Sveriges första seriemördare

Jag mår ganska bra trots att gubben åkte igår, vilket är ett gott tecken. Det går bättre och bättre för varje gång och dels för att jag mår bättre och dels att mina barn är stora och självgående.

Jag följde min son till fritids nu på morgonen och på vägen hem så gick jag en extra lång runda. Men när jag var på väg hem så gick en person bakom mig , visserligen 10 meter bakom. Trots det så blir jag spänd och bara känner avsky. Jag klara inte av att folk går bakom mig och så har det varit i ungefär 20 år.

För 20 år sedan så trodde jag att man kunde vara säker trots att man var 2 st när man var på väg hem mitt i natten. Ack vad man bedrog sig, min kamrat blev överfallen och jag skulle hjälpa henne men far illa av det själv. Mer än så går jag inte in på det, men vi klarade oss bra trots allt. Hade vi inte varit 2 just då så hade det gått riktigt illa. Så så sätt var det bra att vara två, men att vara två är INGEN garanti till att inte bli överfallen.

Några år senare var det dags igen, för mig och mina 2 små barn, en tidig morgon får vi en drogad knivman efter oss. Men vi var ganska säkra där ändå då polisen var alldeles i närheten och hade koll på honom. Han hade just då knivskadat en person riktigt illa. Men jag var riktigt skakig under en lång tid efter det.

Så att ha någon bakom mig är riktigt obehagligt, speciellt när jag är ensam. Den känslan lär nog aldrig försvinna.

Jag ska sätta mig med min släktforskning nu tror jag och där har jag inga direkta mördare än så länge. Men en del av släkten tillhör en känd släkt som kallas för Ingevaldssläkten. En Olof Ljung ska ha forskat fram detta på 1700-talet . Och den släkten påstås vara släkt med  en kyrkoherde på 1540-talet ska ha förgiftat flera personer i sin församling. Hans namn var Anders Lindbäck och man kan läsa mer om honom här. Tyvärr finns det inga bevis på den forskningen som Olof Ljung gjorde så man få ta det hela med en nypa salt. Men om det nu stämmer så är det ju väldigt spännande och intressant.

Svimma och Alperna

Här händer det grejer ...

Ja inte för mig direkt men för alla andra.

Igår svimmade min äldsta dotter när hon och hennes pojkvän var på ett café. Hon hade mått väldigt illa och när dom står i kassan för att beställa så hamnar hon på golvet. Det visade sig att hon hade druckit en del kvällen innan och jag tror att hon förmodligen hade en slag vätskebrist eller så. Hon hade även fått springa in på toa och spy. Kunde inte låta bli att fråga om brösten ömmade med då hon kanske är gravid. Men så är inte fallet. Skönt!

Att svimma är inte kul jag jag själv har gjort det några gånger. Första gången var när jag gick i 4:de klass och vi fick stelkrampsprutan, när det var klart så reste jag mig upp blir yr, svimmar och faller rätt in i skolsysters bokhylla.

Andra gången var även då i skolan, denna gång i klassrummet i högstadiet. Vi kollade på en film om snusning och en del muncancer och frätskador man kan få. Ja plötsligt låg jag på golvet med hela klassen stirrandes på mig ...

Idag fick min mellandotter post. Ja post på en Lördag, andra gången detta sker just till henne från gymnasiet hon ska börja på i höst. Hon har hela tiden fått höra att hon ingen skoldator får men i brevet står det om att hon får en Google  .... vad den nu heter ... så nu är hon glad. Och gladare blev hon ... hennes sportlov är redan bestämd av skolan. Dom ska åka till dom franska alperna! Hm! undrar om hon får ta med sig pulkan? Hon fick även veta att 2:orna ska ha en vinterbal så hon får ragga upp en 2:a om hon vill kunna gå. Men hon tar det nästa vinter istället. Hennes pojkvän ska börja på samma skola och även han läsa naturvetenskap så dom kommer få åka till Alperna tillsammans, förhoppningsvis är dom fortfarande tillsammans då.

Jag får be några av er som följer bloggen om ursäkt då jag inte har orkat att svara på dom 6 kommentarer jag har fått. Jag ska göra det men just nu orkar jag inte. Egentligen orkade jag inte ens skriva det jag redan gjort. Min sambo åker iväg för 2 veckor imorgon och jag blir helt knas dagarna innan och under han är borta. Jag liksom stänger av och orkar inte ens vara social. Drar mig undan på något vis och det har alltid varit så men det blir bättre för varje år. Så om jag inte bloggar på ett tag så vet ni varför. Men jag ska försöka blogga snart igen, om inte annat så gör jag säkert det på fredag nästa vecka då jag återigen ska väga mig på sjukhuset.

Oops I did it again ...

Dum som jag är tar jag min medicin på tok för sent och har återigen svårt att somna. 

Varför är det så ikväll/natt då?  

LATHET Såklart! !

Satt faktiskt och skrev ett långt inlägg på min simsblogg och orkade inte resa mig från soffan för att hämta medicinen från medicinskåpet. URJOBBIGT! 

Och vem får lida nu då?  

Jag själv så klart ...

Bli ensam ....

Inte så kul kanske att läsa men jag känner mig lite nere och kommer förmodligen känna så under flera veckor nu. Jag brukar göra det när det ska bli så här ...

Bli vad?

Ja jag kommer att bli ensam under 2 veckor vilket blir tufft för mig. Min sambo ska iväg till Tyskland för att jobba i två veckor och han åker på söndag. Det kommer att gå bra och så vilket det alltid gör, men jag stressar upp mig mer än vad jag behöver och tror att jag inte kommer att klara det. Det har väl varit så i 9 år nu och jag vänjer mig men det går långsamt. Förra året mådde jag inte bra av det och det på ett väldigt konstigt sätt. Jag spände mig så i 2 veckor så jag hade ont i hela kroppen och värst av allt jag spände käkarna så hårt att jag fick ilningar, och dom ilningarna har jag mer eller mindre just blivit av med. Så jag hoppas inte att det blir så igen och detta var ca 10-11 månader sedan.

Denna gången blir annorlunda då jag är ensam med barnen första veckan, sedan åker förmodligen flickorna till England och hälsar på farmor, faster och kusinerna. Förmodligen sina farbröder med. Och lille James så klart, minstingen i släkten som inte ens är 1 år ännu. Ett kusin barn till flickorna.

När flickorna är borta så kommer antagligen sonen åka till farfar i en vecka och så här ensam har jag aldrig varit sedan .... aldrig tror jag... känns nytt och konstigt.

Vad ska jag hitta på då? Jag har lite planer på att ägna mig åt min släktforskning som nu var ett bra tag sedan. Ja jag släktforskar och har gjort det i ca .... åh herregud nu är det som bortblåst. Men säkerligen i 17-18 år kan jag tro att det blir nu. Och jag har hittat mycket kul på vägen.

Insåg just nu att jag hade en blogg och släktträd ute på nätet, men trädet försvann då den låg hos Comhem men bloggen finns kvar här. Finns knappt något i den då jag mer eller mindre bara hann börja med den. Hm! Kanske skulle ta och väcka den till liv igen? Fast då flyttar jag den nog tror jag ... något att tänka på!

Har lekt lite med en bild på min ena dotter :-)

Hungrig och Instagram

Som jag skrev tidigare idag så var jag hungrig och matt. Så jag valde som kvällsmat att hoppa över shaken och ta två barer istället då det blir några kalorier mer. Det blir 20 kalorier mer och visst det kan låta dumt kanske men idag kände jag verkligen att jag behövde det.

Jag brukar äta sådana lite då och då, en eller 2 gånger i veckan men inte mer än så.

Men i morgon blir det inga någon måtta får det vara ...

Behöver mer stöd så jag la nyss ut en bild på Instagram för att locka fler läsare om det fungerar eller inte är ju en annan sak. Vill du följa mig på Instagram så heter jag @miss_seger1 där. Jag uppdaterar inte vrålofta men det händer.

Pärltavlan

Tavlan finns inte kvar men jag kommer ganska snart börja om på den då jag väldigt gärna vill ha den. jag har plockat bort varenda pärla igen för hand och det tog tid och gjorde ont. Dessvärre blev ramen lite förstörd och jag har inte bestämt mig ännu om jag ska köpa en ny eller försöka använda den ändå, den var inte billig direkt. Men det löser sig.

"Min tavla med barnen är klar men jag är inte nöjd då barnen är inte centrerade samt ihop sättningen av plattorna är katastrof om jag får säga det själv.

Så jag kommer att göra om den men när det blir vet jag inte. Det får bli när lusten faller på igen för just nu är jag trött på pärlor.

Så här blev det. Det blänker lite i tavlan då den är inramad för tillfället."

"Jag har fått frågan om hur jag limmar fast pärlorna och svaret på det är att det finns klisterark att köpa på Panduro.  Arken har klister på båda sidorna och det fäster väldigt bra, nästan för bra ibland."

"På denna tavlan så limmade jag pärlplattorna en åt gången vilket är nytt för mig.  När jag har gjort mindre projekt så har jag limmat alla tillsammans. Men tavlan som gjordes nu är ca 5* 7 plattor och så många vill jag inte köpa då det är en del. Att göra på det andra sättet som jag gjorde tidigare är inte riskfritt då jag fick blanda in flera familjemedlemmar för att få baksidan på ramen exakt rätt."

Prins och Prinsessor

Kan inte sluta skryta om dessa kuddar då jag är så himla stolt över dom, och kommer säkerligen göra fler när dom små barnbarnen trillar in, dock hoppas jag att det dröjer några år till.

"Det har gått några år sedan jag gjorde dessa kuddar till mina älskade barn. När jag hittade dessa broderimönster på internet så kunde jag inte låta bli att göra dom och det fick då bli prydnadskuddar till barnen.

Dom var roliga att göra.  :-)"

Sytt ett förkläde!

Det är dags att flytta över lite av mina pyssel hit från den gamla pysselbloggen och det kan bli några sådana inlägg nu.

Jag har fortfarande kvar lite av dessa tyger som jag nämner nedanför. Vet inte vad jag ska hitta på med dom ännu. Och dottern är nu 16 år.

Så här stod det i den bloggen:

"För ca 1 1/2 år sedan så sydde jag detta förkläde till min då 14 åriga dotter som älskade att baka cupcakes  Jag fick rita mönstret själv då jag inget hade och jag är mer än nöjd med hur det hela blev.

Tygerna är köpta på Panduro och jag har lite kvar och ska försöka göra något mer utav det."

Klarat halva tiden!

Jag är trött väldigt trött. Jag känner mig även matt och det känns knappt som att jag har ätit idag. och det har jag, 3 hela måltider med pulver. Och jag har en portion kvar för idag.

I torsdags så var det sex veckor gjorda med pulver och 6 veckor kvar, så det känns skönt att veta att nu börjar nedräkningen till när jag får börja äta vanlig mat igen. Under 2-3 veckor ska jag ersätta frukosten och dom andra måltiderna blir det pulver som sedan ska bytas ut så småningom.

Jag har börjat lite smått med att kolla lite olika recept jag kan tänka mig att försöka ge mig på att göra men det är ingen idé att berätta om dom än då jag inte vet vad dietisten kommer att säga när det är dags.

Jag tycker inte ännu att det syns att jag går ner i vikt men på något sätt så känns det i hela kroppen. Som häcken till exempel den har sänkt sig lite, är inte lika långt upp på ryggen längre. Sedan sa sköterskan vid förra vägningen att magen är där man ser det sist på. Åh vad jag längtar!

Pinsamt!

Man kan tro att jag är bakis efter gårdagens midsommar afton. Jag är trött och har huvudvärk. Jag har nästan aldrig huvudvärk och jag tror att jag har slarvat med att dricka vatten så jag sitter nu och försöker fi mig en del bubbelvatten.

Ja igår gjorde vi egentligen inget alls. Familjen åt kassler, färskpotatis och gräslök. Och jag åt potatis och purjolöksoppa.

Sedan fick mellanbarnet hit sin pojkvän som jag aldrig träffat och det slutade med att han stannade över. Nä han har inte långt hem då han bor i huset bredvid oss. Nu ska hon antagligen sova hos honom ikväll ... hoppas hon får en godare frukost än vad han fick av oss. Jag kom upp i morse när dom skulle äta. Vi hade varken mjölk eller bröd visade det sig. Det fanns några torra rumpbitar i frysen som dom åt med ett glas vatten. Oj vad pinsamt! Men det fick vi ta ... vet inte hur många gånger jag bad om ursäkt för det. Han fick både ost och kassler på mackan så han överlevde nog..... hoppas jag ...

Crosstrainer

Jag vill klappa mig själv på axeln!

Idag torsdag stod jag på crosstrainern igen men jag täckte över klockan. Efter ett tag när jag inte orkade mer och kollade klockan så hade jag hållit på i 17 minuter. Då satte jag fart och gjorde 3 minuter till!

Så det blev 20 minuter vilket nog aldrig har hänt under säkert 8 år som vi har haft den.

Midsommar utan mat

Ja nu är det midsommar och jag har mitt pulver att äta/dricka. Härom natten när jag hade svårt att somna kom jag tänka på att midsommar är på väg. Munnen vattnades av tanken på kassler, potatis, gräddfil och gräslök. Här finns ingen som gillar sill.
Kassler har vi inte haft sedan förra sommaren så jag blev riktigt sugen.

Plötsligt kom jag på att jag inte kan äta. Som det känns nu så vill jag inte ens sitta med när dom äter.

Men förmodligen så kommer lilla dottern bjuda hem sin pojkvän för första gången så jag får sitta med trots allt. Jag äter nog Sparrissoppa eller potatis och purjolösoppan.

Men ni alla ha nu en underbar midsommar och ät lite för mig.

S Health - Promenadkompis

Ja jag ska inte tjata mer om mina mobiler men jag måste bara berätta om en app som kom med familjens alla mobiler som vi kommer att använda oss utav.

S Health - Promenadkompis heter den och där kan du skriva in allt du stoppar i dig. All motion du gör och även ha den som stegräknare. Du kan även kolla temperaturen ute så du inte motionerar när det är för varmt.

