Igår så frågade jag mig själv varför jag hade skrivit detta inlägg som fick mig att fälla så många tårar? Mådde jag bättre av att göra det? Just då svarade jag "nähä verkligen inte, det är för jävligt nu". Men ju mer dagen fortsatte desto mer insåg jag att jag hade gjort rätt. Visst jag blev väldigt sårad och kommer att vara under en lång tid men jag upptäckte att även om jag inte direkt har en "Vän" så finns det flera personen som visade mig att dom faktiskt finns. Dom alla är från min uppväxt förutom en som har varit mitt personliga stöd. Jag känner mig inte lika ensam längre och det värmer oerhört mycket.
Så TACK! alla ni som visade mig igår att ni bryr er om mig.
Det är guld värt.
Igår avlutades dagen med lite prat på FB om tiden med vårt handbollslag och våra resor vi gjorde och vad som hände m.m Fast vi verkade minnas olika saker, men vad gör det? Jag hade trots allt en mysig stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar