...

Förutom allt med min mamma så är min allra största oro just nu för min underbara son som har det kämpigt i skolan på många olika sätt.

Han går nu i 3:an men han fick gå om första klass så han skulle ha gått i 4:an. Han har gått genom en utredning med skolpsykologen som sa att inget var fel utan att han var omogen då han är född i december.  Han fick gå om och det blev bättre för honom under ett tag. Men nu när 2:an är över så har han inte klarat dom målen som man ska klara då. Det har varit lite rörigt med lärare tyvärr förra året men nu denna terminen så verkar det hela löst.
Han har fått extra hjälp sedan han har fått gå om och igår hade vi samtal med läraren.  Både lärare och vi i familjen anser att han behöver en ny utredning då han inte riktigt minns hur han tex räknade förra gången.  Han verkar ha inlärningssvårigheter och det även med läsning och skrivning. Ja jag ska inte spekulera om det hela om vad det är men något är det.  Så läraren ska be om en ny utredning vilket känns bra då min son redan har förlorat en del och behöver all hjälp han kan få.

Min son har dessvärre dåligt självförtroende och är lite annorlunda på olika sätt och tyvärr så märker andra barn det och kan ibland vara elaka mot honom. Sonen är väldigt känslig och har väldigt svårt att lita på vuxna i skolan pga olika vuxna som funnits där.  Han ses ofta som ett problembarn av många istället för ett barn som behöver mer stöd. Han är väldigt rastlös och har svårt med koncentrationen även när vi pratar med honom här hemma. Jag har misstänkt ADHD men jag är inte så säker ändå.

Han väljer ibland att leka själv på skolgården vilket oroar mig.  Häromdagen när han och hans pappa gick till sonens teatergrupp så passerade dom en skolkamrat som gapade elaka saker efter sonen som blev ledsen.  Min sambo skällde självklart ut det barnet. Vi tog det med skolan dagen efter.

Min oro är för hur han egentligen mår när han är i skolan. Ofta kommer han hem och berättar om barn som varit dumma.  Han verkar ändå inte vara mobbad men det är inte så långt borta.

Vi har flera saker som är tufft för oss alla som när sonen går ut.  Vi får alltid leta efter honom och vi vet aldrig var. Går han ut med soporna så sticker han iväg. Han är inte som andra barn då jag vet och kan jämföra med hans två äldre systrar samt att jag har jobbat på dagis tidigare i ca 10 år. Vi har försökt att ge honom en aktivitet på eftermiddagen och han älskar skogen men att börja på scouterna blev inget bra alls.  Han gjorde aldrig som ledarna sa.

Men det kom en räddning i hans teatergrupp.  Första gången så gjorde han allt annat än det han skulle göra. Även läraren fråga satte om han skulle gå där.  Han fick en chans till och det går hur bra som helst då han älskar det.  Teater och sång har han älskat sedan han var 3 år.  Teatern verkar vara det som fungerar bäst för honom.

Lika mycket som jag älskar honom lika mycket är jag orolig för honom.  Hur går det i skolan?  Är någon dum? Har han stuckit från skolan? Vilket har hänt.  Varför minns han inte hur han räknade förra gången?  Ska han bli mer efter skolan?  Kommer han få det stöd han behöver?

Framför allt hur blir hans framtid?  Brukar inte oroa mig för det annars men nu är jag orolig.

Min älskade lilla grodprins mamma älskar dig.

Mycket grubbel ...

Ja nu kommer jag väl med ursäkter för att inte kämpa bättre med vikten.  Jag vill men jag är svag just nu och fixar det inte fullt ut just nu då jag bara vill tröstäta igen.

Det är glass och dammsugare igen och jag är trots det nöjd över att jag inte har gått tillbaka till gamla vanor.  Så det hela hade kunnat vara betydligt värre. Det jag gör är inte bra men som sagt det hade kunnat vara litervis med coca cola och flera kilo godis.

Anledningen till det hela är att jag grubblar en del just nu på detta med mamma som nu vill låtsas som att allt är som vanligt och bra mellan oss. Jag fixar inte det och pappa försöker få mig att vara med henne med. Jag försöker reda ut känslorna men dom ringer och vill att allt ska vara bra som förr.  Men det var inte bra då heller det är ju därför jag mår som jag gör idag.

Mamma mår efter omständigheterna ganska bra nu efter sin operation.  Det oroar mig inte alls just nu inte så att jag grubblar över det.  Men något stör mig och det är att när jag var på sjukhuset så kläckte mamma ur sig om att vi kan väl träffas annars också och inte bara när hon är sjuk. Visste inte vad jag skulle säga då för jag ville inte såra henne då. Men jag tänkte att hon skulle vara glad att jag ens kom dit.  I påskas lurade pappa mig om att hon mer eller mindre höll på att dö.  Rusade till sjukhuset och det var ingen fara med henne.

Vill jag ha en relation till henne? Absolut men inte på hennes villkor.  Dom få gånger som jag träffat henne under dessa 10 år har hon inte ändrats ett enda dugg.  Dagen efter sin lungoperation så försökte hon att få mig att prata skit om min dotters bästa vän. Jag förstod genast vad hon försökte göra och pratade bara väl om henne.  Min mamma såg lite paff ut.  Hon har även sagt till dottern att hon ogillar kompisen....