Jag kommer använda den lite granna nu när jag är på pulverdieten men kommer att använda den mer på allvar när jag börjat att äta igen. Äldsta dottern är riktigt nöjd med den.

Del 5 - Om mig - Tack mina Älsklingar!

Med förra inlägget så kom en bra förklaring på mina handikapp stress och koncentrationssvårigheterna.

Jag läsa igenom inlägget innan jag postade det.

Det börjar så här: Utan min underbara sambo ... Men när jag läste blev det Att min underbara sambo, det kändes fel och jag läste om det flera gånger Att min underbara sambo .... Jag fick ta blicken från datorn andas djupt och så såg jag tillslut  Utan min underbara sambo ...

Det är väldigt jobbigt när det blir så och det är lika dant när jag skriver då jag missar hela ord.

Jag älskade att läsa böcker förr, jag var en riktig bokmal men nu går det inte att läsa då jag inte kan koncentrera mig, jag läser ofta om meningar om och om igen så det funkar inte så det är något jag sörjer väldigt mycket. Men mina flickor har i alla fall ärvt den lusten att läsa böcker, dom är riktiga bokmalar när dom har tid. Det är min pappa lycklig över med då han är den största bokmalen som finns. Men jag hoppas att jag kan komma dit att börja läsa igen, en dag kanske.

Titta på filmer går inte så jättebra för mig heller då jag ofta har svårt med koncentrationen och somnar istället. Så serier är mer min grej och då självklart Star Trek men jag älskar även Tudors. Och många genre där emellan ...

Under dom här 11 åren har även jag fått diagnoser: Depression, Personlighetsstörning lite åt borderline och problem med Ångest.

Ångest har jag inte skrivit så mycket om men attackerna kommer även om det inte är så ofta nu för tiden.

Vi brukar försöka semestra utomlands och för mig kan det ställa till det. Som förr förra året som gick resan med bil ner bra till Italien, men första kvällen fick jag en svår ångestattack på den stora gågatan som fanns där. Det var lugnt men plötsligt så spelades det musik ur butikerna, lampor blinkade och det började bli en del folk där. Jag kunde inte vara kvar tårarna sprutade och jag hade svårt med andningen. Jag gick inte ut en enda kväll på hela veckan. Och utflykterna vi gjorde blev inget bra, då jag fick panik inne i en grotta och var bara tvungen att ta mig ut så fort jag kunde. Problemet var att jag var flera kilometer in ...

Så förra året undvek jag dessa saker med att sitta mycket i lägenheten som vi hyrde. Men jag var glad att komma ifrån mina väggar här hemma och glad över att barnen hade det bra ihop med min sambo och badade mycket.

Jag har faktiskt inte åkt spårvagn eller buss på 11 år heller då jag ofta fick ont i magen och fick slänga mig av och leta upp toaletter. Så det undviker jag numera.

Men det finns saker som har gett mig orken och glädjen att vilja fortsätta kämpa och det är blandat våra marsvin vi har haft och som jag saknar så. Drömde om att jag hörde dom inatt men kunde inte se dom ... Men dom gav mig mycket glädje. Sedan allt pyssel har hjälpt mig med under åren då jag inte har behövt grubbla så mycket då när jag håller mig sysselsatt.

Men sedan är det så klart mina barn och min sambo som ska ha den största äran över att jag är där jag är idag.

Tack mina älsklingar!

Men det finns faktiskt en sak till som sysselsatt mig och det är att spela dataspel och det jag spelar är faktiskt The Sims 3, har även The Sims 1 och The Sims 2 och snart The Sims 4. 

En del kan ju tycka men hallå! Väx upp! 

Men det är faktiskt så här att jag är inte ensam att spela detta roliga spel och vara över 40 år. Det finns betydligt äldre då jag pratat med flera över internet. En jag pratade med nyligen då det gällde ett annat spel, det var en som tipsade mig om legospelen men jag tänkte att det är väl inget för mig. Klart det är sa personen, hon spelar ju med sitt barnbarn ... barnbarnet är 30 år. Jag har inte köpt dom spelen utan det blev SimCity istället den gången.

Jag brukar hålla till i ett forum för The Sims och även varit med och skött forumet. Och där inne så är det inte bara tips och råd som gäller eller bara vanligt snack. Man skriver även historier om sitt spelande och väldigt många följer dom från början till slut. 

Jag har haft en story som blev väldigt populär men den populäraste simmen dog en tidig och grym död så hon har numera fått sig en ny chans i min relativt nya story. Fast hon är inte med från början dock. Kan erkänna att hon har hjälpt mig att bli av med lite aggregationer.

Så har nu henne Lucinda Vader. Den gamla storyn med henne finns inte kvar men är ni nyfikna så kan ni börja läsa i den nya här. A Sims Crazy Life! Varför hon är ett orange spöke är för att hon dog när hon fick en meteorit över sig ... men i den nya är hon för tillfället en barn.

Del 4 - Om Mig - Världens bästaste sambo

Utan min underbara sambo så hade jag inte överlevt det är jag säker på.

Han är 8 år yngre än mig, bara det störde en viss person sig på.

Han slängde sin in i ett förhållande med mig som mådde så dåligt samt att jag hade 2 barn som han skötte om när dom var hos mig. Jag klarade inte det själv då. Sedan får en gemensam son som han får ta hand om i det stora hela.

Han är bäst, världens bästaste sambo

Men hans mamma i sin tur skulle även hon ställa till det för mig och oss. Hon anklagade mig för att göra henne sjuk i Fibromylagi, INTE KLOKT! Så när hon kom oinbjuden till oss så slängde jag ut henne, varför skulle hon komma till oss när jag inte fick komma till henne för hon blev så sjuk. Så jag fick den där kraften igen och slängde ut henne med hennes sambo och deras son. Sonen slängde jag inte ut men han tog det så och har därför aldrig hört av sig till sin bror på 11 år. Ändå har sambo försökt att kontakta honom.

Så efter detta vad händer?? Kärringen anmäler oss till socialen om att vi inte tog hand om sonen. Anmälan var anonym men innehöll saker som bara hon kunde veta samt att den var postad från hennes ort. Men sociala insåg att anmälan var en överdrift så den lades ner igen efter flera möten med dom.

Ja så nu hade vi inte ens hennes stöd, men vi har klarat oss, det har varit tufft att ta oss igenom alla dessa 11 år utan ens en enda barnfri dag. Nu på senare tid har sonen varit hos sin farfar några gånger, men han är ett eget kapitel för sig. Men det håller jag för mig själv.

Trots all skit vi har gått igenom under 11 år så står jag och min sambo starkt kvar tillsammans, i allt elände så är jag lycklig med honom och älskar honom så att det gör ont.

Vår underbara son har haft en tuff tid själv sedan han började skolan och då jag har många gånger fått lägga mitt tillfrisknande åt sidan för att göra det bra för honom. Och förhoppningsvis så är hans utredning snart klar och han kan få den hjälpen han behöver, för någon diagnos har han, frågan är bara vilken.

Min relation till pappa har bättrats dom sista åren och lika så med min bror.

Min en gång allra bästa vän har jag kontakt med via blogg och facebook.

Släkten träffade jag under min mosters begravning och där såg jag ju vilka som var glada att se mig och inte. Men Moster hade varit glad, det vet jag och det var hon nog när hon satt och kolla ner på oss från sitt rosa fluffiga moln.

