Han är under utredning för sina svårigheter i skolan och på torsdag är det den medicinska utredningen som gäller. Men han grät i går kväll över det och idag har han mått dåligt i skolan över det, han ringde om det innan händelsen med fritidsfröken och han ville bara hem. Men jag fick pratat med läraren och trodde att det skulle bli bättre men så blev det som det blev med denna fritidsfröken istället läs här
Han vill inte ha en utredning, han kommer att klara sig ändå säger han. Jag vet inte vad det är som skrämmer honom men han är förmodligen rädd för hur det kan bli efter sommaren. Han har svårt med förändringar och jag börjar undra om det är det som spökar nu.
Han säger att han går hellre om 1 år till och att vi är dumma som tvingar honom till utredningen. Det gör så ont i mig att se honom lida och veta att det inget finns att oroa sig för. Men han verkar inte kunna se att det kan bli bra i slutändan. Detta är hur jobbigt som helst och jag önskar verkligen att vi slapp detta, men nu är det så att han behöver hjälp och stöd och detta är enda sättet. Men att som en 10-åring inse att man inte klarar allt själv är nog väldigt jobbigt. Han vill ju vara duktig och det är han, för han kämpar verkligen men det räcker inte till.
Vet snart inte vad jag ska säga till honom för just nu känns det som att allt blir fel vad vi än säger. Min sambo har åkt iväg med honom en stund och förhoppningsvis så mår han bättre när dom kommer tillbaka.
Han känner sig nog ganska vilsen just nu och det gör även jag och hans pappa ...
Stackars lilla pyre.... Ge honom en extra kram från Tant Anna ;-) Din sons reaktion känner jag igen väldigt från min egen pojkes beteende delvis. Han är snart 9 år och jo, nog ligger han på gränsen till att behöva utredas.... Ibland så protestera han vilt mot saker som helt klart kan göra livet lättare för honom. Han vill verkligen inte. Som den gången för någon vecka sedan då han och en cementvägg inte var bästa kompisar. Han slog upp ett sår i huvudet och kom in till mig och sambon med blodet forsande. In till akuten givetvis. I bilen och i väntrummet så ville han inte alls vara där. De fick under inga omständigheter sy etc. När det väl visade sig att det bara var ytliga blodkärl som blödde och enbart tvätt behövdes ja då blev han själa-glad. Det kröp fram att det var inte för att han var rädd att han var allvarligt skadad som han varit ledsen, utan han hade varit rädd för att bli uttittad med omplåstring på huvudet. Han ville bara få vara i fred! Kan det vara något liknande för din pojke? Att han är orolig för den förändring som kommer att ske i skolan om han utreds. Att han då kommer att bli mer utsatt, utpekad? Åtminstone i hans ögon? Kanske han bara vill vara ifred, tycker han.
SvaraRaderaTack Anna! Jo det verka finnas en del likheter där. Vi gjorde besöket idag och det gick bra, ska blogga om det strax.
SvaraRadera