Så mitt huvud är lite rörigt just nu och även pga något annat som får bli ett nytt inlägg.

Operation!

Jag mår illa och känner mig knäsvag. Händerna darrar och magen vänds ut och in på mig. Mina tankar fladdrar och flackar omkring och jag kan inte koncentrera mig alls. Att få ihop detta inlägg blir ett under.


I söndags ringde min pappa och berättade för mig att min mamma skulle opereras på måndag alltså igår. Ingen direkt förvarning här inte men jag fick bara ta det. Det var ingen liten operation heller en bit av ena lungan ska ut och under operationen skulle dom även se om det behövdes ta mer än så.

Så igår dagen var jobbig då det verkade ta en himla tid tills det blev klart.

En snabb uppdatering så har jag ingen bra relation till min mamma och detta har ju ställt till med kaos i mitt huvud vilket inte är konstigt.

Jag har nu beslutat mig för att besöka henne idag ihop med min pappa och jag vet inte ännu hur mycket av lungan som togs bort så det oroar mig. Att träffa min mamma oroar mig. Att se slangar och skit oroar mig, har svimmat för mindre .... Trodde vi skulle åka nu men jag får vänta ett litet tag till då det inte är besökstid ännu. Pratade just med min pappa om det som samtidigt kläckte ur sig att vi får skynda oss dit då kärringarna snart står på kö....

Hjälp! Jag är inte redo för att träffa hennes väninnor eller andra släktingar heller. Det blir för mycket för mig just nu....

Jag som får stressmage hur lätt som helst fixar inte allt detta och jag vill bara smälla igen dörren och låsa alla lås och dra ner i fönsterna och stänga av mobilen och lägga mig i sängen med kudde och täcke över huvudet ...
Men pappa har säkert redan berättat att jag ska komma så jag kan inte dra mig ur för då kommer ju skuldkänslorna in och dom kan jag inte leva med heller.

Sedan tror jag att jag skulle ångra mig om jag inte åkte för hennes sjukdomshistoria verkar bara bli värre och värre då dom ännu inte vet vad som är fel. Men det är förmodligen cancer ...

Vi har varit ifrån varandra i 10 år nu och det har varit tufft och jag har nyss slutat att älta allt och att hata henne. Ja jag har hatat henne, hemskt men sant men för ca 1 år sedan började hatet långsamt att släppa men jag är inte redo för en relation med henne och kommer kanske aldrig att bli. Men att undvika att möta henne nu när hon är så sjuk kan jag få ångra resten av mitt liv.

Så jag ska snart dit om jag så ska skita på mig av stressen. Men alla andra håller er undan för en stund är ni snälla ....

Vad göra?

5:2 metoden är mitt mål att ta upp igen men det fungerar inte och jag har förstått varför.

Förra gången så slutade jag med allt onyttigt först och åt 1200kcal om dagen under minst en vecka och sedan  upptäckte jag att 5:2 metoden fanns och la till den. Nu dök jag på 5:2 metoden direkt efter en helg  med en del glass och kakor. Så det gick ju inte så bra då jag frossade efter första fastedagen.

Så min tanke är att jag ska göra som sist och det är att dra ner på kalorierna till 1200 igen och sedan tänka på 5:2 metoden och inte bara dyka rätt in i något som ändå antagligen inte kommer att fungera för mig.

Tyvärr har jag ingen styrka med att räkna kalorier just nu då jag har andra saker att ta tag i som som är minst lika viktiga för för mig.

Jag är sjukpensionär och dom ända personerna jag träffar är min sambo och mina 3 barn. Det finns ett aktivitetshus för likasinnade som mig och jag är där ibland och tyvärr inte så ofta som jag borde. Senast jag var där var i maj/juni så jag borde ta mig dit och träffa folk. Så det är minst lika viktigt för mig att ta mig ut och träffa folk som att tänka på vad jag äter och försöka gå ner i vikt.

Med min stress problematik så fixar jag inte att ta tag i båda problemen samtidigt. Under hela förra veckan fajtades jag med mig själv om vikten och om att gå iväg till aktivitetshuset och det slutade med att jag stannade hemma och tuggade.

Men tänker jag på hur det såg ut för 1 år sedan så drack jag flera liter coca cola i veckan samt flera kilo godis. Nu har jag ersatt det med bubbelvatten, dammsugare och glass men i betydligt mindre mängd. Vi tänker mer på vad vi äter förövrigt och jag åt pizza i Italien nu under sommaren men här hemma var nog senaste gången någon gång i höstas. Vi äter desto mer sallader, speciellt jag och min sambo som även han har övervikt.

Så i det stora hela så har det hänt en hel del och jag vet att det kan bli bättre men denna veckan kommer jag lägga energi på att ta mig hemifrån och träffa folk. Det är viktigast just nu och med att jag tar mig ut så hjälper det delvis vikten en del då jag kommer ut och rör på mig.