Del 3 - Om Mig - Vem är jag?

Ja jag var väl inte direkt anonym utan mer rakt på sak i det förra inlägget. Hade inte tänkt att jag skulle nämna mamma men hon är faktiskt en stor del av mitt mående idag och det kan jag inte ta bort.

Glömde nämna att jag var gravid igen när jag bröt ihop totalt. Allt skedde under 1 år och var ärligt talat ett helvetes år. Men det tog inte slut där ....

******************************************

Jag var ingen fan av mat men godis har jag alltid älskat men åt inte så mycket av den varan. Tills nu då jag var gravid och tröst åt och mitt tröstätande har inte slutat förrän nu 11 år senare.

När jag bröt ihop så var jag bara i en dimma, jag satt hela dagarna och kollade på tv utan ljud och utan att ens veta vad jag kollade på.

Under den tiden försvann en vän till mig, jag hade 2 bra vänner och den ena övergav mig ganska snabbt.

Även att jag hade brutit ihop ställde mamma till med ännu mer oreda utan att gå in på exakt vad. Men hon sårade inte bara mig utan även min nuvarande sambo och det rejält. 

Ingen i släkten ville tro att hon kunde göra det hon gjorde så därmed uteslöt faktiskt jag dom alla men detta var efter att jag hade fött min son.

Jag var ett vrak och var verkligen på botten men mamma gav sig inte då hon bara fortsatte att bråka med mig. Till slut hamnade jag på psyket under en helg med hjälp av min sambo och Pune min allra bästa vän. Vad händer? Min mamma ringer och beordrar mig att komma hem för där hörde jag inte hemma samt att hon ville att jag skulle ta tag i vissa saker.

Strax efter fick jag nog, på något sätt fick jag kraft att en gång för alla att säga ifrån och jag portade henne från mitt liv, där åkte pappa med då han inget gjorde för att hjälpa.

Något år senare försvann även min bror då han vägrade inse hur hon var.

Min allra bästa vän försvann med då vi kom ihop oss då jag ville att hon skulle förstå mig medans hon behövde mitt stöd då hon inte mådde bra heller. Vi stångades gul och blå efter stöd från varandra men kunde inte hjälpa själva.

Tillslut fick jag riktig hjälp och stöd från psykvården men det tog 10 år för mig att klara mig utan dom så jag hade en lång väg att gå i uppförsbacke.

I början av denna resan så var jag så ljudkänslig att mina två döttrar inte vågade röra sig ens. En boll rullandes på golvet fick mig att flippa ut totalt. Jag var en riktig hemsk mamma men jag tog ett beslut för deras skull och för min att låta dom bo hos sin pappa på heltid under 6 månader. Jag led av det men jag kunde inte vara mamma alls då. Och sonen var mest med sin pappa, dock fortfarande hemma. Men när julen kom så lovade jag flickorna att dom skulle få bo hos mig igen och det fungerade bra. Men jag var fortfarande ljudkänslig och är fortfarande. Men vi har lärt oss att handskas med det. Blir det för jobbigt så säger jag till dom fast mer lugnt samtidigt som jag säger att felet är mitt och inte deras. Och dom tar det bra.

En dag mådde jag så dåligt och var upprörd för något minns inte vad så jag stoppade i mig alla mina tabletter som jag hade min sambo var snabb och körde in sin stora näve och grävde ut dom flesta. Efter det fick jag gå och hämta tabletter en gång i veckan hos en sjuksköterska och gjorde nog så i ca 1 år. Sedan fick jag tabletterna från apoteket i portionspåsar för två veckor och hade det fram tills ett halvår sedan. Så jag har alla tabletter hemma nu men jag mår mycket bra nu jämn fört med hur jag har mått innan. Men helt bra mår jag inte då jag har fått flera handikapp.

Ljudkänslig, stresskänslig och svårigheter med koncentrationen. Att laga mat har jag inte gjort på 11 år för det går inte. Det blir för många moment på en gång och det blir bara kaos och jag mår bara skit. Det jag lider mest av nu är stress då jag stressar upp mig för allra minsta sak. Jag kan inte plötsligt bara lämna hemmet utan att ha planerat det noga. Så när sambo vill göra något av en impuls så skriker hela min kropp NEJ! Eller om barnen vill för många saker samtidigt så blir jag så stressad så jag inte ens klarar av en av sakerna dom vill. Stressen gör mig blind och det är inte som att leta efter något som man inte hittar utan saker kan stå mitt framför mig och jag ser det inte då stressen är så stark så inget fungerar. Och det är hemskt jobbigt.

Det har tagit 11 år och jag är inte helt bra och kommer förmodligen inte att bli det heller.

Jag är inte den personen jag en gång var och vem jag är nu? Det vet jag inte än och det är tufft!

Del 2 - Om Mig - Det rann över

I en kommentar i förra inlägget om mig så skrivs det "Där är du ju min "Sune" Kram på dig"  det är från min gamla allra bästa vän som jag har upplevt allt som går att uppleva med. När jag först blev korthårig så skojades det om att jag hette Sune och då blev ju kamraten Pune. Vi har haft uppehåll i vår relation och idag känner hon inte igen mig till varken utseende och sätt. Jag har blivit en hel annan person ... Men tiden med henne var riktigt roliga tider i mitt liv, för det mesta.

Men åter till det jag egentligen tänkte skriva.

******************************************

I min tid i England så fick jag med mig en Engelsman hem som är pappa till min två stora döttrar. Men jag blev inte lycklig och mådde väldigt dåligt.

Jag jobbade på daghem som det hette då som barnskötare under 10 år och jag trivdes med det tills när jag fick mina egna barn. Lämna dom på ett dagis för att åka till ett annat för att ta hand om andras barn och sedan inte orka med mina egna när jag väl kom hem kändes inte bra alls. 

Så jag kom på en dag att jag skulle skola om mig, jag skulle börja plugga webbdesign vilket jag gjorde under 2 år och stormtrivdes med att plugga och gjorde riktigt bra ifrån mig. Jag fick bidrag under dessa 2 åren och när bidragen tog slut så tog pluggandet slut ... jag ville fortsätta men min andra hälft vägrade låta mig ta lån för att plugga 2 år till. Så den lyckan var kortvarig och jag gjorde sedan ett val som förändrade mitt liv totalt och som aldrig kommer att bli detsamma igen.

Jag valde att jobba under 1 år på min mammas arbetsplats, vilket var lite av lycka men mycket sorg. 

Det skars mellan mig och min mamma då jag var 30 och inte 15 som hon trodde. Arbetskamraterna stötte ut mig, förutom en. Den personen fanns för mig och finns fortfarande för mig. Han är numera min sambo sedan ca 11 år tillbaka. 

Jag lämnade min sambo, inte för en annan, men jag vet att många tror så. Men han och jag var vänner från början som min mamma vägrar att tro på, och ändå trodde hon först att jag lämnade min dåvarande sambo för en ytterligare kille ..... 

Så jag hade mamma som ställde till med ett helvete för mig. Skrek på mig inför alla på jobbet flera gånger. Mina sk arbetskamrater stötte ut mig. Till och med vägrade stå bredvid mig under ett arbetspass, vilket Chefen godtog! Och sedan vilsen över att jag hade lämnat min sambo.

Min nuvarande sambo var kär i mig redan då men det visste jag inte först. Men han fanns för mig och stöttade mig i all skit så mina känslor för honom skapades. Så vi blev ett par ganska snabbt ändå men jag lämnade inte den andre för honom. Jag hade redan mått så dåligt i den relationen under flera år.

Jag blev gravid och fick missfall under ett arbetspass och min mamma var där. Hon såg till så att jag kom hem och mer var det inte från hennes sida. Hon var bara glad. 

Mina arbetskamrater blev bara värre mot mig och en dag så bröt jag ihop totalt. Mamma ansåg att jag skulle torka mina tårar och jobba vidare. Det var droppen, min nuvarande sambo kom, tog mig till högste chefen som såg till att jag fick träffa läkare.

Under hela mitt liv hade bägaren sakta fyllts på, tillslut var den inte stor nog då det plötsligt rann över och jag fixade inte mer.

Har redan min andra Samsung Galaxy Note 3 ...

Jag skulle ha bloggat mer Om Mig idag men bloggen om Daniel kom i vägen och nu är jag helt slut efter att ha sett filmerna så jag får fortsätta imorgon.

Men jag kan berätta en sak då Miss Seger den prylgalna redan har skaffat sin  2:a Samsung Galaxy Note 3.

Japp det är helt sant! Här går det undan må ni tro ...

Igår efter att jag hade bloggat om våra prylgalna 6 månader så upptäckte jag en sak med min Note 3. baksidan ville inte sitta fast ordentligt vilket jag trodde att den gjorde. Det visade sig vara en liten bula inne i telefonen, precis som om något hade svällt. Vi gick iväg till butikerna, först till 3 och lämnade in 4 mobiler. Killen som tog emot dom var mindre road då han inte fick något sålt till oss samt att jag helt ärligt stod med min Telenorkasse som jag hade min Note 3 i.

Sedan gick vi till Telenor och jag fick bytt min Note 3 till en ny och det var skönt då jag var rädd att den skulle skickas på lagning. Men jag hade inte ägt den i en vecka så jag fick bara byta. Skönt!

Tidigare ikväll kom sambo hem med ett rosa fodral till och det blev jag glad för men jag sa till honom att jag kommer även att köpa ett annat då jag har lite planer med det. Och vad får ni veta en annan gång....

Har gråtit floder för Daniel ...

Ärligt talat så känner jag mig just nu helt tom. Detta var inte vad jag hade tänkt mig ikväll men jag har gråtit och det näst intill floder i 2 timmar.

Jag ramlade in på en blogg och efter 2 timmar ramlade jag ut igen, alltså just nu.

Vet inte vad jag ska säga just nu men jag känner att jag bara måste dela med mig av den bloggen och det som fick mig fast i 2 timmar och gråta.

Detta är Walle som har bloggen tillägnad till sin döde fästman Daniel. Walle har gjort två filmer om Daniel om vad som skedde och ledde till hans död. Och sedan om Walles kamp för att få rättvisa skipad för Daniel.

Ibland grät jag för Walle, ofta för Daniel då jag kände igen mig i hans vilsna liv. Men jag grät mycket för rädsla, rädsla för min sons liv som just nu står under utredning. Daniel fick diagnosen ADHD när han var 20 år och behövde mycket hjälp och stöd som han aldrig fick.

Jag säger bara detta måste ses då det krävs en stor förändring inom Psykvården och alla borde få se dessa filmer för så här får det inte gå till.

Så skit i att titta på tv eller vad du nu gör och lägg 2 timmar med massor av näsdukar och sätt dig och kolla, detta är viktigt! Nästa gång kanske det är någon du känner som blir drabbad.

Jag länkar till sidan med filmklippen här 

Del 1 - Om Mig

Nu kommer ett inlägg som jag har funderat på att skriva i flera veckor. Det har varit saker som har gjort att jag inte riktigt kommer till skott. Sedan har jag funderat en himla massa hur jag ska skriva och lägga upp det. Men jag har inte kommit fram till något.

Jag brukar skriva som anonym i bloggar jag har haft tidigare men denna har jag lyckats sprida till ALLA på facebook då gamla klasskamrater och släktingar ser när jag gör mina inlägg och kanske förmodligen också läser. Så gör ni det, ge er gärna till känna i en kommentar eller så, så jag vet, skulle vara kul att veta.

Jag måste inte göra detta inlägget men jag känner att jag inte har berättat OM Mig, vem jag är osv. Så jag vill göra det nu och det kanske kan få vissa att förstå mig bättre.

Jag vet inte ännu men detta inlägg kan förmodligen bli uppdelat i flera.

    ************************************

För 11 år sedan rasade jag ihop då flera saker skedde på en och samma gång. Då vägde jag 55kg och åt som en mygga.

Då tyckte jag att jag åt mycket men nu har jag insett att jag var väldigt liten i maten. Under låg och mellanstadiet kämpade skolsystern med att få mig att äta på morgonen då jag helt enkelt inte kunde det. Mamma gjorde sina små försök, men till ingen nytta. Jag kunde inte äta, maten i stort sett växte i munnen på mig. Och när jag väl åt lunch och middag åt jag som sagt som en mygga.

Jag har nu under dessa år insett jag har levt med depression under hela min uppväxt, jag förstod det aldrig och vad jag vet så verkade ingen annan heller se det, eller i alla fall inte hjälpa mig.

I skolan så hade jag kompisar och pratade gärna med alla i klassen men tuff och cool var jag verkligen inte och en Nörd kan man verkligen inte säga att jag var. För plugga gjorde jag aldrig, jag fick inte den pushen eller stödet för det. Så jag gick ur 9:an med 2,9 vad det är idag vet jag ej, men då var det inte bra. Men min dotter som inte kan vara min gick nu ut 9:an med 285 poäng och det är väldigt bra. Men jag har pushat henne att inte bli som mig och jag har nog lyckats.

Under lektionerna så räckte jag aldrig upp handen, varför? Jag var hur blyg som helst när vi alla satt i klassrummet, livrädd för att säga fel osv. Och på mellanstadiet fick jag gå till talfröken då skolan trodde att jag INTE kunde prata.

Gymnasiet gick väl som grundskolan men efter studenten hände något. Att dricka blev man ju modig av och en kamrat och jag festade nästan varje helg både fredag och lördag. Vi reste utomlands och lämnade en röra efter oss ...

I dom djupaste vatten simmar dom fulaste fiskarna ...

Att skriva om hur jag mådde hemma är det svåraste för mig då jag inte skriver anonymt men en sak kan jag säga, jag mådde inte bra.

Ångest attacker fick jag redan som barn men det är nu under dessa senaste 11 åren som jag har förstått att det var just ångestattacker. Mitt tidigaste minne av det är på mellanstadiet då skolsyster ansåg att jag skulle röntga min ena lunga då jag hade så ont i den. Nu vet jag det var en ångestattack, för läkare visste inte alls varför jag fick så ont ibland.

Även när jag var i England som Au-pair så fick jag en och familjen jag bodde hos skickade efter en läkare som gav mig en varmvattenflaska att lägga på magen då jag hade problem med matsmältningen. Då förstod jag ännu inte vad det var men problem med matsmältningen hade jag verkligen inte. Den attacken var riktig hemsk då jag inte kunde andas, men jag vet nu var det var.

Här är jag för 20 år sedan i England

Gunilla Persson är nästan hemma hos mig

Just nu är Gunilla Persson 3 minuter ifrån mig, alltså hon Hollywoodfrun som ställer till det hela tiden. Hon ska vara på mitt köpcentra nu för att lansera en parfym. En del av mig vill gå men samtidigt så orkar jag inte, på unga dar sprang jag efter mina idoler jämt och ständigt, men Gunilla Persson är kul att se på tv men min idol är hon inte.

Men lycka till med din Parfym och hoppas att Erika tycker det är kul att se min förort.

Fångad i min kropp

Medans jag stod på crosstrainern tidigare så kollade jag lite på ett program jag spelar in med vår Tivobox och det heter Fånge i min kropp - 600 lb life story som går på kanalen TLC.

Jag såg även ett avsnitt igår där en ung tjej vägde 180kg när hon var 17 år och nu vid 26 års ålder väger hon ca 242kg.

Programmet går ut på att dom får göra magsäcksoperationer men först blir dom tvingade att gå ner 20 kilo. Och det är inte alla som fixar det.

Denna tjejen, Paula, hon gick upp 8 kilo istället. Läkare insåg att hennes man och hennes mamma var inte hjälpsamma precis då dom gav henne allt onyttigt som hon ville ha. Så hon blev inlagd på sjukhuset så sjukhuset kunde styra hennes mat, men vad händer? Mat och läsk smugglas in ...

Läkaren lyckades tillslut att vända på det hela och hon började ta det hela på allvar och lyckades tillslut rasa i vikt. Hennes mål blev nu att hon och hennes man skulle kunna få barn en dag och jag hoppas verkligen att dom lyckas med det.

Detta avsnittet gjorde mig inte arg, då jag har sett en som verkligen INTE gjorde ett enda dugg för att gå ner men ändå sa att hon gjorde allt. Då var jag skitförbannad ärligt talat, ta denne läkares tid då han kunde ha hjälpt en annan.

Men en sak får mig att fundera lite. Dom närstående som inte hjälper till att ändra kosten men samtid står och bölar i tv över att dom kan förlora sin fru eller barn, hur tänker dom egentligen? Mamman här ville inte se sin dotter lida så därför fick hon det hon ville äta. Inte klokt egentligen!

MEN! Jag kan säga att samtidigt är det väldigt svårt att vara närstående, då min sambo har köpt en massa onyttigt till mig även om jag inte ska ha det. Köper han inget så blir jag ju arg. Så det är inte lätt för dom heller. Men nu sedan jag själv började på Sahlgrenska så har vi båda följt läkares råd och INTE fuskat. Fast första eller andra kvällen så satte min sambo sig brevid mig i soffan med en stor kall öl och en ölkorv. Då fick han veta att han levde minsann ... ;-) Det var ju plågeri, jag hade ju mitt sug kvar då speciellt framför tv:n. Men nu fungerar det bra, han gör inte så mer men om han skulle så skulle jag inte lida då jag har klarat av student m.m med god mat medans jag äter pulver.

Men jag blir förvånad över personerna i programmet att många av dom, inte alla, inte ens är beredda på att kämpa när dom får chansen att göra något åt sin vikt.

Nu ska jag kanske inte kasta sten i glashus för jag är inte det bästa föredömet när det gäller själva motionen. Jag vet att jag måste bättra mig där och jag vet att efter pulvret kommer en ny tuff tid med att lära mig att äta rätt.

Jag fotade tv:n lite igår ...

Någon vill säga mig något!

HM! Är det någon där ute som vill få mig att börja jogga/springa? 

Kan nästan börja undra det då jag nu såg en tjej i en viktgrupp på facebook som länkade till sin blogg http://www.nattstad.se/underbartkaos som jag genaste slängde mig över.

Hon Joggar!

Det lär dröja tills när jag gör det.

 MEN

 jag kan ärligt säga att jag har stått på crosstrainern och det gick så här:

2 minuter ... klart jag ska göra 3, kom igen nu .... sluta kolla på klockan, kolla tvn istället .... åh snart fem minuter .... SLUTA KOLLA KLOCKAN ... snart 7 minuter, sedan orkar jag inte mer .... plötsligt 8 minuter, MEN ska jag orka 10 minuter? ... sluta stirra på klockan, TVn då? .... Åh 10 minuter.

Fan vad grym jag är då jag gjorde 2 minuter för några veckor sedan.

Men att jag ska läsa om två stycken som joggar och springer på denna lilla stund får mig att tro att någon vill mig något. Kan läsa mer om det i detta inlägget.

Motivation och Ursäkter!

Motivation!

Jag har inte det, 

inte tillräckligt i alla fall har jag börjat att känna när det gäller att röra på mig. 

Det är jättesvårt när man har van att sitta så mycket som jag har har gjort. 

Ursäkter! 

Ja det har jag massor utav, mer än vad jag någonsin kan komma på inom motivation. 

Men jag har ju världens chans nu med stödet från Sahlgrenska, Varför tar jag den inte riktigt på allvar då? 

En himla bra fråga ...

På ett forum som är för dom som försöker gå ner i vikt så finns en person som väger mer än mig och började att ta tag i sin vikt för en vecka sedan har nu 

imponerat 

väldigt på mig nu

Personen både cyklar och 

SPRINGER, 

ja springer, herregud jag skulle 

ALDRIG 

orka springa. 

Men sedan har jag aldrig gillat att springa, 

Någonsin!

Men nu tar jag mig i örat och drar mig till den dammiga

crosstrainern 

och ställer mig på den medans jag kollar på tv.

Jag har nog lyckats hitta lite 

Motiavation 

för idag.

För kan den personen,

 så kan väl jag!?

Jag har en älskare .

Ja vad ska man göra när man är så dum att man inte tar sin medicin i tid och har svårt att somna nu?

Jag kan ju ta tillfället i akt med att berätta att jag faktiskt har en älskare. Även om vi inte träffas så ofta så kan jag inte sluta att älska honom. Han är riktigt söt och rolig och skulle vilja träffa honom mer än vad jag redan gör.

Här är han Quark och han bor och jobbar på Deep Space 9 - DS9. Och finns i en av Star Trek serierna.

Jag fullkomligt älskar Star Trek och Quark😍

Är vi prylgalna?

Ja man kan tro att vi har blivit det i alla fall.

Årets semester är helt kört åt skogen i alla fall när det gäller utlandet. Men det har vi vetat länge då vi plötsligt har blivit prylgalna. eller åtminstone jag.

Året började med att jag behövde en ny laptop, ja inte för att jag egentligen behövde en då jag har en alldeles egen stationär dator som är min speldator. Jag jag spelar spel, mer om det en annan dag i ett annat inlägg. Men en laptop är bekvämt att ha i soffan m.m

Någon månad senare fick jag och gubben för oss att vi behövde en varsin surfplatta. Ja det börjar redan låta bedrövligt prylgalet när det gäller mig då jag redan satt med min Samsung Galaxy Note 2 som är på 5,5 tum.

Det blev sedan renovering av vår lägenhet och ut åkte soffbord och soffa. In med nytt!!

Sonen har en egen Ipad och döttrarna varsin skoldator, men nu när dom slutade så skulle dom tillbaka till skolan. Alla 3 barnen ville plötsligt använda sig av min speldator som jag är rädd om och helst inte ville låta dom ha den men jag hade ju inte hjärta att säga nej. Sambo som har en egen laptop vägrar att låta barnen röra den och man kan bara komma in i den med ett av hans fingrar. Så fingret ska vi knippsa av om han dör innan mig och han har den datorn kvar så jag kommer åt alla bankkonton. Ha ett finger i frysen för att logga in låter dock inte så kul.

Så jag satte hårt mot hårt. Låt barnen spela på din laptop eller köp dom en dator!

Ja då sprang gubben och köpte dom en stationär speldator som dom får dela på.

Ja sedan var det ju då problemet med min mobil som man kan läsa om här och här. Nu ska ju alla mobiler tillbaka så vi kan avsluta våra abonnemang hos 3 och i lördags var vi hos Telenor och tecknade nya och därav fem nya mobiler.
Nu är det så att min Samsung Galaxy Note 2 är köpt på Net on Net så den ska inte tillbaka men jag har ändå en ny mobil nu Samsung Galaxy Note 3. 2 är vit och 3 är svart och jag älskar dom båda. Jag får väl byta mobil efter kläderna nu då. 3:an är för övrigt 0.2 tum större än 2:an.

Det har varit ett helt galet halvår av inköp. Förhoppningsvis är det väl slut med det nu så vi åtminstone kan lämna landet nästa sommar.

Snart flyttdags! Äntligen!

Det börjar närma sig att mina 2 underbara döttrar ska bo hos mig på heltid igen vilket vi inte har gjort sedan ca 11 år sedan.

Under 11 år har dom stackarna bytt hem varannan vecka och även om det tar mindre än 2 minuter att gå emellan så har dom kånkat och burit. Dom har dubbletter av mycket för att slippa det hela men det har ändå krävts en del bärande för dom. Nu är det slut och nu ska allt in i deras små rum som dom har hos mig.

Jag har alltid varit noga med att låta dom ha varsitt rum hos mig och krävde det av mitt ex med då jag ville att båda hemmen skulle vara lika mycket hemma. Och så blev det.

Nu har den äldsta tagit studenten och den lilla slutat 9:an. Så då tar deras fader och packar ihop och flyttar till en annan ort, utan att ens nämna det för mig. Men mina döttrar vet att dom alltid är välkomna hos mig då jag alltid har önskat att dom bor ho mig på heltid, så nu är det snart dags och jag längtar.

Deras bror längtar med då han saknar dom varannan vecka.

Men en sak kommer att förändras och det är den lugna veckan ... jag tror att i början kommer vi att sakna den. När tjejerna är hos sin pappa har vi det lugnt här hemma, men även dom har det lugnt när dom är hos sin pappa.

Men att få dom på heltid har ju varit min allra största önskan i 11 år och det är jag väldigt lycklig över även om det så kan bli för en kort tid om den äldsta får för sig att flytta till eget. Så jag ska njuta till fullo.

Sedan vet den äldsta att hon får bo hos oss så länge hon vill och behöver.

Astrid Lindgrens ursprungliga familj

Jag litar och tror på Sahlgrenska

Jag vet att jag är på svält men att höra andra säga att det inte är klokt att Sahlgrenska låter patienterna svälta sig för att gå ner vikt är inget kul att höra.

Jag litar på att Sahlgrenska vet vad dom gör och att låta patienter svälta så att dom blir sjuka av det gör dom ju inte. Dom kan när som helst stoppa det hela om dom märker att jag inte mår bra av det. Och det för mig känns väldigt tryggt. För innan så var jag nervös då jag vet en person som redan innan mådde psykiskt dåligt började med pulverdiet och då inte ens för 12 v utan för 2-3 veckor bara. Den personen blev tillslut inlagd på psyket.

Jag mår också psykiskt dåligt förövrigt och var livrädd i början. Men dom på sjukhuset kollade hur jag mådde innan jag började och nu under tiden. Min sambo kan själv kontakta sjukhuset om han märker att jag inte mår bra och få hjälp med att hjälpa mig att avsluta det hela. Så jag har sjukhuset och min sambo som kollar mig och det gör att jag vågar detta.

Sedan svälter jag inte på det dåliga sättet, jag får i mig det absolut nödvändigaste och inget mer och visst det har varit tufft och kan vara vissa dagar men dom flesta dagarna så känner jag inte att jag svälter.

Kan helt ärligt säga att vissa dagar så är jag nära att 3 påsar istället för mina 4, men jag har blivit tillsagd att äta mina 4 påsar och INTE mindre. Ibland som tex studenten som var nu så blev det inte riktigt som det skulle med mina fasta måltider och på kvällen kände jag ingen hunger även att jag åt för lite den dagen. Hade ju även suttit på restaurangen och sett andra stoppa i sig utan att jag kände hunger.

Kroppen vänjer sig vid denna svält som det kallas och skulle det vara någon som helst fara för mig så skulle jag inte fortsätta.

När detta är över så ska jag till en dietist och lära mig äta rätt och jag är deras patient under 1 - 1½ år och jag hoppas att jag kommer kunna klara mig själv efter det.

Så jag tror på det Sahlgrenska gör för sina överviktiga patienter.

Dag - 38 Pulver och Xenical

Pulver, pulver och ÄNNU MERA PULVER ...

Fick en ny leverans härom dagen och det var med vemod jag öppnade kartongen. Men samtidigt vet jag nu att det fungerar för mig och jag tänker inte ge upp.

Jag har mina favoriter och även om dom är goda så börjar jag tröttna på vissa smaker som tex vaniljen. Den är sjukt tråkig i smaken men det är bara att äta och se glad ut.

Mina absoluta favoriter är så klart choklad, jordgubb, hallon och tro det eller ej kaffesmaken. Jag som inte ens dricker kaffe.

Men smaken jag verkligen får rysningar av är gröna ärtsoppan, men jag äter den varannan dag nu så den tar slut någon gång. och så varvar jag med sparrissoppan och potatis & purjolöksoppan som dom båda är betydligt godare.

Men jag kan inte låta bli att längta efter att få något att äta på ordentligt, men det är ju 7 veckor kvar och då ska jag byta ut frukosten först till något gott ... hoppas jag .. beror på dietisten.

Men jag kommer efter att ha slutat med pulvret att testa Xenical som kommer att hjälpa kroppen att stötta ut fett som jag får i mig i maten. Äter jag för mycket fett så lär jag få bo på dass ...

Värt att testas!

Lite mer nostalgi med moster

Det var inte bara på mig själv jag tänkte på idag under min nostalgitrip utan även på min avlidne moster då hon bodde på botten i hörnet när jag var liten. Där finns en del minnen som när hon lät mig se på en dracula film och jag inte kunde sova sedan och mina föräldrar fick ett helvete. 

Hon lärde mig att äta en sockrig macka eller vispade äggulor med socker. Mackan bestod av en skiva skogaholms limpa, smör och sedan strösocker. Riktigt gott, men äta det idag skulle jag nog bara göra för nostalgins skull.

Var det inte jag eller min bror som stod på en sten nedanför balkongen och skrek mamma eller pappa så var det min moster som stod på marken med sin cykel och undrade om man skulle ha något i affären eller om man skulle med och bada. Hon flyttade senare till ett annat nummer på gården som vi passerade idag. Så jag har tänkt en del på henne idag. Jag passerad faktiskt även ett tredje hem hon har haft vid affären, men där har jag inga direkta egna minnen ifrån.

Här är en tavla på henne som jag gjorde för några år sedan när man trodde att hon skulle dö redan då. Jag mådde jätte dåligt och hade aldrig tänkt på att hon aldrig mer skulle finnas. Så jag gjorde den för att minnas henne om hon inte skulle klara sig. Hon gjorde det då och lurade döden fler gånger efter det. 

Jag har inget gjort med den ännu men jag funderar på att sätta upp den någonstans. Att jag valde rosa bakgrund är för att hon älskar rosa och jag tyckte det blev en intressant effekt mot det svartvita.

Nostalgitrip som heter duga ...

Idag tog jag en promenad med sambo och son och jag ville visa sonen var jag växte upp och det blev en riktig hit. Sonen önskade att han bodde där nu och jag förstår honom mycket väl. Jag tog lite foton men många av dom är äldre snodda av min bror .... ursäkta bror men jag orkade inte rota efter mina när dina låg så snygg på Facebook ...... Men har i efterhand fått veta att det är ok, så tack min lille bror.

Dungen på bilden är det första jag såg med en stor nostalgi och jag hade nyligen läst på FB att min bror brukade gunga där då det fanns ett rep i ett av träden. Jag minns inte detta och var inte där så ofta och lekte då dungen ligger mellan parkering och vägen.

Här är vi på samma plats då vi väntar på att åka iväg för att spela handboll, jag och min kamrat, då var jag hurtig minsann. Denna dagen så fyllde även min bror 7 år. Jag sitter i mitten ...

Här har vi upplevt väldigt mycket jag och min bror. Vi har lekt alla lekar som finns, gömme, saxen klipper, spelat kula, kastat ESS, grävt och lekt i sandlådan i massor. Nedanför lekplatsen hoppades hopprep och twist. Hoppade kråka och även lekt leken "jag begär krig". Gårdens alla barn hade stor sammanhållning och vi var i alla åldrar.

På bilden har jag märkt ut mitt gamla rum som jag än idag minns i detalj hur det såg ut. Nu är husen renoverade och såg inte alls ut så när jag var barn, inte ens gården.

Min bror och kamrat på samma lekplats fast med en annan klätterställning/rutschkana.

Träskor, ett mode jag saknar ...

Samma lekplats fast då fanns det andra saker att roa sig med. Så innan dagens lekplats så har jag minnen av två andra utseenden på den.

Så här såg det ut förr

Då jag förmodligen kommer att säga fel för min brors stora förtret så hette katten .... Emil ... eller Nisse. Vi har haft båda men jag chansar på Emil den senaste. Har alltid svårt att se vem som är vem på korten medans broder min har stenkoll.

Nisse som vi hade tidigare var världens underbaraste katt. Som alltid kom springandes från någon buske när man var på väg hem från skolan och följde med hem. Eller så satt han utanför fönstret vid tvättstugan och väntade på att mamma skulle bli klar ...

Emil är vårt lille hittebarn ...

Nästa bild tänkte jag sätta ram på men den lilla ekorren syntes knappt då....

Vi fick ofta besök av den och den gömde gärna mat i mammas blomkrukor. Och jag berättade om det idag för sonen sedan hade min bror denna bild.

Baksidan var minst lika viktig som framsidan var, Den blå pilen visar där vi åkte pulka varje vinter, och vi var hur många barn som helst från flera olika gårdar. Den lilla röda pilen visar var vi bodde. Backen ser ingen vidare ut nu då dom förstörde den under renoveringen, den var lite högreoch brantare. Denna lyktstolpe har gett många barn flera skador. och lite nedanför den röda pilen finns ett grönt rör som man också skulle undvika att köra på. Så här har jag svischat ner med min snowracer som mina barn har ärvt. Jag har även åkt på mina oranga miniskidor som var gjorda av plast. Men pulka och snowracer var ju den största hitten. Vi hade en backe till som jag inte har fotat men där åkte man inte ofta då den var mycket större och brantare. Dödsbacken kallades den och man åkte ut på en väg varje gång ...

Som riktigt liten bodde vi på nedervåningen i samma trappuppgång och baksidan var ett ställe att sola på. Gick förbi där idag och det ser inte klokt ut där då folk har planterat buskar där för att markera sin plätt, men det är bara det att det har vuxit vilt och såg ärligt för jävligt ut. Förr höll man inte på så att, MIN PLÄTT, KOM INTE HIT! Utan vi alla delade på allt.

Min favorit väg som många inte verkar använda sig utav längre är genom skogen där det finns en stor lekpark. Det var den vägen jag tog flera gånger om dagen, till skolan och affären. Det var riktigt magiskt att gå där idag, det var som att jag kände igen varenda rot och sten som låg där. Men när jag kom ut på andra sidan blev jag hur paff som helst. Lekparken var inte sig lik alls.
 Som liten har mina tänder åkt hiss upp och ner då jag slog i tänderna  ganska ofta. Några gånger kom det skottar dit med kilt och allt och framförallt med sina säckpipor. Gissa vem som sprang dit fortast? Ja min mamma så klart. Alla gårdens ungar samlades där mer än gärna med.
I den stora sandlådan hade vi påskbrasor bestående av allt mellan himmel och jord. Ett år dök grannens soffa upp då den hade hoppats sönder under en hockeymatch. Senare så flyttades påskbrasan och en fritidsgård byggdes upp.

Och idag så blev jag så paff då byggnaden var borta och även den buckliga rutschkanan som alltid fanns där jag kom ut när jag hade genat. Den rutschkanan var bergis lika gammal som hela området var.

Vid den oranga fyrkanten fanns rutschkanan. Idag kunde jag inte se någon ny. Men deras klätterställning som ersatt fritidsgården var väldigt kul och spännande enligt sonen.

Dom gamla gungorna fanns inte heller kvar, här är jag med min bror, och kolla! röda snygga träskor...

Här visar var gungorna en gång fanns och dom nya som såg spännande ut. Men vad är fel med gamla hederliga?

 Vi gick till affären och köpte oss glass och loka, jag drack så klart bara Loka. Men vid affären så var det så annorlunda. Trapporna jag cyklade nerför med en kusin på pakethållaren och jag slog upp ena knät och fortfarande har ärr, dom var borta. 3 butiker, bageri, mataffär och tobaksaffär fanns där en gång men nu var det bara en mataffär. men stenplattorna gav mig minnen. Man gick ofta på dom på sommaren, barfota för att köpa glass och dom var glödheta ...

Ja det var en nostalgi tur för mig idag samtidigt som jag fick min motion.

Ha en bra kväll!